Jag stryper katten

Uppföljning av misstaget

2012-01-19T18:44:00.000+01:00

Idag var det möte med chefen för kvinnokliniken för båda de största sjukhusen här i länet. Vi fick reda på hur det gått med utredningen, det som vi trodde var en Lex Maria, men som visade sig inte vara det. Socialstyrelsen ansåg inte att det skulle vara en Lex Maria av den anledningen att ultraljud så tidigt i graviditeten inte är HELT felsäkert. Vi tyckte det lät lite konstigt eftersom läkaren 5 dagar tidigare kunnat se en hinnsäck, men hon förklarade det som att jag ju blödde rätt mycket när jag kom in andra gången och att läkaren som vi träffade är en erfaren specialist och att det inte är troligt att hon skulle ha slarvat och vad ska vi säga, det är ju inget vi kan uttala oss om.

Vidare berättade hon att de haft möten och utredningar ändå kring detta och beslutat sig för att ändra sina rutiner för hur man hanterar önskade graviditeter där man misstänker spontan abort (dvs missfall) och behandla kvinnan och blödningen men inte se det som avslutad utan se till att man kommer tillbaka och gör ytterligare ett ultraljud när man gått fulla 7 veckor.

Detta vet jag faktiskt att de gör då en kollega till mig uppsökte gynakuten för några veckor sedan och blev hemskickad med orden att det är svårt att säga vad detta är och tillsagd att komma tillbaka om 1,5 veckor när hon gått fulla 7 veckor.

Läkaren berättade vidare om patientskadeförsäkringen och rådde oss att ska ersättning från den efter förlossningen för hon tyckte att det är först då vi kan se hur detta påverkat oss och vilka framtida eventuella men (psykiska eller fysiska) vi har fått av detta.

Det kändes som ett bra möte på det stora hela. Det som kanske inte kändes så bra var att hon ändå trodde att det kunde ha varit en tvilling som kom ut, och det går ju inte helt att säga om det var så att det var en spontan abort eller om det var påverkan av cytoteken.

Jag kan inte påstå att jag känner mig helt bedrövad, men lite olustigt känns det. Det är ju inte precis så att vi har superlätt att bli gravida och ja, det känns lite olustigt och lite sorgligt ändå när jag tänker på det. Läkaren sa att detta att vi kämpat och gjort icsi och inte har det så lätt att bli gravida gör det hela mycket olustigt och att alla skäms över att detta misstag skett. Nåja, det är som det är och vi känner oss ändå ganska nöjda med att förändringar i rutinerna gjorts.

Det jag tog upp med läkaren idag som jag inte sagt tidigare är att man ändå borde se till att de som blir hemskickade att vänta tills resterna efter ett missfall kommit ut, borde få någon slags instruktion om vart de kan vända sig med frågor för det de sa till mig var att om det börjar lukta illa eller om jag får feber så kan jag söka gynakuten igen, men jag fick ju aldrig det så jag visste ju inte vart jag skulle vända mig.

För övrigt så är det är så svårt att skriva nu. Det kommer inte ut nåt vettigt, bara en massa bladder och jag blir less på mig själv och svamlet. Det är liksom inget som inte har skrivits förut, på bättre sätt av andra och en del saker har jag själv skrivit om förut, också bättre än det skulle bli nu.

Jag mår också ganska bra. Jag har ingen huvudvärk längre vilket är fantastiskt skönt, däremot har jag börjat få foglossning. Jag kan verkligen inte gå några längre sträckor i rask takt längre, och att köra bil blir rätt så smärtsamt även det längre sträckor eftersom jag behöver trycka ner kopplingen ganska ofta. Men faktiskt så gör det mig inget. Jag grinar illa då och då av smärta men det är sant, jag mår bra.

Jag känner att jag är lite feg och lite vilsen i detta att planera för att det verkligen ska finnas ett barn hos oss. Jag känner att det finns flera saker som vi ju behöver men jag vet inte riktigt när jag ska våga köpa dem. Inte för att jag är så orolig för att det ska hända något utan mer för att jag inte vet när det kan vara lagom att börja och hur mycket av allt jag behöver. Hittills har vi köpt tre små plagg och lite tyg, för jag vill sy lite lakan. Något mer är det just inte även om vi väl kikar

Läs även andra bloggares åsikter om gravid, missfall, oro, jag, icsi, ivf, barnlöshet, funderingar, M, barndå och då.

2012-01-03T14:52:00.001+01:00

Ser alla golv i alla väntrum likadana ut?

Dags för screening av lillo, lite nervöst men inte så eftersom den just hoppade på min urinblåsa.

2011 - i backspegeln

2011-12-31T14:15:00.001+01:00

Precis som förra året har jag i flera dagar kämpat med att försöka sammanfatta året månad för månad men jag kan faktiskt inte utan gör det på ett annat sätt istället

ÅRETS PROJEKT: har definitivt varit graviditetsprojektet. Att påbörja hormonbehandlingar, mecka sprutor, åka fram och tillbaka till Örebro för att göra äggplock, vänta på telefonsamtal och samtidigt försöka leva precis normalt under tiden har varit påfrestande och svårt men också otroligt på sitt sätt, inte minst nu så här med lite perspektiv på det hela. Dessutom så sitter jag här och är gravid och vågar kanske för första gången känna att det är på riktigt.

ÅRETS RESA: skulle kunna vara den vi gjorde till Örebro 26e augusti men jag säger ändå att det är resan till Gotland eftersom det kändes så befriande att få komma bort och andas någonstans där jag var jag på ett helt annat sätt än här med sorg och tungt att andas och där jag ständigt bara blev påmind om att barn var för andra än mig.
Och Gotland är alltid Gotland, med havet och stenarna, och rabbis och de sista åren jag och M tillsammans lediga.

Vi gick också en kurs i finnskogspols för Mats Berglund M gick en låtkurs och det gjorde att det kändes ännu lite mer som att det var VÅR semester.

ÅRETS KÖP: tro det eller ej så har jag köpt en systemkamera som jag använder ganska flitigt faktiskt även om man inte skulle tro det när man kikar i bloggen. Jag ska försöka bli bättre på att lägga upp bilder, för min egen skull eftersom jag har upptäckt att bilderna tillsammans med texten blir ett bra tidsdokument för mig som är usel på att skriva upp viktiga händelser. Jag tror också att min iphone får kvala in som årets köp eftersom den har underlättat för mig i vardagen så otroligt mycket.

ÅRETS SÄMSTA KÖP: Jag köper ju inte så värst mycket saker, men det kan nog ändå ha varit ett par jeans som jag aldrig har använt och som jag redan gett bort eftersom de inte kommer att användas någonsin av mig.

ÅRETS SLIT: har varit att försöka forma en yrkesroll på deltid som egentligen krävdes heltid, samtidigt som jag var fullproppad med hormoner och en hel del sorg. Jag känner också att bristen på ledning när jag formade den här yrkesroll och de få och väldigt luddiga instruktioner gjorde att jag inte klarade av det riktigt och det gör fortfarande ont i mig eftersom jag yrkesmässigt alltid varit en ambitiös person. Under processen bad jag flera gånger om guidning och ledning om jag var på väg åt rätt håll och flera gånger fick jag veta att det var väldigt bra det jag gjorde och att jag hade fria händer. I efterhand har jag fått höra av samma person att jag inte gjorde på det sätt som var tänkt och att någon annan ska ha den rollen (någon som dessutom använder alla mina idéer och får credit för det) Jag har bestämt mig för att se tiden an ett litet tag men jag söker nya utmaningar och funderar till och med på att sadla om för jag är så oerhört besviken.

ÅRETS PLAGG: har med tanke på vintern som aldrig tog slut, återigen varit mina duckfeet som M gav mig till födelsedagen för något år sedan, jag fryser aldrig om fötterna längre och jag älskar dem!

ÅRETS LYCKA: Det finns det väl heller inga tvekan om vilken det är egentligen. För det är graviditeten. Både första gången när vi fick pluset och sedan också när vi fick veta att bebisen var kvar där inne trots att vi trodde att det var ett missfall. Åtminstone är det årets lycka så här i efterhand för det var så jäkla oroligt där ett tag att lyckan kändes otroligt långt borta, men den har krupit lite närmare och närmare och många stunder nu när jag faktiskt känner beibisen flera gånger per dag så är det lycka och inte oro som tar överhanden.

ÅRETS SORG: Pappas sjukdom, ovissheten och oron vad gäller hans sjukdomsförlopp och även oron vad gäller mamma. Jag kan ju bara lite förstå hur det är när ens livspartner blir sjuk och hur det måste kännas när man vet att det finns ett slut ganska snart.

ÅRETS FILM: Ja... vilken kan det vara, jag vet inte riktigt. Jag har sett en hel del film men inget som jag tycker har etsat sig fast nåt vidare värst. Hade jag hunnit se Simon och Ekarna kanske den hade kvalat in men det har jag inte hunnit så den blir det inte.

ÅRETS BOK: svårt! Det blir nog ändå Håpas du trifs bra i fängelset, Susanna Alakoski. En riktigt bra bok som jag tycker att man kan läsa, den känns lite tung då och då men man blir stark i anden efteråt,, lovar

ÅRETS LÅT: kanske den svåraste av alla eftersom det kommit så många bra men jag tror ändå att om jag ska välja två så blir det Mumford and Sons - after the storm och First aid Kits The Lions Roar Låtar som betytt mycket för mig och som jag lyssnat på om och om igen. First aid kit såg jag för någon månad sedan och det var magiskt, får ni chansen så se dem!

NÄSTA ÅRS FÖRHOPPNING: är ändå att alla ni som kämpar, alla ni som läser här ska få uppleva ett plus, att min familj ska få vara så friska de bara kan. Att ms och min bebis kommer i maj och att allt går bra. Längre än så kan jag inte tänka. Jag har inga andra förhoppningar även om jag visst skulle kunna tänka mig en och annan triss-vinst, en resa och en sommarstuga och allt det där, för egentligen känns det inte viktigt. Det känns bara viktigt att få ha min familj omkring mig, och att M och jag ska bli fler i vår lilla familj. Det är faktiskt allt som spelar någon roll för mig just nu.

Det finns mer att säga känner jag nu när jag skriver men jag avslutar det så här, med en förhoppning om ett fantastiskt Gott Nytt År till alla er!

Läs även andra bloggares åsikter om jag, ivf, gravid, icsi, barnlöshet, jobb, M, längtan,

halvvägs och dubbelt.

2011-12-20T19:04:00.002+01:00

Jag kan inte riktigt förklara hur det kommer sig att jag inte uppdaterat. Detta att vara gravid är så dubbelt för mig, för samtidigt som jag verkligen är glad över graviditeten, så har jag så svårt att se mig som gravid och känna mig trygg i detta. Jag har märkt att jag inte riktigt vill prata om det, jag känner mig inte som jag föreställer mig att man borde göra som gravid, men vad vet jag, detta är ju något helt nytt.

Jag har gått halvvägs nu (vilket är helt konstigt) och jag har inte köpt en enda pinal, jag har inte tagit magbilder, jag har inte outat mig på facebook, jag har inte berättat för så värst många på jobbet och jag njuter inte av uppmärksamhet för magen som ändå syns rätt rejält nu. Jag blir ställd, och lite förfärad över alla frågor jag får om magen, jag är inte van vid det alls.

Och jag är inte van vid att önska mig att tiden ska gå både långsamt och fort, för det gör jag nu. Jag önskar att den ska gå långsamt så att pappa får vara kvar så länge som möjligt, men samtidigt önskar jag att tiden ska få gå fort så att jag kan vara säker på att han får hinna träffa bebisen, för det är det enda som han önskar just nu.

Så fort jag kliver in på specialistmödravården börjar jag gråta och läkaren får börja med att visa mig bebisen på ultraljud så att vi kan prata utan att jag gråter hela tiden. Hon berättar att de haft flera möten på de stora sjukhusen i Stockholm för att se över sina rutiner som en del i en lex-Maria, och jag väntar på att få höra mer om detta efter jul och nyårshelgen.

Jag kände bebisen riktigt många gånger för några veckor sedan och sedan dess inget, detta i sin tur har gjort att jag hela tiden inbillar mig att den inte lever och fasar för ultraljuden eftersom jag tror att jag ska få se en död bebis och just därför är det så otroligt skönt att jag har flera ultraljud inbokade så att jag slipper gå och vara så orolig för varje gång jag har varit på ett UL så är jag lugn ett tag.

Jag är som sagt halvvägs i graviditeten nu, och jag har bestämt mig för att så fort jag har gått lite mer än halvvägs så ska jag jag försöka fokusera på att det faktiskt finns en liten bebis därinne, som senast i går gäspade hela tiden under ultraljudet och som försökte suga på tummen, och som inte alls ville veckla ut sig för att visa upp ryggraden för mätning. En liten liten minibebis, men ändock en bebis, vår bebis.

Läs även andra bloggares åsikter om oro, jag, gravid, icsi, ivf, barn, ledsen, glad, pappa,

2011-11-23T12:51:00.001+01:00

Det är inte roligt i min bransch när 9 kollegor är borta och man är så trött att man gråter. Det är inte roligt att sitta på rasten som är 30 minuter och känna att man faktiskt knappt klarar att vara på plats eftersom man inte orkar men man måste och blir tvungen att jobba över till och med. Imorgon blir en helvetes dag mellan 07-21 att se fram emot och jag jag börjar 6.30 dadeln efter. Oh joy!

Mörkret sprider sig

2011-11-18T18:08:00.001+01:00

Min pappa blir ju inte bättre. Han har börjat känna sig yr och häromdagen när Han och mamma bar matkassar från bilen stannade han till på avsatsen och så trillade han baklänges ner för trappen.

Han skada de sig inte så farligt, var aldrig medvetslös eller så utan blev nog mest rädd och lite blåmärkt både här och där.

Mamma blev rädd. Och jag. Det är hemskt att inte kunna åka dit för att se med egna ögon att han är okej. Jag var där en vecka för bara någon vecka sedan och KAN inte åka dit igen.

M skulle aldrig vilja flytta och som det är nu kan jag ju inte flytta själv heller, ens för ett litet tillfälligt tag även om tanken ändå slagit mig. Lillosen är lika mycket Ms som min och därför måste vi ju bo tillsammans och det är ju vad jag vill. Men pappa, blir inte bättre. Jag tänker och funderar på vart skelettcancer sprider sig om det sprider sig?

