tomt

 Jag trodde att det var över, jag har ju ingen erfarenhet av missfall tidigare, jag borde inte ha det heller kan jag tycka, men det var inte över. Idag kom resterna ut och det gjorde så fruktansvärt ont och det var blod överallt. Jag fattade inte vad som hände. Jag satt i soffan, drack lite the och satte i halsen, hostade och trodde på riktigt att jag kissade på mig men det var blod, igen. Och jag som trodde att det var över.

Så här i efterhand känns det ändå bra att jag fick se på ultraljudsbilden i torsdags att det var tomt, att det inte fanns något kvar av det som vi fick se i söndags. Jag tror att det hjälper mig mentalt att förstå att det inte är ett misstag, att cytoteken jag fick inte aborterade något utan hjälpte mig att få ut det som skulle ut.
Hade jag inte sett det hade jag funderat med tanke på att det har pågått egentligen över en vecka och tagit så lång tid. Jag kommer inte att plåga mig med att göra något gravtest för att se om det ger utslag, det gör det ju förmodligen, jag vill inte se det.

Det här är enda gången jag varit gravid. Jag är närmare 40 än 30 och jag vet inte om jag kommer att få upleva det igen. Så idag känns det liksom snopet, konstigt och liksom lite som vanligt.

Jag är mer van vid att vara ogravid och ledsen än vid att vara gravid och hoppfull. Den här känslan som jag har idag känner jag igen.


Läs även andra bloggares åsikter om missfall, ivf, icsi, gravid, barnlöshet, ledsen, oro, jag, funderingar, konstigt, saknad,

Here we go again

Eller så kommer jag aldrig mer att andas ut. För här ligger jag på en brits på gynakuten och väntar. Den här gången BLÖDER det.

Lilla Sesmfrö, detta är väldigt onödigt. jag hade gärna burit omkring på dig länge länge.

kära lilla krumelur

Det var en lång bilresa från mamman och pappan, den som var när jag oroade mig som värst. M körde under tystnad och jag lutade huvudet mot fönsterrutan i bilen och såg hur billyktorna bildade röda radband framför oss, som ett eko på mina tysta böner om att missfallet inte skulle vara ett missfall utan bara inbillning och en helt liten normal blödning.

Vi for till gynakuten och jag fick veta allt som jag ju egentligen vet, att man kan blöda, att det är normalt, att det så här tidigt knappt ens går att avgra om det är ett missfall eller inte. Men jag har inte haft mer ont. Det har kommit lite lite blod, men det blöder liksom inte.

Jag är the worrying kind. Jag försöker låta bli. jag har sett hinnsäcken och ett sesamfrö, ett litet gryn som sägs bli en bebis, det är konstigt. Jag förstår det förnuftsmässigt men det är som att hela jag är inställd på att det inte kan fungera för oss och att jag därför inte kan känna det heller.

Jag hade någon slags tanke att jag skulle gråta av glädje när jag såg det positiva beskedet, jag föreställde mig det, att tårarna skulle rinna och att det skulle kännas skönt och fint äntligen. Små, små stunder av detta får vi då och då men mest är det oro och som en slags skam över att jag inte kan känna mig riktigt glad. Jag borde ju det, jag är ju det egentligen, men ändå.. så är det som att det inte går.

Läs även andra bloggares åsikter om oro, jag, gravid, icsi, ivf, barnlöshet,

Ingen lycka varar för evigt

Jag blöder, om än sparsamt. Men jag har just upptäckt det och tja.. vad gör man, väntar och ser antar jag. Vänta vänta vänta! Åh vad jag hatar att vänta jämt.


Jag känner någonstans att jag vet vad detta är och att jag väntat på det, för vårt + var nog för bra för att vara sant.

Och så vet jag ju svaret

Jag har vetat ett tag nu. Fast jag förstår det inte. Jag förstår inte att det är inuti mig, att det har fäst och att det är stort som ett sesamfrö ungefär och att det finns ännu lite mer hopp än tidigare.

Jag är fortfarande rädd, men kanske mer för annat, och så har jag snudd på dåligt samvete. Jag vet att det inte finns någon logik i det men det känns så..

Min fina vän som bor i Norge sa att jag kan börja skriva om musik igen så som jag tänkte en gång och det kan jag ju, men jag vet inte. Kanske kommer jag att kunna skriva mer om livet så som det är i helhet med inslag av fler saker som jag gjorde förut, eller så tar de slut orden. Det har hänt förr, fast just nu finns de en masse.

Tack för alla hållna tummar och alla fina ord och tankar och tårar. Det här är inte klokt, och jag begriper inget.

Fast jag vet hur det känns för några av er, och jag vet att det här är något ni unnar mig, men jag vet också att några blir ännu lite oroligare och kanske ledsna och alldeles sorgliga. För jag vet hur det är att läsa om något man önskar hetare än något annat.



Läs även andra bloggares åsikter om ivf, gravid, icsi, barnlöshet, glad, framtid, oro,

Rädd

Jag har inte testat ännu. Inget mer har hänt och jag vet just inte alls vad jag är, eller om jag är. Jag har kommit till en punkt där jag inte vet om jag kommer att våga testa knappt. Jag är rädd för resultatet. Jag är rädd för att stå där och stirra på ett streck och förstå att det inte finns ett endaste litet hopp just för den här stunden och att jag då ska behöva känna att vi har misslyckats igen.

Jag är rädd, för det är jag är rädd.


Läs även andra bloggares åsikter om oro, icsi, ruva, barnlöshet, ivf,

SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag(hoppashoppashoppashoppas)
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
Skitdagskitdagskitdagskitdag(hoppashoppashoppashoppas)Skitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag.

Och hur har din dag varit?




Läs även andra bloggares åsikter om ledsen, arg, jobb, oro, jag, icsi, ruva, ivf, barnlöshet,

ruvardag, mitt i ungefär

Jag skulle ju liksom hålla ut och kämpa och inte fundera så mycket men jag gör det. Jag inser ju det att jag funderar hela tiden oavsett vad jag gör egentligen. Jag funderar över graviditetssymptom, eller egentligen bristen på dem. För jag känner ju nästan inget alls som skulle kunna tyda på att jag är gravid. Jag hade fler "symptom" innan jag satte tillbaka embryot och självklart får det mig att fundera. Så mycket har jag inte googlat på symptom, mer på om man kan vara gravid utan att känna något.

Sedan funderar jag över om jag orkar med hela karusellen igen, med hormonerna och oron och besvikelsen. Är det bättre för mig att helt enkelt låta bli och bearbeta eller avhjälpa barnlösheten på annat sätt?

Jag funderar över att min nya chef är inte precis så lätt att prata med och kanske inte heller så värst förstående. Det känns inte så bra på jobbet, och jag kan inte säga att jag precis vet hur jag ska göra i framtiden även om jag ju egentligen hade bestämt mig. Just nu känner jag nästan som att jag vill byta karriär helt och hållet. I min bransch är ingen kvinna bättre än en man, kanske mest för att det är så ont om dem. Men jag är less på det. Och jag är less på mycket annat också.

Oavsett vad jag funderar på så återkommer jag till detta att jag har svårt att tro att det faktiskt skulle kunna vara så att "vi" har blivit gravida nu. Det finns en mikroskopisk chans, det gör det, men jag tror inte det. Jag tror att det är som vanligt och att det kommer att bli sorg och bedrövelse när det är dags för mig att kissa på stickan.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, oro, funderingar, framtid, ivf, icsi, ruva, gravid,