M och jag, jag och M. Och så katterna. JAg tänker på hur vårt liv skulle se ut tilsammans om det inte blev några barn. Och jag tänker att det skulle se ut ungefär som nu. Men jag känner instinktivt att i så fall måste jag ägna mig åt något annat ett tag. Jag måste pausa och kanske plugga något på heltid ett tag eller kanske skriva på de där böckerna som ligger halvfärdiga.

Jag har idéer men jag vågar inte, jag börjar och satsat helhjärtat och landar någonstans efter mitten just för att jag inte vågar bli besviken senare tänker jag.

när M och jag hade bestämt oss, snuddade jag vid tanken att det kanske inte skulle bli några barn. Jag hade det i maggropen. Nu känns det verkligare och inte så främmande. eller jo, främmande för att det inte är vad vi vill. Men inte så främmande för att det redan från början fanns i mina tankar.

Inget i vårt liv får gå enkelt. Så känns det nu. Inget.