Jag tänker på mamman också, mycket!

My Ass

2011-11-10T20:48:00.001+01:00

"passa på att vila nu för sedan kommer det bli dåligt med det.."

JA MEN JAG KAN JU INTE!!!

Jag somnar sent och vaknar skittidigt. Jag jobbar heltid och har ett tungt jobb och märker att jag får ont i huvudet runt 14, 15-tiden varje dag när jag är på jobbet. Det är ett litet helsicke att jag inte kan sova för jag är så trött att jag bölar ibland.

spökveckor... my ass. "i dessa veckor kan mamman känna att hon mår så bra som tidigare, att hon kan njuta av graviditeten och att hon orkar mer" MY ASS att jag orkar mer!!

fast jag njuter ändå, för jag är gravid, faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om gravid, ivf, icsi, gnäll, glad

Uppdatering

2011-11-06T11:47:00.001+01:00

Vi har varit på specialistmödravården en gång och fått hjälp med att tolka forskningsrapporter vad gäller barn vars mödrar tagit cytotek i syfte att göra en abort. Man kan inte se att dessa barn i högre grad föds med
Missbildningar än de barn vars mödrar inte tagit cytotek. Detta känns skönt! Vi har också två gånger fått göra ultraljud och de har tillväxtmätt och kollat lillo mkt noga för att lugna oss och så tänker jag. Kub + nupp är gjorda och vi väntar på svar men inget hat sett konstigt ut hittills.

Ultraljudet som gjordes sist var så pass bra att min svåger som arbetat på BVC många år, hävdar att han vet vad det är för kön. Jag vet inte om det stämmer eller inte. Jag vet inte vad det blir iallafall fall! Mer än en lillo som viftas som en galning med händerna och som inte ville ligga still för att bli mätt!

Jag vågar också tro på att lillo finns där inne. Jag känner ju att det är något och jag får lite sammandragningar som ett brev på posten efter lövkrattning och långpromenader så.. Ja jag vågar tro det nu.

Vad gäller sjukhusets misstag lovade chefen mig på
Spec.mvc att hon skulle se till att det blev en utredning gjord som hon ju trodde skulle resultera i en lex Maria och att jag kommer att bli underrättad vad som sker. Jag lägger det åt sidan ett litet tag.

Jag Fick också reda på att ett embryo kan dela sig i två hinnsäckar och bli tvillingar men att det inte verkade så värst troligt eftersom de på det allra första ultraljudet bara sett en hinnsäck. Läkaren trodde att det som kom ut var överflödiga hinnor och blod som koagulerat och liknande. Jag väljer att tro på det. Det känns rimligt liksom.

Och så måste jag igen säga att jag är så glad för alla hälsningar och allt pepp! Jag har liksom kommit av mig och inte knappt läst eller surfat då värst mycket alls. Har försökt att bara känna mig för och försöka förstå att lillo är kvar och att det är jäkligt långt kvar till maj.

Men ni är så fina och dom bloggare betraktat så förtjänar jag det inte!

fortfarande väldigt ogreppbart

2011-10-21T22:26:00.003+02:00

Det är inte helt enkelt att bara göra ett lappkast och bli glad. Det är så dubbelt, och jag försöker, och lyckas för det mesta, men inte riktigt och inte fullt ut. För jag är arg också. Riktigt förbannad och jag kommer inte att sopa det under mattan men jag vill att allt ska ske på ett juste och korrekt sätt och så vitt jag förstår kan tex inte jag göra en Lex Maria-anmälan utan det måste sjukhuset göra. Jag kan tycka att de borde det i ett sånt här läge, men vad vet jag.

Sedan får jag också tänka om vad gäller saker som jag tänkt.

Tröttheten beror inte på missfallet, utan på att jag är gravid.
bristen på kaffesug beror också på att jag är gravid inte på att te är så mycket godare.
Kissnödigheten nattetid beror inte på tedrickandet utan på... graviditeten.
Trånga byxor beror på att jag är i v. 11 och inte (enbart) på att jag ätit för mycket mat.
ömmande kroppsdelar får en förklaring
och min magvärk är alltså inte en infektion efter missfallet utan.. graviditeten.

Allt detta är så svårt att förstå och jag kommer på massor med saker som jag ätit som jag inte borde,men jag tror inte att det är hela världen egentligen. Dock bekymrar det mig att jag slutade med folsyra och järn samma dag som jag trodde det var missfall eftersom det verkade meningslöst att fortsätta. Det bekymrar mig också lite, men inte mer än detta med cytoteken.

Det är också konstigt att jag känner det som att jag vet hur det känns att få ett missfall fast jag inte har fått ett. Och så undrar jag vad det var för en stor blodig klump som kom ur mig. Jag vet inte ens om det kan bli två hinnsäckar av ett embryo och i så fall vill jag inte tänka på att det kanske var en tvilling?

Det är mycket som snurrar och jag känner mig tacksam över att så många av er bryr er. Jag har läst kommentarerna flera gånger varje dag och både jag och M klamrar oss fast vid att så många tänker att det borde gå bra och att vi kanske får bli föräldrar snart ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om oro, icsi, ivf, barnlöshet, gravid, missfall, framtid, konstigt, längtan,

Ofattbart o(t)roligt

2011-10-18T21:39:00.001+02:00

Jag fick komma till en gynekolog idag för att se om jag behöver skrapas eller inte. Jag fick ju inte komma tillbaka till gynakuten där jag varit och konstaterat missfallet så jag chansade och frågade den gynekolog som hjälpt mig ta ultraljud och räknat äggblåsor i Stockholm, en mycket trevlig kvinna som jag gillar.

Jag fick lämna urinprov där det konstaterades att graviditetshormonerna inte gått ur kroppen på mig ännu och sedan skulle hon kolla lite med ultraljud osv.

Rätt som det är utbrister hon; "Men herre Gud här finns ju ett perfekt foster, vad håller de på med på gynkakuten?!?!" Jag fattade verkligen ingenting. Jag förstod inte vad hon sa eller så gjorde jag det för jag började gråta och sa att det inte var möjligt och så kom jag plötsligt att tänka på cytokeken som jag fick, och så började jag gråta mer.

Summa summarum. Jag är gravid trots allt. Jag ska gå hos specialistmödravård eftersom cytoteken kan ha skadat fostret (fast det är inte säkert för det var så tidigt, orala tabletter och bara två) och därför behöver man ha koll.

Jag är chockad, lite glad, orolig och arg! Jag frågade läkaren om en läkare på en gynakut verkligen kan missa sånt här, och min gynekolog sa att nej det ska inte vara möjligt. Jag har visst bakåtliggande livmoder, men en sådan sak ska en läkare på en gynaqkut inte missa.

Jag är inte den hämndlystna typen men jag är arg. Jag vill att den här läkaren faktiskt ska veta vilket misstag hon begått. Jag vill att sjukhuset ska veta att hennes stress (hon var stressad för hon var själv där) kan ha skadat vårt foster. Och jag vill inte att det någonsin ska ske igen.

Läs även andra bloggares åsikter om arg, gravid, icsi, ivf, oro, missfall,

Astrid

2011-10-10T22:04:00.000+02:00

I natt drömde jag att vi fått en liten flicka som hette Astrid. Hon hade grön sparkdräkt med fina fötter på som var sydd med sömmarna utåt så att det blev som små ankfötter, sjukt fina ankfötter. Hennes hår var svart och det fanns massor. M och jag stod i vardagsrummet där vi rullat in vagnen och bara såg på henne där hon låg, vi tittade på henne och sa flera gånger tänka att hon är vår på riktigt. Innan vi började se på henne hade jag varit hemma själv med henne och plötsligt insett att vi glömt att M skulle vara ledig minst tio pass och att han var tvungen att komma hem från jobbet.

Någonstans i drömmen var jag också på ett apotek, det var som en kiosklucka, med en ställning utanför där det fanns massor av bebisatiraljer som jag bläddrade igenom. Plötsligt stod det en tant bredvid mig och frågade om jag hade en katt i vagnen? Jag såg argt på henne och sa argt att det var väl klart att jag inte har en katt i vagnen!
- Varför ligger den så konstigt då? Jag såg ner i vagnen och där låg Astrid och hade liksom kanat ner och låg som en makaron längst nere i vagnen och jag fick lyfta upp henne, jag luktade henne i nacken och tänkte igen att det var så konstigt att hon var här nu.

Jag tror att jag nästan var halvvaken här för jag kämpade som en galning för att hålla kvar känslan, att jag skulle få gå hem från apotektet med vagnen och rulla upp den för yttertrappen och ha henne på riktigt.

Vissa drömmar önskar man var på riktigt, och somliga är man mest bara glad över att man vaknat upp ur. Detta var inte en sådan dröm

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, jag, M, ivf, icsi, barn, barnlöshet,

And so it is

2011-10-05T22:19:00.000+02:00

Det liksom rullar på livet. Jag och M, M och jag. Katterna.

I går fick M svar på sin senaste ultraljudsröntgen. Lyckligtvis har hans cellförändringar inte förändrats mer och det ser ut som tidigare. Vi väntar på att han ska på en till röntgen för den där fläcken han hade på lungan. Men allt drar ju ut på tiden så att man kan bli galen! Det känns lite, när vi summerar ihop alla sjukhusbesök och all oro, som att vi nästan normaliserat det för mycket men det är väl så man fungerar antar jag. För att orka, och för att det är som det är. Vi kan just inte ändra på något så vi får väl köpa läget mest.

Jag mår inte riktigt bra efter missfallet ännu, jag menar fysiskt. Jag är så otroligt trött och jag får ont i magen då och då. Jag blöder fortfarande men det är tydligen normalt(?) Jag kan säga att jag är mer än lovligt trött på sjukhusvårdsupplysningen som säger saker som om de vore självklara. Hur ska man kunna veta vad som är normalt med ett missfall bara av sig själv?

Nu hoppas jag att jag kommer in i en normal cykel så snart som möjligt så att jag får veta hur den är och hur jag fungerar fortsättningsvis.

Under hösten ska vi gå och lyssna på First Aid Kit, Gillian Welch och Ryan Adams. En bra konserthöst!

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, icsi, ivf, jag, M, missfall, musik, oro

tomt

2011-09-25T16:31:00.001+02:00

Jag trodde att det var över, jag har ju ingen erfarenhet av missfall tidigare, jag borde inte ha det heller kan jag tycka, men det var inte över. Idag kom resterna ut och det gjorde så fruktansvärt ont och det var blod överallt. Jag fattade inte vad som hände. Jag satt i soffan, drack lite the och satte i halsen, hostade och trodde på riktigt att jag kissade på mig men det var blod, igen. Och jag som trodde att det var över.

Så här i efterhand känns det ändå bra att jag fick se på ultraljudsbilden i torsdags att det var tomt, att det inte fanns något kvar av det som vi fick se i söndags. Jag tror att det hjälper mig mentalt att förstå att det inte är ett misstag, att cytoteken jag fick inte aborterade något utan hjälpte mig att få ut det som skulle ut.
Hade jag inte sett det hade jag funderat med tanke på att det har pågått egentligen över en vecka och tagit så lång tid. Jag kommer inte att plåga mig med att göra något gravtest för att se om det ger utslag, det gör det ju förmodligen, jag vill inte se det.

Det här är enda gången jag varit gravid. Jag är närmare 40 än 30 och jag vet inte om jag kommer att få upleva det igen. Så idag känns det liksom snopet, konstigt och liksom lite som vanligt.

Jag är mer van vid att vara ogravid och ledsen än vid att vara gravid och hoppfull. Den här känslan som jag har idag känner jag igen.

Läs även andra bloggares åsikter om missfall, ivf, icsi, gravid, barnlöshet, ledsen, oro, jag, funderingar, konstigt, saknad,

Here we go again

2011-09-22T13:00:00.001+02:00

Eller så kommer jag aldrig mer att andas ut. För här ligger jag på en brits på gynakuten och väntar. Den här gången BLÖDER det.

Lilla Sesmfrö, detta är väldigt onödigt. jag hade gärna burit omkring på dig länge länge.

kära lilla krumelur

2011-09-21T21:51:00.000+02:00

Det var en lång bilresa från mamman och pappan, den som var när jag oroade mig som värst. M körde under tystnad och jag lutade huvudet mot fönsterrutan i bilen och såg hur billyktorna bildade röda radband framför oss, som ett eko på mina tysta böner om att missfallet inte skulle vara ett missfall utan bara inbillning och en helt liten normal blödning.

Vi for till gynakuten och jag fick veta allt som jag ju egentligen vet, att man kan blöda, att det är normalt, att det så här tidigt knappt ens går att avgra om det är ett missfall eller inte. Men jag har inte haft mer ont. Det har kommit lite lite blod, men det blöder liksom inte.

Jag är the worrying kind. Jag försöker låta bli. jag har sett hinnsäcken och ett sesamfrö, ett litet gryn som sägs bli en bebis, det är konstigt. Jag förstår det förnuftsmässigt men det är som att hela jag är inställd på att det inte kan fungera för oss och att jag därför inte kan känna det heller.

Jag hade någon slags tanke att jag skulle gråta av glädje när jag såg det positiva beskedet, jag föreställde mig det, att tårarna skulle rinna och att det skulle kännas skönt och fint äntligen. Små, små stunder av detta får vi då och då men mest är det oro och som en slags skam över att jag inte kan känna mig riktigt glad. Jag borde ju det, jag är ju det egentligen, men ändå.. så är det som att det inte går.

Läs även andra bloggares åsikter om oro, jag, gravid, icsi, ivf, barnlöshet,

Ingen lycka varar för evigt

2011-09-18T10:58:00.001+02:00

Jag blöder, om än sparsamt. Men jag har just upptäckt det och tja.. vad gör man, väntar och ser antar jag. Vänta vänta vänta! Åh vad jag hatar att vänta jämt.

Jag känner någonstans att jag vet vad detta är och att jag väntat på det, för vårt + var nog för bra för att vara sant.

Och så vet jag ju svaret

2011-09-14T18:27:00.005+02:00

Jag har vetat ett tag nu. Fast jag förstår det inte. Jag förstår inte att det är inuti mig, att det har fäst och att det är stort som ett sesamfrö ungefär och att det finns ännu lite mer hopp än tidigare.

Jag är fortfarande rädd, men kanske mer för annat, och så har jag snudd på dåligt samvete. Jag vet att det inte finns någon logik i det men det känns så..

Min fina vän som bor i Norge sa att jag kan börja skriva om musik igen så som jag tänkte en gång och det kan jag ju, men jag vet inte. Kanske kommer jag att kunna skriva mer om livet så som det är i helhet med inslag av fler saker som jag gjorde förut, eller så tar de slut orden. Det har hänt förr, fast just nu finns de en masse.

Tack för alla hållna tummar och alla fina ord och tankar och tårar. Det här är inte klokt, och jag begriper inget.

Fast jag vet hur det känns för några av er, och jag vet att det här är något ni unnar mig, men jag vet också att några blir ännu lite oroligare och kanske ledsna och alldeles sorgliga. För jag vet hur det är att läsa om något man önskar hetare än något annat.

Läs även andra bloggares åsikter om ivf, gravid, icsi, barnlöshet, glad, framtid, oro,

Rädd

2011-09-09T23:42:00.002+02:00

Jag har inte testat ännu. Inget mer har hänt och jag vet just inte alls vad jag är, eller om jag är. Jag har kommit till en punkt där jag inte vet om jag kommer att våga testa knappt. Jag är rädd för resultatet. Jag är rädd för att stå där och stirra på ett streck och förstå att det inte finns ett endaste litet hopp just för den här stunden och att jag då ska behöva känna att vi har misslyckats igen.

Jag är rädd, för det är jag är rädd.

Läs även andra bloggares åsikter om oro, icsi, ruva, barnlöshet, ivf,

2011-09-07T21:18:00.001+02:00

SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag(hoppashoppashoppashoppas)
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
Skitdagskitdagskitdagskitdag(hoppashoppashoppashoppas)Skitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag.

Och hur har din dag varit?

Läs även andra bloggares åsikter om ledsen, arg, jobb, oro, jag, icsi, ruva, ivf, barnlöshet,

ruvardag, mitt i ungefär

2011-09-03T14:06:00.000+02:00

Jag skulle ju liksom hålla ut och kämpa och inte fundera så mycket men jag gör det. Jag inser ju det att jag funderar hela tiden oavsett vad jag gör egentligen. Jag funderar över graviditetssymptom, eller egentligen bristen på dem. För jag känner ju nästan inget alls som skulle kunna tyda på att jag är gravid. Jag hade fler "symptom" innan jag satte tillbaka embryot och självklart får det mig att fundera. Så mycket har jag inte googlat på symptom, mer på om man kan vara gravid utan att känna något.

Sedan funderar jag över om jag orkar med hela karusellen igen, med hormonerna och oron och besvikelsen. Är det bättre för mig att helt enkelt låta bli och bearbeta eller avhjälpa barnlösheten på annat sätt?

Jag funderar över att min nya chef är inte precis så lätt att prata med och kanske inte heller så värst förstående. Det känns inte så bra på jobbet, och jag kan inte säga att jag precis vet hur jag ska göra i framtiden även om jag ju egentligen hade bestämt mig. Just nu känner jag nästan som att jag vill byta karriär helt och hållet. I min bransch är ingen kvinna bättre än en man, kanske mest för att det är så ont om dem. Men jag är less på det. Och jag är less på mycket annat också.

Oavsett vad jag funderar på så återkommer jag till detta att jag har svårt att tro att det faktiskt skulle kunna vara så att "vi" har blivit gravida nu. Det finns en mikroskopisk chans, det gör det, men jag tror inte det. Jag tror att det är som vanligt och att det kommer att bli sorg och bedrövelse när det är dags för mig att kissa på stickan.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, oro, funderingar, framtid, ivf, icsi, ruva, gravid,

En klump i magen - lite mer på riktigt.

2011-08-29T21:50:00.006+02:00

foto: Maria

Alltså...

jo jag går omkring med ett ägg eller ett embryo. Eller, jag känner inget så jag kanske inte gör det, men rent teoretiskt så gör jag det sen några dagar tillbaka.

Det är ingen lätt grej detta att hålla på och ha embryon i sig. Jag känner mig stressad och nervös och orolig och... faktiskt lite hoppfull också men bara lite. Förövrigt känner jag inget och jag vill helst inte veta nåt om andras gravidsymptom eller vad andra eventuellt har känt eller inte känt så jag har inte googlat och inte frågat andra eller halkat in på familjelivs 748 trådar om hur folk känt sig under ruvandet. Jag har heler inte vågat prata med någon om det och inte vågat tänka för mycket på det och det går ganska bra fortfarande att inte tänka.

Man kan tex gå på IKEA (och INTE gå så mycket på barnavdelningen, nästan inte alls) eller på K-rauta och köpa borr och kvartslist (och inte låta tankarna vandra till om i fall man kan bygga specialgrind till trappen) eller så kan man gå och äta sushi. (och inte fundera på hur det var med listeria nu igen) Allt detta kan man göra för att låta bli att tänka.

Läs även andra bloggares åsikter om jag, funderingar, icsi, ivf, barnlöshet, ruva, längtan, oro,

om sånt som jag gjort och gör.

2011-08-22T13:49:00.004+02:00

Jag hade en blogg en gång. En där jag skrev saker om det som jag tänker. När jag sedan slutade tänka slutade jag skriva. Så enkelt är det. Jag har försökt låta bli att tänka. Jag har verkligen försökt och faktiskt lyckats bättre än jag trodde.

Under tiden som jag inte tänkt har jag mest varit hemma och låtit bli att tänka och så har jag försökt hitta på roliga saker, träffa människor och M. M och jag har suttit ihop i en månad nu och nu är det slut med det för nu börjar vi båda jobba igen. Men vi behövde det nog, ihopsittandet. Vi har inte setts så mycket det senaste året insåg vi och nu ska vi försöka ses mer.

Till exempel ska vi ses på onsdag för då ska det plockas ägg och spermier och så ska det göras barn, fast vi står mest för råvarorna, inte för själva görandet. Det sköter andra om åt oss. Det är så praktiskt detta inte behöva ligga för att göra barn, liksom bra. Vi har inga problem med liggandet i och för sig, men vi har ju liksom inte lyckats göra några barn med den metoden så nu har vi överlåtit det åt andra som verkar vara bättre på det, görandet, inte liggandet det tror jag vi fortsätter med.

Idag har jag jobbat för första gången på ganska länge. Det var konstigt, inte som att cykla riktigt för det brukar man ju komma ihåg hur man gör när man inte gjort det på ett tag, jobba har jag precis glömt av hur man gör så jag vet inte precis hur det gick. Trött var jag också för jag tänkte jag skulle frsova mig och vaknade varje halvtimma för säkerhetsskull onödigt nog för jag vaknade ju i tid sedan när det var dags.

Om ett tag ska jag ta sista sprutan, den är inte hemmablandad som de tidigare varit i den här cykeln, det är skönt, det känns mindre som att jag ska dra i mig knark nr jag inte själv har behövt blanda det.

Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, barnlöshet, M, menopur,

I'm not aware of too many things I know what I know and I know what I mean

2011-07-20T00:25:00.005+02:00

Jag räknar ner nu, det är bara timmar kvar innan jag påbörjar sprayomgång 3. Det är inte helt lägligt att börja just nu dagarna före semestern, men jag gör det ändå. Jag väntar inte nu när tiden känns knapp och dyrbar. Kanske är det otåligheten i mig eller känslan av att vilja ha det överstökat som gör att jag väljer så här nu.

Jo det är jag som väljer, M är med mig, men jag väljer. Han har kanske inte ens funderat över om det fanns något val, och det har inte presenterats som ett val för oss heller, men jag vet ju att det finns ett, egentligen.

Jag har varit bortrest, hos mamman och pappan för födelsedag, grävande och umgänge i omgångar. Ett litet tag var jag hos ena systern och var behjälplig vid renoveringen av nya huset och jag längtar återigen till den andra kusten lite grand där det skulle vara närmare till min familj och mina kära, men jag har ju provat det, utan att egentligen ge det en chans. Jag träffade M några månader innan flytten och sedan var mina tankar bara kvar hos honom hela tiden tills jag flyttade tillbaka.

Pappa är fortfarande sjuk och fortfarande trött, det är lite upp och ner det där, dagsformen avgör verkar det som. Och så är det väl för mig med men jag orkar inte skriva om mig, jag är rätt så less på mig.

M, arbetar sista natten före semestern och det känns ganska fint att veta att vi har fyra veckors insomningar tillsammans framför oss. I praktiken är det inte så eftersom han somnar på kommando och jag inte, men jag tycker om tanken på att vara tillsammans, just nu är han min trygghet, och alltid är han min stora kärlek.

Eftersom sprayandet börjar nu har vi inte riktigt klart för oss vad vi ska göra under vår semester. Vi vet inte när vi måste åka till Örebro, vi vet inte när jag bör göra blodprov och jag försöker räkna ut när det kan inträffa, om vi kan åka till Italien, eller om det får bli något annat. Ett (kärt) bekymmer vi har är katterna, är det är inte alltid så lätt för oss att få kattvakt i fler än några dagar, så vi måste liksom lösa det innan vi planerar färdigt. I "värsta fall" blir det dagsutflykter med enstaka övernattningar i skärgården, och det känns som ett helt ok värsta scenario just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om jag, ivf, synarela, ivf, icsi, barnlöshet, M, funderingar, semester, längtan,

Jävla jobb och jävla mer grejer

2011-06-28T02:16:00.001+02:00

Jag var på jobbet en stund idag. Lite planering lite samkväm lite hej. Inte så mycket "hur mår du?" Eller "vi saknar dig" mest flackande blick och osäkra leenden en och annan hastig glimt för att se om det fanns en gravidmage.

Mina allierade har jobbat hårt med att dementera ryktet att jag är gravid, för det finns ett sådant rykte vet jag och jag orkar inte riktigt bry mig.

Jag bryr mig mer om - och oroar mig för att ett av mina roliga uppdrag som jag har haft verkar försvinna till hösten och även över att de som borde ha berättat det för mig inte har gjort det.

Jag liksom skäms och känner mig illa till mods och undrar vad jag gjort för fel. Jag har inte hört något annat än att alla varit nöjda så jag förstår inte.

Jag blev först så arg att jag gick hem och sökte nya jobb. Sedan blev jag ledsen och gick upp till M som hängde tvätt för att bli kramad. Han gör så gott han kan för att trösta men detta är något annat, detta är mitt arbetsjag som är besviket och det som är jag då, känner M inte så väl.

Nu ligger jag och skäms ännu en gång över gråten som ju skulle vara över nu. Och är arg för att jag var på jobbet idag. Nu vill jag inte ha mer sån här skit och jag måste få hitta på saker jag kan bli glad av igen.

Jag vet inte om bakning av macarons kan kvala in där men kanske, i alla fall om de blir bra. Annars gråter jag väl över det också.

Nu ska jag åter igen försöka somna.

En slags fortsättning

2011-06-26T12:28:00.004+02:00

Hur svårt ska det behöva vara att få ur sig ett par inlägg då och då? Jag kan inte, jag skriver fyra, fem rader och sedan är det stopp. Jag kan inte.

Jag har fyllt i någon slags enkät angående ångest och depression där man i förväg får se vilka siffror som tillhör vilken nivå av ångest eller depression, inte så så smart för jag sitter hela tiden och tjuvkolllar för jag vill absolut inte hamna i den som hör till depression. Absolut inte! Jag har ingen lust att springa i samtal och prata och bara ösa ur mig. Jag har pratat och pratat om hur jag känner och skrivit om det så nu vill jag inte mer. Eller jag vill inte prata om det med någon från början ännu en gång. Jag vill inte hålla på och berätta utan att det är ett samtal där jag också får vara mottagare. Jag kan ju knappast ha det som krav hos en kurator eller psykolog att denne också ska berätta om sitt liv.

I enkäten fick jag också besvara om jag har svårt att njuta av böcker och filmer eller om jag har svårt att se fram emot saker.. Alltså jag kanske inte ser alla filmer som jag vanligtvis skulle se, jag läser inte heller böcker på det sätt som jag vanligtvis gör. Jag väljer saker där jag slipper tänka och jag väljer gärna böcker eller filmer jag redan läst eller sett. Safe, jag vet vad som händer, jag måste inte koncentrera mig.

Och jo jag ser fram emot saker, ibland mycket men det tar lång tid för mig att ta tag i saker att se fram emot och vissa känns snudd på oövervinnerliga. Jag ångrade snabbt att vi skulle åka iväg på midsommarafton, jag ville hellre bädda in mig i vita fluffiga lakan och se på film kändes det som, och i slutändan blev det ganska bra för M fick övertid på ett nattpass och kom inte hem fören sent sent på förmiddagen och vi kunde inte ge oss av.

I stället kikade vi lite på lokala midsommardansen och sedan blev det ön till Ms farmor och pappa fr grillmiddag och de blev glada för att vi kom, hemma somnade M medan jag låg och läste böcker. En helt ok dag ändå.

För övrigt tror jag att jag börjar må bättre. Jo jag tror det för jag gråter inte hela tiden men å andra sidan så känner jag mig lite mer blank. Det var ganska skönt att gråta så där mycket och jag känner nästan att jag saknar tårarna lite grand, hur konstigt det än låter. Det var också enklare för de runt omkring att förstå att jag mådde dåligt, nu hamnar jag automatiskt i ett läge där jag försöker strama upp mig och verka gladare än vad jag är för det är vad folk önskar och förväntar av mig.

Jag funderar också ganska mycket över det här med adoption. Jag funderar över att jag ingenstans läser om att någon varit orolig över att man inte ska kunna älska barnet man tar emot. Alltså, jag känner ångest över att jag funderar över det där men ajg tänker samtidigt att nog måste folk ändå ha tänkt det?

På samma gata som vi bor finns en familj med en adopterad pojke, jag tror att han är adopterad från ett afrikanskt land och ibland känner ibland jag att jag skulle vilja prata med någon i familjen, men jag vågar inte. Jag har ingen naturlig anledning att prata med dem för alla familjer här umgås över sandlådan och om jag börjar hänga där kan man ju fundera över vad jag gör där egentligen.

Läs även andra bloggares åsikter om jag, ledsen, barnlöshet, funderingar, M,

Hur tänkte jag nu?

2011-06-09T23:07:00.004+02:00

Hur kommer det sig att jag gång efter annan hamnar på gravidbloggar och inte kan sluta läsa?
Hur kommer det sig att jag vet var det är extrapris på bebiskläder i ekologisk bomull eller var man hittar fina vintage-dito?
Hur kommer det sig att jag vet vilka vagnar som har klämrisk enligt 2008 års barnvagnstest men också vilka som åtgärdat det till 2010 års test?
Hur kommer det sig att ligger vaken på nätterna och funderar över hur vi ska få plats med en barnvagn i hallen så som den ser ut nu?
Hur kommer det sig att jag inte passar på att dricka vin i mängder, gå på krogen, göra äventyrsresor och allt annat som småbarnsföräldrar tycker att jag ska vara glad över att jag kan?

Jag funderar dock på om jag inte ska försöka åtgärda det sista, i alla fall vinet. Jag har idag köpt två flaskor rosé och en flaska prosecco. Sedan tidigare har jag en dunk med rosé i kylen, i fall...

Fast jag dricker ju aldrig, och sällan rosé, varför har jag köpt det där?

Om att vila

2011-06-03T17:10:00.002+02:00

Jag funkar inte som jag ska just nu. Och det funkar inte att bli ledsen på jobbet längre. Jag orkar inte gå dit och känna redan innan jag kommer fram att jag får ont i magen av att bli påmind om allt det jag inte får och det vi inte är, jag och M. Just nu vilar ja fast ironiskt nog somnar jag inte utan blir liksom tröttare och tröttare tills jag somnar någon gång på morgonen eller kanske knappt alls.

Och pappan som jag försöker att inte gråta över... fast det går inte så bra. Jag gråter en hel del helt enkelt.

Stressyndrom, tja man mår som man förtjänar kanske även om man kunde tycka att man nog förtjänade lite bättre ändå

edit 4/6

Fina ni, jag är sjukskriven sedan ett tag tillbaka. Det var det jag menade med att jag vilar utan att kunna sova, och jag menade inte bokstavligen att jag mår som jag förtjänar. Jag vet att jag inte gjort något för att förtjäna det här. Det var mest en liten bitter tanke kring uttrycket som sådant. Jag är inte så värst sammanhängande.

Jag mår faktiskt inte skit precis hela tiden, jag gör inte det. Men det är tanken på att vara på jobbet bland alla barnen som får mig att få ångest för jag har kmpat med det så himla länge nu och det är inte ens så att jag förstått att jag kämpat med det så mycket som jag har. Och jag orkar inte gå tillbaka och börja sitta på på toalocket och gråta tyst i pappersnäsdukar, det var mer så jag menar, för jag var där häromdagen och lämnade papper och jag grät hela vägen hem för jag orkaar inte vara mitt eget arbetsredskap just nu. jag orkar inte bemta och mta andra i olika kriser och vara en bra vuxen för de som behöver det för jag har nog med mig själv. Allt detta skulle jag nog ha skrivit för att vara tydlig.

Fina ni som blev orolga, menade inte att oroas. kram

ps. tack för 2 awards, jag skickar dem vidare till alla ni som tar er tiden att att gå in och titta här då och då fast jag inget skriver knappt.

hurra hurra hurra??

2011-05-28T12:41:00.006+02:00

I dag är dagen som har utnämnts till att vara Ofrivilligt barnlösas dag. Dagen före mors dag och jag vet inte jag.. Jag känner mig inte odelat positiv till att den här dagen har "instiftats" måste jag erkänna. Det känns konstigt att fira sin barnlöshet och det känns snålt att lägga den före mors dag, varför inte före fars dag kan man tänka, eller varför inte före barnens dag?

Det står på barnlängtans sida att allt vi vill är att fira mors dag och att det är så mycket skam inblandat.. mjo mja, jag måste suga på karamellen då jag varken känner skam eller har någon längtan att fira mors dag. Jag vill faktiskt hellre fira mitt barns födelsedag. Och skam har det aldrig handlat om för min del, snarare sorg och oro.

Anledningen till att jag skriver anonymt är för att jag varit tvungen sedan bloggens början att gör a det för mitt jobbs skull. Det är inte så bra kanske att outa alla sina känslor när man har sig själv som arbetsredskap och jag har ingen lust att ge någon en möjlighet att använda mitt privatliv till att slå mig på käften i yrkesrollen.

Hade det handlat om att fira ivf-dagen ungefär som man ju har ett slags firande på FN-dagen hade det känts bättre men att fira min barnlöshet känns bara fånigt.

Jag vet att denna dag handlar om att skapa en ökad medvetenhet i samhället kring ivf, banlöshet och frågor som rör detta men jag undrar om detta blir effekten. Kan det inte istället bli så att det inte tas på allvar eftersom det blir människorna - vi - som firas denna dag som är dagen före mors dag, kan det inte upplevas som missunnsamt och avundsjukt?

Och trots att jag brottas med avundsjuka ganska ofta vill jag faktiskt inte bli betraktad som missunnsam, för det är jag inte.

Jag vet att jag nog nu kommer att betraktas som illojal och grinig, men så är det inte heller. Jag tycker att det är bra att medvetenheten ökar kring dessa frågor och jag vill att möjligheterna skall ska öka för oss barnlösa, och att det ska finnas likvärdiga möjligheter för alla i vårt land. Men jag tänker högt här, jag får det i min blogg och jag vet faktiskt inte om jag vill fira alla ofrivilligt barnlösas dag.

(detta är inte menat som ett påhopp, eller att racka ner på någon, utan detta är en tanke och en känsla jag har som jag ville skriva om idag)

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, ofrivilligt barnlösas dag, ivf, icsi, funderingar,

Bara idag...jag hade velat se framåt på ett annat sätt, idag.

2011-05-12T12:51:00.000+02:00

Gårdagen är ett töcken och virrvarr av känslor. Jag inser att jag faktiskt inte minns allt.
M kom hem och kunde inte väcka mig. Jag vaknade någon timma senare av att han strök min rygg och att jag kramade hans arm. Jag mådde fruktansvärt illa och det gick inte över fören jag drack söt saft. Det kanske var lite chock helt enkelt. Jag vet faktiskt inte.

Jag är fortfarande barnlös. M och jag är fortfarande det tillsammans, och varför i hela fridens namn skulle just vi två bestämma oss för att få barn. Det är ju konstigt. Vi som haft chanser förr med personer som uppenbarligen är fertila. Vi är det tydligen inte.

Idag vaknade jag kl 5 men jag låg kvar i sängen tills Ms väckarklocka ringde. Under tiden jag låg vaken har jag liksom utarbetat en plan för mig själv En plan som innefattar mig, löpning mat och motion. jag ska fortsätta äta som jag gör och jag ska fortsätta träna. Jag gör så bra (för mig) framsteg att det är en kick oavsett hur ledsen jag är för övrigt. Jag måste liksom försöka hålla den motivationen uppe för jag tror att det också hjälper mig i längden både att må bra fysiskt (och alltså bädda för bättre resultat äggmässigt) och psykiskt. Fast jag märker också att jag försöker låta bli att tänka på samtalet igår. Det kanske inte är så bra, fat jag vet det ju. jag bär det med mig hela tiden och jag har bestämt mig för att pausa ett par dagar. Jag måste få pausa, dessutom kommer pappans resultat idag så jag känner mig orolig och vet inte om jag ärligt talat hade gjort någon nytta alls på jobbet ändå.

Tack för era fina kommentarer. Jag är usel på att kommentera. Det är jag verkligen. Men jag läser dem och jag blir liksom gång på gång flad över hur fina människor det finns som ändå tänker på oss och vår snåriga väg mot att få barn.

Förresten Stina, varför har du inte haft internet? och har du slutat blogga helt?

Läs även andra bloggares åsikter om oro, jag, ivf, icsi, ledsen, träning, barnlöshet

alla de fulaste orden jag kan

2011-05-11T14:33:00.001+02:00

vä: 7 och 5mm
hö: 24, 4, 4 och 18 mm.

Vi har fått avbryta behandlingen. Vi har små chanser att bli gravida. Nu får vi kanske göra en behandling till i höst. Om jag svarar dåligt på den så är det nog ingen idé mer.

Åh jag som liksom trodde att det skulle ordna sig bara vi fick sätta igång. Jag som liksom hade en föreställning om att det skulle ljusna lite för oss här nu framöver. Just nu vet jag inte hur jag ska unna ta mig ur det här levande. Jag vill inte vara barnlös. Meningen är att det ska gå över.

Hur gör man nu? Jag vill inte vara med mer.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, ledsen, jag, icsi, ivf,

enligt Seymour

2011-05-08T22:49:00.003+02:00

Ibland är tillvaron bara så skön. M och jag har planterat och grävt ur och gjort i ordning och föryngrat vår lilla pyttiga jordgubbsland som före detta ägaren nog bara skördat ifrån. Vi har satt upp en ny fin brevlåda och planterat lavendel i krukor och planterat om den där jävla chlin som inte vill ta sig ordentligt.

Jag har också försökt ta reda på varför ena pelargonen beter sig så konstigt och liksom bara vissnar och bucklar sig, kanske har den haft för lite vatten. Jag hoppas på det, annars måste jag bränna skiten.

För lite sedan promenerade jag förbi ett koloniområde, precis bara fem minuter härifrån. Jag visade det för M när vi var ute och cyklade häromdagen och nu är han eld och lågor. "9 kvm så är man självförsörjande på grönsaker ett år enligt Seymour"
Imorgon ska han ringa och ställa oss i kö för en lott och inte mig emot. Inte egentligen även om jag gnölar lite. Jag tycker om att odla och greja i trädgården. Jag har alltid gjort det, även om mina boendesituationer inte alltid har tillåtit det.

För övrigt är magen ganska flammig av blåmärken där jag tagit sprutorna, men det gör inte ont och jag mår helt okej så det gör inget. Nu börjar jag längta efter nästa vecka vid den här tiden för då hoppas jag på att jag får göra ÄP dagen efter.

Nu sovdags.

Läs även andra bloggares åsikter om framtid, fritid, hemma, jag, ivf, icsi, menopur, pelargoner, nördar, nöjd, söndag, sprutor, boktips,

På G

2011-05-07T09:39:00.004+02:00

Jag är i gång på riktigt nu med ivf nr 2 eller ICSI om man så vill. Jag började med sputorna i torsdags , 375 IE menopur. Fem små flaskor med pulverpuckar som jag systematiskt blandar med samma vätska. De står uppradade som små korpulenta farbröder tycker jag, flaskorna, innan jag blandar och slänger dem i en plastbehållare.

Först tyckte jag att det var lite läskigt med blandandet, Jag var rädd att jag skulle göra fel och att jag skulle förlora vätska pulver och därmed effekt, men min faster var här och hjälpte mig och visade mig så jag vet att jag gör rätt nu. Det känns skönt.

För övrigt går dagarna. Pappa har fortfarande inte fått något mer besked utan ska till doktorn den 12e maj för att få veta mer. Det är inte så långt borta nu och jag känner mig konstigt lugn för stunden. Lite som en segelbåt som hittat en liten vik med lä trots att det är kuling runt viken.

I onsdags sprang jag fem kilometer för första gången i mitt liv. Det är en milstolpe för mig. Jag har aldrig någonsin klarat det tidigare, inte ens när jag spelade volleyboll som mest. Inte heller när jag var som smalast. (Kanske för att jag då rökte som en skorsten)

Men nu klarade jag det, och jag gjorde om det. I går alldeles ensam. M som är min bästa coach och PT jobbade och jag gav mig ut ensam och sprang rundan igen fast fortare. Jag blev nästan lite chockad själv.

Jag går visserligen lite grand men rundan är 5,7km och jag har sett på en karta att jag går knappt 0.7 km av rundan så jag tycker att det räknas. I alla fall eftersom jag har kört den här metoden som verkligen har bidragit till att jag har klarat av det.

Läs även andra bloggares åsikter om träning, jag, nöjd, icsi, ivf, menopur, synarela, sprutor, barnlöshet,

Denna dagen inte ett liv

2011-04-30T10:48:00.004+02:00

Det är ju min blogg och det är ändå så att jag får skriva vad jag vill. Men det känns så fånigt att skriva när allt man gör är att skriva hur ledsen man är.

Fast det är så. Jag är så ledsen och jag kämpar hela dagarna för att hålla skenet uppe på jobbet och jag orkar inte riktigt just nu här hemma. M tycker nog att det är lite jobbigt. Jag vet inte om han tycker att jag är jobbig eller om han liksom inte vet hur han ska hantera mig, eller om det är på nåt annat sätt. Jag skiter ärligt talat i vilket egentligen, för jag känner som jag gör just nu och jag orkar inte bry mig om i fall jag eventuellt är en jobbig jävel dessutom.

Jag borde kanske prata med mina vänner, men av erfarenhet vet jag ju att antalet vänner tycks krympa när man mår dåligt och att ta kontakt med andra när man mår dåligt och verkligen säga precis som det är är snudd på omöjligt. Jag håller masken så gott det går och inte helt, liksom tillräckligt för att inte vara helt onormalt glättig i den situation som är antar jag. Kanske vore det lättare om jag slapp ansvaret att "höra av mig om de kan göra något för mig" För det är det som är det svåra. Jag hör inte av mig när jag mår dåligt.

Åh jag vet inte. Jag hatar att vara jag ganska ofta, just nu kanske lite mer.
o
Det enda bra jag gör just nu är att jag motionerar riktigt mycket och jag äter inget godis och inga kakor (fast jag egentligen bara vill proppa i mig hela tiden). Jag cyklar varje dag till jobbet, jag tar promenader och jag joggar. Jag har också tagit initiativ till att vi på jobbet ska springa vårruset. Det är i alla fall något bra!

På måndag ska jag ta blodprov, för att se om jag är nedreglerad. I så fall börjar jag blanda sprutor på torsdag och det känns faktiskt också bra. Inte just att blanda sprutor för det är jag lite nervös inför men jag börjar faktiskt se fram emot att få försöka bli gravid igen.

dagens låt: Hela livet var ett disco - Markus Krunegård

Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, jag, gnäll, ledsen, ivf, icsi, oro, barnlöshet, pappa, cancer,

Men den fina pappan då...

2011-04-26T20:39:00.003+02:00

Min fina pappa. Han är som vanligt fast ändå inte. Han kramas så hårt, han vill inte släppa taget och han är så trött. Inte fören i mitten av maj ska han till läkaren för att få svar på skelettröntgen och säger vi att vi måste ringa för att jaga på säger han aldrig i livet, "ska jag ta någon annans plats? Någon som är i min situation och som också väntar?" Och med det argumentet vinner han liksom. Han kanske vill vänta för att han inte vill veta just nu. Han kanske inte vill få "en dom".

Till råga på smärtan han har i rygg och när han sitter och så där så har han fått psoriasis, förmodligen av alla mediciner han fått ta sedan hjärtinfarkten och smärtor i knäna som båda är proteser. Han mår bra av solen så helgens väder var perfekt. Men han skäms lite och ville inte ta av sig till shorts. Jag frågade hur det var om han inte skulle ta av sig tröjan då så att ryggen kunde få sol. Men nej, sa han och sken upp, ryggen var inte så farlig, sa han och visade.

Då fick jag gå undan och gråta hos M för det såg för jävligt ut. Hela ryggen var alldeles röd och småsårig här och var. Han måste ha så ont av bara psoriasisen och jag blev så ledsen för att han ska behöva ha det så här. Pappa.

Jag är mentalt trött, inte sömnig, utan trött. Synarelan gör mig lite låg också, så jag antar att den för sitt. Men jag orkar inte så mycket. Jag jobbar, försöker motionera varja dag, läser lite och försöker sova, men det går inget vidare just nu.

Jag har också lyckats sumpa alla mina bokmärken under helgen så om du vet att jag brukat läsa hos dig, kan du väl lämna en liten länk så jag kan lägga in den som bokmärke igen. Några finns kvar i historiken men långt ifrån alla.

dagens låt: (som så många andra dagar) After the storm - Mumford and sons

Läs även andra bloggares åsikter om oro, jag, ledsen, cancer, psoriasis, kärlek, synarela, barnlöshet, icsi, ivf, bloggar,

here we go again to the temple of..

2011-04-12T21:40:00.003+02:00

Nytt inlägg, nya tag, och helt chockartat så börjar jag spraya igen idag. Jag har vanligtvis en kort cykel. 23-25 dagar ( vad mycket konstigt man berättar) och idag verkar det som att jag fick bortfallsblödning (jag visste dock inte vad det var och försökte förklara för barnmorskan att jag minsann inte alls kunde ha fått något missfall ty min käraste fina har förvisso förfört mig men har inte möjlighet att göra mig det minsta gravid, därav våra IVF-försök. Hon förklarade lite rart för mig att det var samma sak som mens. Jag kände mig dum) Och idag började jag spraya Synarela. Senare blir det Menopur och jag har inte hunnit andas riktigt känner jag. Jag började grina lite stillsamt på toaletten när jag insåg att jag ska spraya redan idag och eventuellt må skit igen i tre veckor.

Nu ska jag ju inte måla fan på väggen, men så kände jag då. Nu känner jag kanske att jag ska slå av på tempot och känna efter om jag verkligen orkar vara så här orolig och hormonell på samma gång. Jag ska försöka få vara lite ledig i påsk. Det kanske inte går, men jag ska försöka. Detta trots att jag var hemma hela förra veckan men jag hade inte kunnat något annat.

Så here we go again med vidrig smak i munnen med siktet mot en bebis. Målbild, bebis, glöm inte det.

Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, jag, ledsen, barnlöshet, menopur, synarela

jävla svanar.

2011-04-06T15:25:00.004+02:00

I måndags fick vi ut 6 ägg ur 8 blåsor. Det gick bra, gjorde ont och jag tyckte mitt i morfindiset att det var mycket olämpligt att de inte hade ekologiska bindor att erbjuda.

De använde allt som fanns fruset och om det skulle bli en till gång berättade de att M får göra ännu en öppen biopsi (M ser verkligen fram mot detta)

På vägen hem var vi uppspelta och ganska glada och plötsligt såg vi 6 vita svanar som flög mycket lågt över vägen. Hade det varit storkar hade jag tagit det som ett tecken sa jag till M och det kändes ändå som att det var något att klamra sig fast vid.

I dag hann vi bli alldeles glada för att vi fick åka och sätta tillbaka något och kom så långt som att hade gjort ett par ärenden och funderade som bäst på om vi skulle åka norra eller södra vägen innan samtalet kom. Det som vi inte ville ha, som läkaren uttryckte det.

Av sex ägg hade fyra blivit befruktade och sedan minns jag inte riktigt vad hon sa mer men inget hade delat sig, såg de nu på morgonen. Det finns alltså inget. Det är som att vi inte gjort någon IVF, nada, liksom.

Spermierna hade visst klarat upptiningen men varit slöa, äggen hade kanske varit en aning mörka - vad det innebär har jag inte en aning om.

Jag känner mig ledsen så klart. M också, men jag vet inte vad vi kan göra mer än att jag får banta i fall det skulle kunna hjälpa och M får sluta snusa.

Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, ledsen, barnlöshet, ägg,

Om att inte ta ut något i förskott.

2011-04-03T10:30:00.004+02:00

Jag kan inte tänka på vad som händer med pappan. Jag kan, men jag vågar inte och jag försöker att hålla mig från att tolka och tänka på vad det kan betyda. M:s mamma fick leva 6 veckor efter beskedet om cancer, läkarna hade trott nåt halvår, eller - det sa de till oss i alla fall. Jag vet verkligen inte hur det ser ut för pappa. Jag anar men jag vet inte.

Jag märker att när man bor några(48) mil ifrån och inte åker dit så där jätteofta så blir det lite som vanligt efter någon dag. Kanske både på gott och ont. Jag frågade om jag skulle åka dit men han ville inte, jag tror att det är för att han vill att det ska vara som vanligt ungefär. Åkte jag dit nu, bara några veckor efter förra besöket inser han att det är för hans besked och deet gör det hela för påtagligt, skulle jag tro.

Det är dags för äggplock snart. Väldigt snart men jag blir lite nervös av att tänka på det också. Så jag försöker låta bli. Jag tror att jag också har drabbats av "jämförelse-syndromet" och det är aldrig särskilt bra för mig. Jag blir nervös och stressad och orlolig för att jag inte är tillräcklig. Som nu, på VUL:en såg de 9-10 ägg, flera av dem var runt 20 mm, några strax under. "De växer lagom till du gör äggplock" sa barnmorskan.

Jag har naturligtvis lyckats läsa om någon som gjort äggplock och fick ut 20 perfekta ägg där 10 blev befruktade osv osv. Jag känner mig låg. Jag hoppas jag får ett ägg i alla fall. Ett jävla raketägg vill jag ha, men med vår "vanliga tur" undrar jag...

Och så vill jag tacka för fina kommentarer och mail. Jag blir rörd och glad över att jag bloggar. Det är verkligen inte alla som har pepp eller medmänsklighet i skrift att leta efter när det känns lite tungt. Men jag har det för ni har gett mig det. Tack!

ps pappan älskar EmmyLou Harris och jag tycker att hon är fin jag med, som den americana och alt-contry-nörden jag är.

Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, ägg, oro, barnlöshet, jag, pappa, kärlek,

En klump i magen - fast inte på riktigt.

2011-03-31T20:27:00.007+02:00

Egentligen har jag inga ord. Hela jag består mest av saltvatten och jag känner sältan mot tungan varje gång jag öppnar munnen.

För det tar aldrig slut. eländet. Pappa har cancer med spridning till skelettet. Jag förstår det men förstår det inte. Jag förstår vad han säger och vad mamman säger, men jag förstår också hur det var när Ms mamma fick cancer. Jag förstår att hon dog och jag förstår att när läkaren säger att det inte är någon idé att operera bort ursprungscancern att det nog ändå är allvarligt.

Min farfar dog i skelettcancer. Precis somför M är detta min pappas stora fasa och det gör mig så ont att han ska behöva genomlida detta. Så ont.

Jag tänker på MDB också, som inte fick behålla sin pappa. Och jag tänker att jag vill det, precis som hon ville. Jag vill det så gärna att det gör ont. För det gör ont. När någon blir sjuk. Och det gör ondare att bli sjuk.

Trots att det känns futtigt i jämförelse, kan jag inte låta bli att tänka att jag vill att han ska få vara en morfar till mitt barn, och det känns det som att denna första ivf-behandling har blivit så mycket viktigare än den var för bara ett par timmar sedan.

Läs även andra bloggares åsikter om ledsen, jag, oro, M, ivf, icsi, barnlöshet, cancer, pappa

vårens andra projekt

2011-03-28T20:19:00.009+02:00

Vi har inte precis den största trädgården i världen M och jag, men den senaste tiden har M utvecklat ett stort intresse för att odla saker. Han läser allt han kan komma över som handlar om självhushållning och mumlar glansögt att med en djupbädd med grönsaker på 9 kvm så är man självförsörjande ett år. Han försöker övertala mig att vi nog helst inte ska ha några blommor utan bara saker man kan äta och att ett äppelträd vore bra så att vi slapp köpa frukt. I början surrade han på om att vi nog borde ha en kompost, men nu (efter att jag spänt ögonen i honom ordentligt) säger han att han bara skojar.

Till saken hör att jag gärna, så gärna skulle haft en kompost, flera fruktträd och stora grönsaksodlingar men med en trädgård på kanske 40 kvm så känns det inte realistiskt. M har också en tendens att gå upp helt och hålet i projekt och är kanske något sämre på att ro dem i land.

Mitt eget projekt sedan ett par år tillbaka är pelargoner. Jag är verkligen usel på dem, har ihjäl dem och allt, men jag köper tappert nya sticklingar och plantor varje år. Fast jag tänker att i år, är kanske året då jag lyckas med både det ena och det andra.

sprutdag 5

Läs även andra bloggares åsikter om balkongen, barnlöshet, ivf, icsi, jag, M, pelargoner, pugeron,

ny fas men inslag av gammalt byk

2011-03-24T22:49:00.003+01:00

foto: privat

En hel vecka som bara är försvunnen. Det har varit hektiskt på jobbet och jag antar att det är huvudanledningen till att veckan har gått fort. I helgen är M ledig och jag ser fram emot det, jag ska inte starta nåt världskrig men jag får ont i magen när jag tänker på gamla spöken som plötsligt mitt i allt detta börjar höra av sig igen. Skillnaden nu är väl att M begriper bättre och förekommer en del av oron genom att berätta saker redan från början. Jag tänker skylla min oro på spray sprutor och hormoner och försöka skjuta det åt sidan. Jag behöver inte oroa mig just nu och jag bestämmer att jag skriver bort det här NU.

I kväll sprutstart, konstigt att meka ihop en liten spruta här i sin ensamhet, konstigt att sticka in den i sig själv också. Jag tittade inte, jag bara tryckte in och tryckte på knappen, kollade så att den åkt i botten och stod på noll för det skulle den, och sedan drog jag ut den.

I dag, halva dosen suprecur, om en vecka ultraljud (vul) nu, läggdags!

Läs även andra bloggares åsikter om oro, ivf, icsi, sprutor, suprecur, pugeron, barnlöshet,

oh joy

2011-03-23T20:06:00.002+01:00

Idag är det värt allt. Jag ÄR nedreglerad och det ordentligt. Inte konstigt att jag mår kasst! Men det gör inget, inte idag. Idag är jag riktigt glad över att få börja med sprutor imorgon. Jag ser det som ett delmål, och jag är lite närmare målet. Jag är faktiskt lite närmare ett + och jag inser att så här förhoppningsfull har jag inte vågat vara sedan vi fick veta att det inte fanns några spermier alls.

Jag känner mig glad och jag önskar jag hade kunnat ringa mamman och berätta. Men hon vet ju inte att vi är under behandling alls.

Idag är det mormors födelsedag. Hon hade varit 106 år om hon hade levt, jag saknar henne massor rätt vad det är men det gör inte ont längre. Hon hade inte velat bli 106.

Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, barnlöshet, glad, suprecur,

Om livet, så som det är för många.

2011-03-19T10:48:00.004+01:00

foto: privat

Spraydag 18, ungefär som senast. Kanske inte riktigt så dramatiskt men trött och låg. Jag har inte velat skriva av samma anledning. Det känns inte riktigt bra att bara befästa hur trist jag verkar ha det just nu, för så är det ju inte , det finns mycket förväntan också.

I går reste vår fina vän härifrån, och hela kvällen på M:s födelsedag satt vi och pratade om sådant som är i livet. Som att om ett par dagar är det ett år sedan hon födde sin flicka två dagar efter beräknat födelsedatum. Den beräknade dagen var de på mödravården och lyssnade på hjärtat. Senare på kvällen dog flickan i magen och därför fick hon föda fram sitt barn i chock och i sorg. Just nu mår hennes sambo väldigt dåligt och oroar sig för att de inte ska få några fler barn.

Ibland när jag läser på bloggar om ivf eller barnlöshet så förundras jag över att det verkligen kan födas barn utan att någon kämpat och mått dåligt. Tänka att det finns människor som får bestämma sig för att sluta med preventivmedel och att det vore praktiskt om barnet födes i mars, april någon gång, och så gör barnet det och bara är perfekt. Ibland känns det som att det är en värld som andra få leva i, vi andra får bara stå utanför och se in genom skyltfönstret.

M sover efter jobbnatt. Jag har prövat mina extension tubes och lekt lite med Photoshop. Nu ska jag väckas och sedan är det handling och matlagning inför födelsedagsfirande som gäller.

Ha en fin helg!

Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, barnlöshet, M, foto, suprecur,

ungefär som (o)vanligt

2011-03-13T19:24:00.005+01:00

foto:privat

Man tror liksom att man är som vanligt ungefär, mår liksom ungefär precis som vanligt men så inser man plötsligt att benet gör så jävla ont att det omöjligen kan vara ett normaltillstånd. Det slutade med att jag ringde ivf-stället och blev beordrad att åka till akuten för att utesluta en blodpropp - vilket jag ju naturligtvis inte hade.

Härom kvällen grät jag och ifrågasatte ungefär allt med oss och vår relation och det hela kändes fel. Allt kändes fel och så har det liksom fortsatt. I går natt grät jag igen och påstod att jag minsann förstår att människor kan söka sig till otrohet när de inte får uppmärksamhet nog i sitt egen relation.

Idag har jag varit ledsen för att jag beter mig så här. För att M inte kan förstå hur PMS känns och att han inte förstår att detta inte är vad jag känner utan att mitt förnuft försöker hitta orsaker till att jag känner mig låg och som världens sämsta.

För att dagen inte skulle kännas allt igenom för jävlig var vi i en möbelaffär och önskade oss saker och nu bakar jag bullar medan katten ligger bredvid och vi båda lyssnar på när M spelar för oss.

Hoppas ni haft en fin helg!

Läs även andra bloggares åsikter om icsi, ivf, pms, barnlöshet, M, ledsen, suprecur,

pessimist, javisst!

2011-03-06T21:18:00.004+01:00

foto: privat

Det är så svårt att beskriva vad jag känner. Jag går här och vankar, känner mig lite som Baltazar. Jag känner mig rastlös som fan och önskar liksom att jag hade en snabbare kur så att jag fick ha det här överstökat, rubbet. Jag är oroligare än nödvändigt och VET att det inte kommer att funka. Jag kommer inte kunna bli gravid, det är jag liksom övertygad om och det är svårt att lura mig till att tänka att det borde gå.

På mötet sa läkaren att min äggreserv inte var så stor. Han såg 7 äggblåsor på ena och 5 på andra. Vad det innebär vet jag inte riktigt men det kändes som att det inte var skitbra precis. Jag var tvungen att fråga om kvinnor med mina förutsättningar blir gravida och han svarade ja, men på något vis är det ju så att jag inte kan släppa det där nu.

För övrigt så sprayar jag med suprecur 2x3 och är inne på 5e spray dagen. Den 21:a dagen skall jag ta blodprov och skicka till läkaren, sedan får jag veta om jag ska börja med Puregonsprutorna eller inte. Jag har redan handlat ut allt jag behöver inför hela den här omgången och det var inte billigt kan jag säga. Hålet i plånboken den här månaden kommer att bli enormt!

Var hos min fina granne härom kvällen. Hon och jag sås inspelade program av barnmorskorna och jag kunde inte låta bli att bli lite sorglig. Grannen frågade mig om jag känner mig rädd inför förlossningen. Och nej, jag är rädd för allt det andra, men inte för en förlossning eftersom det känns som utopsikt att ens föreställa sig att det skulle kunna bli en förlossning.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, framtid, funderingar, oro, ivf, suprecur, icsi,

klara, färdiga...

2011-02-28T20:30:00.003+01:00

Det var en fin helg, mamman blev hurrad och firad. Min fina sambo och jag överraskade henne i lrdag och ljög för henne i morse när vi sa att vi ville åka tidigt eftersom M jobbar i kväll. Det gör han inte. Vi åkte till Örebro och gick igenom allt, fick instruktioner, kollade om jag har ägg, provade spruta och hux flux ska jag börja spraya pugeron 2/3. Det är i övermorgon!!! Jag får hjärtklappning varje gång jag tänker på det. Jag kände mig lite lugn ett tag men nu har det hänt det som vi väntat på, och behandlingen startar onsdag.

Konstigt.

Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, barnlöshet, pugeron, sprutor, konstigt,

Tweet, tweet

2011-02-26T00:04:00.004+01:00

Mjo, så atte..

Vet ni hur bra ni är ni som läser här. Jag lyfte när jag hade läst kommentarerna senast och så blev jag genast mindre rädd och mycket gladare. Tack fina fina ni. Överhuvudtaget måste jag säga att jag är ganska glad över att jag har läsare, det är lite pinsamt att erkänna men det är så, jag blir glad av det.

M åker runt i sin polisbil nu igen. Han ska komma hem snart och då är han trött eller uppåt. Antingen eller, på eller av, så är det som oftast, medan jag själv är lite jämt depp eller ganska glad egentligen. Eller så vet jag inte, jag kan inte riktigt analysera detta med mitt eget humör.

Jag tycker att det är lite synd att det finns så få ivf:are få icsi:are på twitter. Då skulle man få veta snart hur det låg till med plusen och äggen och hela alltet snabbt. Å andra sidan är det ett helavtidsjobb att upprätthålla en blogg, det vet jag nog men jag har gjort'et i alla fall. Lagt till mig och provar. Jag vet inte ens om jag förstått hur man gör men jag ska prova. Twitter alltså.

Bara några få dagar kvar tills jag vet ungefär när vi får börja. De långsammaste veckorna på länge har just förflutit ganska fort.

Läs även andra bloggares åsikter om ivf, twitter, icsi, barnlöshet, jag, iaktagelser, vänner,

rädd

2011-02-17T21:59:00.003+01:00

Jag fick möjligheten att prata med en tjej som gjort ivf i Falun för några år sedan. Det var liksom rätt så skönt. Hon sa att jag fick ringa när jag ville och hon peppade mig lite att det är en spännande resa vi har framför oss.

Själv vill jag mest gråta i kväll. Jag oroar mig och inbillar mig att det inte kommer att funka och jag tänker att besvikelsen över att aldrig bli gravid kommer att ta kål på mig och vem blir jag då?

Jag tror kanske att jag lurar mig lite när jag säger att det här med Ms cellförändring och annat har gjort att jag fått perspektiv på vad det innebär. I alla fall känns det idag som att jag inte kommer att hålla ihop om jag möter fler besvikelser.

Det känns som att det hänger på mig nu och att om det inte funkar nu så är det min kropp och jag som misslyckats. Rationellt så kan jag tänka bort att jag inte borde tänka så men jag kan liksom inte sluta känna så. Det närmar sig och jag känner att när någon nämner vad som ska komma blir jag gråtfärdig och alldeles rädd.

Jag är rädd.

Läs även andra bloggares åsikter om oro, jag, framtid, M, icsi, ivf, barnlöshet, gravid,

Jefla stora lilla fina katt

2011-02-13T11:54:00.005+01:00

foto:privat

En vän var här i går. Hon vill ha barn och hon vill dela upplevelsen med någon, fast hon lever ensam. Hon vill inte åka till Danmark säger hon och jag förstår, och jag förstår inte. Men det är inte mitt val, jag hoppas bara och önskar för henne att hon får som hon vill på något sätt och att hon aldrig i framtiden känner att hon skulle gjort ett annat val.

I dag är sista dagen på helgen och M sover efter en ganska tuff jobbnatt som jag förstod när han kom hem. Nästan aldrig oroar jag mig över vad som händer när han jobbar natt men ibland så känns det konstigt. Som igår, när jag vaknade och klockan var mycket mer än den brukar när han kommer hem efter en natt. När han sedan inte svarade när jag ringde hann jag bli orolig och det var omöjligt att somna om även om jag någonstans inser att om det hänt honom något så hade någon kommit hit.

En av Ms kollegor ska vara ledig och åka till Afghanistan ett år. M vill inte men säger att han kanske gjort det om han varit yngre. Jag tänker att den diskussionen är jag glad att jag slipper.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, vänner, jag, ivf, icsi, funderingar, katterna, söndag,

jefla lilla fina katt

2011-02-12T11:43:00.007+01:00

foto: privat

Nej det finns visst massor som skriver om ICSI fast jag inte fattat det riktigt. Och som någon så smart skrev det är ju som IVF fast med lite annat innan, och jo M har ju liksom gjort sitt redan. Mitt är kvar och ja, det blir ju som det blir helt enkelt. Kanske är det så att eftersom det tog så lång tid för oss att få reda på om vi kunde få sätta igång med procedurerna någon gång så känns det som att ICSI är en mycket större apparat än vad det är, men jag antar att det har att göra med att M har cellförändringar och utreds för det fortfarande.

Igår fick han brev där det stod att någon onkolog tyckte si och en annan tyckte så, det stod att hans hustru (jag visste faktiskt inte heller att vi var gifta) verkade orolig och ville ha journalanteckningar för att kunna jämföra vad alla olika inblandade sa. Ja för det är faktiskt inte lätt att tolka och inte blir det kanske lättare att det i journalanteckningarna står att det är tumör och det står något om cancer. Hittills har ingen nämnt det för oss utan bara skrivit cellförändringar.

Jag frågade om M kände sig nervös av vad han läste men nej han tyckte det var bra att de skulle hålla koll med ultraljudsröntgen och att de inte skulle ge cellgifter som slog ut hormonproduktionen så att han skulle behöva ta tillskott. (M är spruträdd)

Jag kan inte låta bli att tycka att det var lite läskigt att det stod just umör och cancer på ett par ställen, för nu undrar jag ju lite varför. Jag önskar att jag kände någon läkare som verkligen kunde sätta sig och tolka allt som stod, men det kanske inte skulle hjälpa.

Nu är det bara två veckor kvar till första mötet. Det känns fint.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, jag, oro, cancer, M, foto, icsi, ivf, funderingar,

filosofisk morgon med musik till kaffet

2011-02-05T11:34:00.005+01:00

För varje dag som går är det färre dagar till vi ska till Örebro. Det slår mig att jag liksom inte riktigt har funderat så mycket över det som kommer att ske så småningom och att jag ändå har en bild av det som kommer att ske. Jag tror det är er bild, ni som själva skriver och har genomgått detta. Ni har bidragit till att öka min kunskap och kanske också minska min rädsla även om den nog ibland ökar eftersom jag läser om saker som inte går så bra.

Senaste tiden(till skillnad från förut) har jag försökt att vara öppnare om vad jag tänker och även med att vi är ofrivilligt barnlösa. Det har avdramatiserat allt för mig själv. Jag berättar inga detaljer direkt och inte att vi ska till Örebro eller när. Jag har någon slags fåfäng förhoppning om att vi ska få överraska familjen med åtminstone en sak i den här processen, att vi (jag) är gravida. Hittills har de ju känt till varenda steg men sedan före jul har jag inte sagt att vi fått en tid och att det är på G. N är de frågar säger jag vagt att vår kötid är slut i maj, så kanske att vi får börja i höst efter sommaruppehåll och sånt.

Lite känns det som att jag öppnar upp fr att det kommer att gå åt skogen men jag orkar inte tänka så. Jag vill få vara glad och förhoppningsfull, går det åt skogen får jag vara ledsen då. Jag vet ju vad som kan hända även om jag är glad.

ICSI.. jag har faktiskt inte läst om andra som gjort ICSI eller har jag missat det? Har någon av er genomgått ICSI? Jag tänker att det ju inte är så värst annorlunda egentligen men å andra sidan vad har jag för erfarenhet av något.

Många av er har verkat så förberedda, jag blir lite nervös av det,känner att jag inte är det. Borde jag tänka på något särskilt? Det jag oroar mig mest för är hur spermierna ska hamna i Örebro, är det vårt jobba att fixa det eller hur funkar det?

Är detta ens en ivf-blogg, är detta en icsi-blogg, eller kanske mest en blogg?

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, blogg, framtid, funderingar, gravid, jag, icsi, ivf, morgon, verklighet,

curiosity killed the cat

2011-01-30T22:30:00.004+01:00

Jaha vilka mer än Bunny tror att jag ska börja strypa katter, räck upp en hand!

Och om ni vill veta exakt hur mycket jag hatar katterna kan ni läsa här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om katt, katterna, arg, iaktagelser, kommunikation, trams,

I cut his hair myself one night

2011-01-30T15:37:00.008+01:00

Vilken helg! M är bortrest och jag var inställd på en tråkhelg i ensamhet, krönikor att skriva (en avklarad) och häng med katterna i soffan. Inte hade jag tänkt att jag söndag morgon skulle vakna upp och vara tonårsbakis, eller fundera över konstiga saker vi kommit överens om fina grannen och jag.

Åh jag känner mig påfylld av energi. Jag har haft en så bra vecka med flera middagar och tankar om flera. M kommer snart hem och jag känner att jag längtar (också det som en tonåring) och rodnar lite vid tanken.

Kanske blir 2011 ett riktigt bra år trots allt. Kanske är det slut på elände och början på något lyckligare. Vad det än skulle kunna vara känner jag att just nu är det bra och just nu känner jag mig stark.

(Om ett par dagar kommer jag att gnälla över att det är sjukt korkat att lova grannar att man ska börja löpträna när man är full - alltså löpträningen ska ske i nyktert tillstånd.)

Läs även andra bloggares åsikter om glad, M, musik, kärlek, barnlöshet, icsi, ivf, jag, huvudvärk, verklighet, nöjd,

diskriminerad?

2011-01-28T20:29:00.004+01:00

Jag blir inte arg så värst ofta, inte jättearg i alla fall men idag har jag nog ändå blivit det.

I min kommun (och tillika arbetsplats) har man rätt att vara frånvarande för läkarbesök utan lönebortfall OM det inte gäller tandläkarbesök mammografi, cellprovstagning och ivf. Märk väl att när jag inger för att undersöka saken vidare och påpekar att det är lite underligt att det mest handlar om kvinnorelaterade sjukdomsbesök så säger personal-personen i kommunen att mannen ju också är drabbad vid barnlöshetsbehandling osv. Men i vårt fall så gick M till urologen och fick det fixat, vilket han fick ledigt för, och vilket han också skulle fått ledigt för om han arbetade på min arbetsplats. Vidare måste han ju inte egentligen närvara vid ytterligare behandlingar.

Så.. nu är jag arg. Jag tycker att det är diskriminering och man skulle kunna tänka sig att det är är diskriminering på två grunder.

jag är kvinna (Ett av de större felen i denna värld verkar det som)
jag är boende i Stockholms län

För hade jag bott eller arbetat i Hultsfred till exempel så hade dessa regler gällt.

"Följande orsaker får du gå på utan löneavdrag:
Psykolog
Kurator
Läkare
Efterbehandling som är ordinerad av läkare
Röntgen
Skärmbildsundersökning
Mammografi
Cytologtest
Akut tandläkarbesök
Kiropraktor och akupuntör som är förtecknad hos Försäkringskassan
Blodgivning
Tandoperation på sjukhus med efterföljande återbesök
Provrörsbefruktning, behandling skall ske enligt remiss av läkare"

Heja Hultsfred! och hello jämställdhetspersoner i min kommun säger jag!

Läs även andra bloggares åsikter om diskriminering, feminism, kvinna, icsi, barnlöshet, verklighet, arg, jag, ivf

You had me at hello

2011-01-27T18:25:00.006+01:00

Det har varit en alldeles vanligt vanlig vecka. M har jobbat och jag har försökt få ihop en liten krönika men som bäst har det gått helt åt skogen. Precis som med det här stället så tryter orden och jag blir sittande med korta stycken som inte hänger ihop. Jag funderar vad det beror på ibland, jag som kunde ordbajsa i tid och otid om ungefär precis vad som helst.

Jag har också funderat lite över vårt senaste besök hos läkaren för ett par veckor sedan. Fortfarande har de inte kunnat besluta om han ska strålas eller inte. De säger att det kan påverka en normalt fungerande hormonproduktion, och att risken för att det ska bli cancer är så liten att det är bättre att hålla koll på cellförändringen istället för att stråla den profylaktiskt.

I februari skall det vara någon stor läkarkonferens med onkologer från hela landet, där skulle läkaren lyfta M:s fall eftersom de är oense. M verkar lugn, jag vet inte om jag är det.

Vad gällde lungorna så har M ännu inte blivit kallad för kontroll, vilket jag påpekade, och läkaren lovade mig att se till att han blev kallad snart, ännu har inget hänt och jag vet inte ens om jag skrivit om detta inser jag nu.

Det finns en fläck på M:s lunga som behöver hållas kolla på, som upptäcktes av misstag när de skiktröntgade buken. Ingen sa något först, men M är en jävel på att tjuvläsa papper upp och ner och frågade, och då fick han veta att det inte kunde uteslutas att det fanns något..

Nästa gång vi var hos läkaren sa de att vi var tvungna att hålla koll för man öppnar inte hela bröstkorgen för en så pass liten fläck, och att han skulle bli kallad. Samma sak sa läkaren nu senast, fast inget har hänt och det har gått mer än det halvår som nämndes för ny skiktröntgen.

Vi går alltid två på M:s läkarbesök numera. Mest för att kunna hålla koll och för att tillsammans förstå vad de säger, för de säger så mycket konstigt mest hela tiden.

Jag älskar M, det är det viktigaste. Ofödda barn är inget i jämförelse. Konstigt och på ett sätt lite bra har det varit att ha det som perspektiv i allt det här barnlösa. Det eländiga har blivit lite mindre eländigt i jämförelse, och livet tuffar liksom på i väntan på olika saker.

Snart Örebro.

Läs även andra bloggares åsikter om M, kärlek, oro, cancer, barnlöshet, icsi, ivf, funderingar, framtid, verklighet, relationer,

Vinstlott med garanterad vinst

2011-01-07T16:45:00.006+01:00

Äntligen har vi fått ett brev som berättar för oss att vi faktiskt ska få planera vår behandling. Det känns som lycka! Som att vi hittat ankaret och som att vi kanske kanske är på G.

Men jag bromsar mig och så säger jag till mig att "pass på nu bli inte för glad, gläd dig inte för mycket, det kanske aldrig blir något", men bara idag, bara idag ska jag känna mig som att jag har köpt en lott med garanterade vinst.

och så ska jag tänka att när vi blir föräldrar så ska vi göra sånt här med vårt barn hela dagarna.

Läs även andra bloggares åsikter om längtan, glad, kärlek, konstigt, ivf, icsi, barnlöshet,

om inget särskillt med lite feeling för M

2010-12-20T00:01:00.005+01:00

Det är så tyst här hemma. M jobbar, katterna ligger i varsin fåtölj och blundar. De har stenkoll på mig eftersom det blir mat nästa gång jag reser på mig. Allt är alldeles tyst och det är som om tystnaden är mer mättad just nu än i vanliga fall Jag tänker att att det beror på snön som ligger i sjok på vår tomt.

Två gånger har jag skottat undan rubbet idag, och snöhögen utanför är skärmar av all in och utsyn. Jag är som inbäddad i en kokong av vitt och ett ögonblick när jag gick utanför med spaden funderade jag på om man kan bli snöblind så här eller om det bara sker i kombination av vidder och stark sol. Jag vet inte. Men jag tycker om det vita.

Förra året skottade vi mest fram bilen (med en usel liten röd hopfällbar nödspade) I år skottar vi gångar till vår ytterdörr och skottar snön av taket för att inte ha ihjäl någon om det skulle töa och kana av.

Jag märker till min förvåning hur meditativt skottandet verkar på mig och det är nästan som att jag blir besviken de morgnar jag inte behöver skotta. En dag smygskottade jag lite hos grannen.

M tycker också m att skotta men han tycker mer om att använda den tunga spaden och ge sig på de hårda tunga klumparna som bildats. M gillar att göra saker dom kräver lite styrka och jag låter honom alltid.

Han är så fin M när han utan att märka det visslar på någon folklåt och dundrar på med spaden och lovikavantarna. Han är så lätt att älska de gångerna och jag känner mig nöjd och till freds inuti.

JAg förstår efter en dag som i dag vad det gör med oss att inte ha tid att göra saker tillsammans, jag förstår att vi mår bra när det blir som idag och att de här dagarna med skottning, långkok och julfix behöver fortsätta i någon form även när snön är borta. Jag förstår att det är bättre att äta falukorv tillsammans än fläskkotlett ensam.

Läs även andra bloggares åsikter om snö, kärlek, funderingar, M, söndag, nöjd,

oj det är visst tredje advent och jag överlever utan en adventsljusstake.

2010-12-12T17:19:00.004+01:00

Det är väl så att jag inte är någon vidare bloggare helt enkelt. Jag orkar inte skriva om alla tankar, jag tror inte att de flesta är värda att minnas ty det är fasansfullt vad mycket elakt och grinigt man kan tänka.

Det finns spermier nedfrysta nu och jag har undersökt detta med vårdgaranti. Vi väntar på att M ska strålas och vi kämpar på med att älska varandra varsamt och inte glömma av vad som är viktigt i livet. Det gör man lät (glömmer) när man ses 5- 12 vakna timmar per vecka, och just nu är en sådan period.

Jag fyller år snart. ett år äldre och det känns lite panikartat. Egentligen gör det väl ingen skillnad, man för mig känns det så. Det känns som att det gör skillnad. M är yngre, ett år.

Jag toklyssnar på Mumford and sons, jag lyssnar mig inte mätt. Jag älskar hur lätt det är att gå in i lyssnandet. Jag vill ha ett högtalarsystem här hemma som följer mig, men det är dyrt och får nog vänta.

Jag försökte förklara för en vän häromdagen hur det känns som att vi aldrig kommer att få något barn. Hon tyckte jag var fånig, hon sa att vi ju nu kommit så långt att det är klart att det kommer att funka! Men så känns det inte. Det finns inget som varit enkelt i detta så jag tror uppriktigt och ärligt sagt inte att det kommer att funka för oss med icsi heller. Jag sneglar på små tvåor i innerstaden i fall det går åt helvete,

Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, framtid, musik, relationer, M, ivf, icsi, söndag,

lika olika som alla lika

2010-08-16T20:20:00.005+02:00

Jag har skrivit om det här med missunsamhet och att jag ibland kan känna mig som en liten usel människa som inte orkar vara den vännen som jag skulle vilja vara.

Det är känsligt när mina vänner blir gravida och det är känsligt när folk antar att det alltid går lätt att bli gravid , för det väcks något i mig som "säger det är nåt fel på er som inte kan klara det som alla andra normala par kan". Det väcks också något som bör tycka att välmenande råd som "slappna aaaav, om du slutar känna press, tar lite drottningbigelé, bisolvon eller akupunktur, då går det nog bra ska du se, är okej. Jag ska liksom vara tacksam över att jag kan adoptera, att vi är friska och att vi inte är döende.

Och nu till knorren, det är jag. Jag är tacksam över M, jag är tacksam över hur fin familj jag har och jag är tacksam över att det finns möjligheter för par som oss, som skulle vilja bli föräldrar tillsammans.

Att bli förälder är ingen rättighet det vet jag nog (snarare en skyldighet när man väl har bebisen i sin famn) Men känslorna rår jag inte alltid över. Jag arbetar med barn och jag träffar dem varje dag, och jag bidrar med så oerhört mycket till så många familjer varje dag och ibland orkar jag inte vara godhjärtad och då kan det hända att jag vräker ur mig lite.

Underbara Clara (som förövrigt är just ganska underbar) är gravid, och den dagen jag läste det blev jag avundsjuk så in i bomben, men jag skrev inget syrligt. Jag läste och gladdes med henne. Häromdagen skrev jag en kommentar till det här inlägget att nio månader kanske inte är så lång tid i ett annat perspektiv. Det betyder inte att jag inte unnar henne att glädjas över sin graviditet. Därför kan jag tycka att det är oerhört irriterande när andra berättar att sånna som tex jag tycker att det är roligt att hon är gravid men vi tycker också så här...

Jag är jag. Och som jag känner och som jag tänker, det skriver jag om, och står för själv. Jag hör till de som är ofrivilligt barnlösa men det innebär ju verkligen inte att alla vi resonerar likadant, eller tycker likadant eller reagerar likadant. Vi är precis lika olika som alla andra olikingar och likingar.

äsch jag snurrar in mig. Är det någon som förstår vad jag försöker säga?

Läs även andra bloggares åsikter om underbara clara, jag, bloggar, gravid, längtan, ledsen, ivf, icsi,

Följ min blogg med bloglovin

oh happy day!

2010-08-16T19:06:00.004+02:00

Ingen spridning, och vi är alldeles glada i kväll. vi är tillbaka här ungefär. Men känner oss nog lite gladare än vi var då.

P.C Jersild syndrom sa läkaren. Man går in för att ta några prover, får reda på något annat större och farligare, och så blir det värre och värre tills man är tillbaka ungefär där man började.

Jahaja, nu var det bara detta med att få reda på vilken sorts behandling, när var och hur. Och så var det det där med barn. Just det ja, så var det ju.

Tack för lånta tummar!!

Läs även andra bloggares åsikter om jag oro, cancer, inf, icsi, sjuk, glad, längtan,

äh, screw it

2010-08-14T16:53:00.004+02:00

foto:privat

Jag skulle hälsa på vännerna idag. Jag såg fram emot det, men så av någon anledning missförstod jag M och började tänk,a och mitt i tänket kom jag på att vännernas syster som också ska hälsa på vännerna, är gravid.

Pang! bara så där, så rasade världen. Det är ju inget nytt. Jag vet ju det här att hon är gravid. Jag brukar inte ens känna att jag inte kan hantera det men idag känner jag det. Idag känner jag att en liten missunnsam och usel person som är sur och grinig och bör hållas borta från folk.

Så jag har ringt och grinat i telefonen till vännerna och grinat lite med M innan han åkte och jobbade. Nu sitter jag här och tänker att ensamhet är rätt skönt, surfar lite och förbannar facebook och min jävla ivriga ådra att veta allt hela tiden.

Musty skrev snälla exet plötsligt på sin sida och vad är det tänkte jag och googlade, en jävla barnvagn så klart. Han ska bli pappa! Jävla barnvagnar och jävla ex, jävla, jävla skit.

Läs även andra bloggares åsikter om ledsen, ex, vänner, barnlöshet, jag,

I am raining down in pieces

2010-08-13T16:57:00.006+02:00

I går var M på skiktröntgen. Han var tvungen att dricka en massa före och även dagarna efteråt, annars var det inte så jobbigt tyckte han. Jag var inte känna med. Han brukar vilja ha mig med men det var ju inget han skulle får svar på direkt så jag kunde jobba tyckte han. Jag försöker att inte tänka så mycket på resultatet som vi ska få på måndag. Jag försöker att bara vara och låta bli att efter men det är svårt för jag är så trött. Jag önskar att jag kunde får sova ordentligt ett par tre nätter i rad utan att vakna eller ha svårt att somna.

Men det är väl för mycket frågor som virvlar antar jag. Vilken behandling blir det? Kommer vi att kunna bli föräldrar, hur kommer behandlingen att påverka M i övrigt? Finns det andra cancerceller som vi inte vetat om tidigare???

Jag kan inte låta bli att fundera över hur Ms familj hanterar det här. Hittills har ingen ringt och frågat honom hur han mår. Egentligen är det bara jag som frågar, och vännen J. Min familj frågar mest mig men även M om han svarar när de ringer.

Jag blir arg och ganska ledsen. Jag undrar hur de kan låta bli, han är deras son och bror. Han borde vara tillräckligt viktig för dem och jag tycker att de borde minnas att allt är ganska flyktigt och kort och att man borde bry sig när det finns en möjlighet.

På måndag får vi svar. Jag är så trött på att vänta. Så vansinnigt trött.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, sjuk, jag, cancer, icsi, ivf, oro, M, verklighet,

I've been to sorrows kitchen and licked out all the pots

2010-07-16T19:29:00.003+02:00

Vi får lägga hela barngrejen åt sidan. Om ett par veckor ska M ultraljudsröntgas, han ska skiktröntga buken och bröstet och de ska ta en biopsi på andra testikeln. Efter det ska de bestämma om han ska strålas eller om han ska opereras. Vi bör lägga hela barngrejen åt sidan och vi ska fokusera oss på Ms hälsa i första hand. Läkaren på stora sjukhuset har tillsammans med andra, bland annat en expert på radiumhemmet kommit fram till detta.

Just nu har jag svårt att få luft känns det som. Jag känner mig liksom tom och tung på nåt vis och jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna fungera och bära på den här oron samtidigt.

Jag kommer inte att räcka till för att bära M helt och hållet känner jag. Den hr gången är jag för insyltad och leden och har så mycket mycket egen oro.

Föräldraskapsflotten som vi var beredda att hoppa upp på, driver med allt raskare takt, ut i havsbandet. Just nu ser jag den som en liten, liten prick.

Det är svårt alltihop.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, framtid, funderingar, föräldrar, icsi, ivf, jag, M, längtan, sjuk, oro, ledsen,

old crow medicine show

2010-07-12T01:55:00.004+02:00

Jag ligger vaken och kippar efter luft som en fisk i botten på båten. M sover och bråkkatten ligger och spinner mellan oss. I ett par dagar har vi sovit i en gäststuga vid en insjö, det var svalare och jag fick bada i flera dagar. M badar helst inte. M läser helst dagstidningar, böcker och äter glass. Det funkar det där, det funkar att vi är olika för vi är olika. Vi hanterar livet olika och jag har accepterat det för länge sedan även om jag liksom glömmer av mig och tror att han borde göra på ett annat bättre sätt.

Vid insjön fanns det många barn, vännernas barn. De lite större frågade om tjuvar och pistoler, de lite mindre frågade inte så mycket utan hängde med M vid strandkanten och samlade stenar eller plaskade i vattnet. Emellanåt hade jag en klump i halsen som till slut brast och rann över när någon frågade hur det var med M, nu? Han var annorlunda fick jag höra och jag såg det ju själv när jag såg M med deras ögon. Jag såg ju att han är dämpad och trött, jag såg att han var lite tunnare och kanske äldre i deras ögon och det gjorde ont.

Jag vet inte om det är så att det är för att vi oroar oss som M verkar annorlunda eller om det är för den överjävliga pollenallergin han dras med, jag tror lite på pollenallergin men det liksom rann över för mig i alla fall, och jag såg att han inte var som de tänker att han är, även fast han inte är så värst annorlunda egentligen.

Den 14e har de konferens om Ms prover och biopsier och allt vad det är, på stora sjukhuset. Det är viktigt att läkarna samtalar om biopsier och prover fick vi veta, de behöver hjälpas åt att tolka och göra en behandlingsplan och bestämma vem som ska vara Ms läkare i nästan skede.

14e är alltså nästa anhalt. Ännu ett datum i raden av alla de andra. Och jag noterar, och väntar, ännu en gång.

Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, barnlöshet, icsi, ivf, jag, kärlek, M, iaktagelser, verklighet, semester,

2010-07-05T23:32:00.003+02:00

Jag drar mig för att ringa andrologen imorgon. Jag orkar inte hålla på och ringa och tjata längre. Jag orkar inte ringa och berätta allt från början varje gång, och jag vill inte behöva ifrågasätta varför ingen behandlat vår remiss eller varför ingen ringt eller varför vi slussas runt hela tiden.

Tydligen är vår remiss hos Andrologen på stora sjukhuset för Andrologen på det privata sjukhuset har gett oss fel uppgifter, så det han sa kan vi bara glömma! Vi kan helt enkelt inte lita på någon känns det som, och när vi får klarhet i vad som händer, och om det faktiskt är så att han gett oss helt fel uppgifter, ska jag fundera på om jag inte borde skriva ett argt och beskt brev till hans arbetsplats.

På ett sätt är det nästan lite skönt att vara sur över att vi inte får påbörja någon behandling eftersom det gör att jag inte lika lätt tänker på varför de måste utreda detta så noggrant. Visserligen inser jag ju att det är för Ms hälsas skull och jag ÄR orolig, men vi har inget konkret utan bara förvirrade besked och ibland är ilska en bra känsla när alternativet är oro.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, oro, arg, verklighet, icsi, ivf,

Who would've thought... it figures

2010-06-16T22:24:00.003+02:00

Fortfarande inget nytt, eller jo. Vi har blivit remitterade från privat urolog till Karolinska, oh the irony! Vi valde ju bort landstinget för att det tog tid och så bollas vi tillbaka.

Det jag inte vågar tänka är att det är för att de inte har specialistkompetens nog privat. Men jag tänker inte så. Jag vågar inte.

Jag har just klippt håret på M. Det är något rörande över hur hela långa han sitter naken i badkaret medan jag klipper honom. Håret ligger i tussar runt honom och hans nacke blir aldeles lång och pojkvek allteftersom håret försvinner.

Det är något med nacken som gör att jag blir alldeles ledsen. Det har inte med nacken att göra men jag tänker på hur länge sedan det var som vi fick vara lyckliga och obekymrade tillsammans. Just nu minns jag knappt. Eller jo, jag minns. Men det är så avlägset och jag blir liksom ännu lite sorgsnare över att vara där jag är nu.

Det var aldrig meningen att detta skulle bli en IVF-blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om ivf, oro, kärlek, M, nostalgi, längtan, ledsen, jag, barnlöshet,

And I will think of this When I'm dead in my grave

2010-06-02T22:25:00.004+02:00

Det har varit en bra dag, en vanlig dag med inget särskilt, och därför kom det som en sån total överraskning att jag blev så himla ledsen på kvällen. Jag försöker rannsaka mig själv och får inte riktigt ihop allt.

Idag har vi till exempel fått ett besked från läkaren (som missade att informera om cellförändringen från början) att det är ett förstadium till cellförändring och att det inte finns någon som helst anledning till att fundera över behandlingsalternativ eftersom man inte behandlar detta. Man håller koll och vi bör kunna göra ICSI med "färska" spermier. Han förstod inte alls ivf-ställets resonemang. Han sa dessutom att hans erfarenhet är att färska fungerar bättre än frysta.

Nehe, jaha!? Vad betyder detta för oss då? Vad har vi att ta ställning till? Vi vet inte, och vi blir fundersamma. Vem ska man lita på, vem har rätt. Jag tänker att den här läkaren är androlog och ju borde kunna sånt här, han har dessutom erfarenhet av ivf-behandlingar och hur man tänker i ett sådant sammanhang.

De andra vet vi ju inte hur de resonerar riktigt eftersom M inte blivit kallad till det där ultraljudet ännu och vi inte riktigt fått prata med dem annat än i affekt.

Hela tiden pendlar hoppet och känslorna. Jag känner mig trött, och då pratar jag inte om sömnig. Jag skulle vilja ha dagar där jag fick fokusera på ett par saker i taget och inte på 12 samtidigt. Jobbet brukar kunna ge energi men just nu känner jag kanske att det dränerar mer än det ger. Lite har det att göra med att när jag är på jobbet vill jag inte prata privatliv, en kollega till mig gör inte annat. Det gör att mina dagar flyter och privata tankar glider in i mitt professionella fokus. Jag har inte varit med om detta förut. Det är första året och jag känner att det gör mig ledsen.

När jag tänker efter är det kanske inte så värst konstigt att jag känner mig trött och ledsen i kväll. Det kanske är ganska naturligt egentligen, om man tänker efter alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om jag, M, ivf, icsi, ledsen, oro, kollegor, funderingar, tankar, verklighet, barnlöshet,

I am humming, one of your songs

2010-05-31T22:13:00.004+02:00

Jag cyklar till jobbet. Inte alltid men jag ska försöka att cykla allt oftare för det tar inte mer än en kvart eller tjugo minuter ungefär. Idag var jag ganska nöjd eftersom jag orkade hela uppförsbacken i början av hemfärden, resten är nerför bara och en baggis!

När jag satt och var så där nöjd i nedförsbacken märkte jag hur en bil saktade ner farten bredvid mig fast ett körfält bort från cykelbanan. Det var M! Och det är märkligt hur jag fortfarande 6 år senare får hjärtklappning av att se honom, nästan varje gång. Inte precis just när han sitter bredvid i soffan men när jag får syn på honom och det är oväntat.

När jag kom hem hade han gått ut i strumplästen och stod på trappen och tittade efter mig. Jag kände mig efterlängtad och välkommen.

Och jag tänker på det, att kärleken den har vi i alla fall. Den finns där och vi glömmer den inte mellan varven, trots elände och barnlängtan och oro, vi glömmer faktiskt inte bort varandra.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, ivf, jag, icsi, M, relationer, kärlek,

We're just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year..

2010-05-27T19:12:00.004+02:00

Idag som är idag har vi haft vårt efterlängtade inskrivningsmöte på en ivf-klinik. Eller just det ja, det var ju inget möte fast det var tänkt så.

Jag skrev här om hur besviken jag var på mötet vi hade en gång när jag trodde vi skulle ha ett annat. Och idag kan jag nog säga att det var inget, om jag jämför med hur jag känner idag.

När vi kom in till läkaren började hon med att fråga oss vilken sorts förväntningar vi hade på hjälp av henne och jag tyckte verkligen att det var skumt med tanke på att vi ju hade skickat in papper och pratat och beskrivit ganska noggrant hur läget var för oss. Men vi beskrev att vi ju sökt dit för att vi ville ha hjälp att bli gravida och bli biologiska föräldrar tillsammans med hjälp av ICSI.

M berättade lite om sina prover och resultatet från biopsin och att det förklarats för oss att det nog fanns en möjlighet att bli föräldrar tillsammans trots allt.. trots att det bara fanns spermier i 30 % av gångarna - und so weiter. Då tittar läkaren på oss och säger

-Berättade andrologen också då att det finns cellförändringar i testikeln?
-???!!!
-???!!!

Jag är så arg och ledsen och besviken och rädd.

Jag är så arg på andrologen som uppenbarligen missat att se detta i labbsvaret, eller om han glömt av att berätta?
Jag är så ledsen över att att M ska behöva uppleva det som han är mest orolig över.
Jag är så ledsen över att vi inte fick börja en glädjande uppåtspiral utan att vi fick sitta där med all glädjen nerknölad i tårna på skorna, och känna hur oron bara svällde över och rann ut genom ögonen.
Jag är så besviken över att vår föräldraresa inte kunde få en början nu utan att det i stället känns högst osäkert om den blir av alls.

Och jag är så rädd!

Läs även andra bloggares åsikter om icsi, ivf, oro, M, arg, barnlöshet, verklighet, föräldrar,

vi knullar för nöjes skull, part 2

2010-05-24T21:14:00.005+02:00

Jag har slutat att säga att vi knullar för nöjes skull när folk frågar om vi ska ha barn. Och så många frågar förresten inte längre, de flesta har nog fattat att man inte ska fråga allt, några kikar då och då mot min mage i samtal och några ja de har inget vett och frågar.. Och det är då som jag inte längre säger det utan jag säger lite olika beroende på vem det är.

svarsexempel:

NEJ!
Om Gud vill (då tittar de konstigt på mig eftersom de vet att jag inte tror på Gud)
Vi kan inte på egen hand
Man ska inte alltid fråga o0m alla saker, det kan bli jobbigt för den som frågar och den som får frågan.

Ja ungefär så. Jag alternerar lite mellan de här olika svaren lite beroende på vem som frågar. Det som är intressant är att hur jag än frågar så verkar andra bli lite provocerande, eller kanske inte vad gäller alternativ 3, då vill de nästan hjälpa till men för övrigt blir folk provocerade.

Jag tycker att de kunde låta bli att fråga alls.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, blogg, funderingar, icsi, vardag, konstigt, jag, relationer, ivf

I fell down in that hole again I am a lump of gelly I am a dead fish

2010-05-22T11:30:00.003+02:00

M och jag köpte en grill andra dagen i vårt radhus. vi skojade med varandra, fnissade och sa att detta måste ju vara det viktigaste köpet vi kunde göra med tanke på att det var med hjälp av grillen vi skulle umgås med grannarna. Alltså vinka över staketet och kommentera grillglöd, ungefär så tänkte vi.

Vi har inte monterat den ännu. Vi har inte fått bort alla kartonger heller, vi har inte målat om och valt tapeter och inte ens bestämt hur det ska se ut här hemma eller liksom kommit i ordning varken inne eller ute. Jag tycker att det är lite jobbigt ibland, men det hänger ihop med att vi jobbar mer än tidigare just nu. M och jag har varit lediga 5 dagar tillsammans på en månad och tre av dem var vi hos mina föräldrar. Just nu ser jag fram mot att få ha semester.

Sen vet vi att vi kan bli föräldrar tillsammans också. Eller det finns förutsättningar för det eftersom det fanns spermier som man kan plocka ut och plantera in i ägg. På torsdag ska vi skriva in oss på en klinik, privat eftersom vi får vänta ytterligare 18-24 månader annars. Jag tycker att det känns konstigt.

Jag känner mig ganska orolig och rätt sänkt. Jag tror att jag skulle ta det personligt om det inte skulle funka nu. Det skulle kännas som att det var mitt fel. Vansinnigt men ingen har sagt att jag är så värst klok alltid.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, hemma, icsi, ivf, jag, framtid, verklighet, konstigt, längtan,

here we go again

2010-04-09T19:32:00.000+02:00

Jag behöver skriva så att jag begriper vad jag tänker. Det går inte så bra just nu och jag kommer nog att behöva låsa innehållet. Det går bra att be om lösenord.

jagstryperkattenatgmailpunktcom

fast så klart byt ut ett at mot ett @ och ett punkt mot en . så blir det så mycket bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, funderingar, jag, tankar,

Ode to spring

2010-03-31T18:54:00.003+02:00

De bara försvinner för mig dagarna. Vips är det måndag, är det fredag är det söndag är det måndag och så rullar det på.

Jag packar kartonger men jag är inte så bra på det. M är bra på packning men han jobbar över mest hela tiden. De gör det poliser, har jag förstått. De gillar sitt jobb också och är nöjda över att få vara där så mycket som möjligt tror jag. Ibland blir jag nästan svartsjuk, fast inte lika svartsjuk som jag blir på fiolen, som dessutom har snyggare midja än jag.

Jag känner mig lite fundersam, men jag vet ju att det är våren som gör det med mig. Himlarna blir så höga och blåa på något vis, och jag kan inte motstå vemodet i dem. Jag har aldrig skrivit så mycket dikter som om våren, kanske har jag heller aldrig gråtit så mycket som om våren heller, jag tror det hänger ihop. Precis som att alla mina beslut om uppbrott och flyttar och förändringar skett om vårarna, som också hänger ihop med att jag på nåt vis ägnar mig åt mig, och ser mig med de allra elakaste och grinigaste glasögonen som jag har.

Jag har heller aldrig hittat så mycket musik om våren. Och oftast är det låtar där rösterna på något vis spelar på det där vemodet och som letar sig upp mot det där blå i hilmlarna.

Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, skivonsdag, skivtema, musiktips, musik, jag, First aid kit

2010-03-11T23:34:00.004+01:00

Jag önskar att jag inte hade den här bloggen, på sätt och vis.

Jo för jag önskar att jag fick skriva att NU vet vi och nu har det hänt men det får jag inte. För det är 3 månader kvar till biopsi sa de idag när M ringde och jag blev ledsen och på sätt och vis känns det som att det inte är meningen att vi ska få bli föräldrar tillsammans. Snart blir jag för gammal säkert och vi står inte i någon kö ens.

Och hur det nu är, så hjälper det inte att planera kök eller tapeter eller kajakturer, det botar inte längtan även om det tar udden av det hela, och ger mig annan sorts glädje och tillfredsställelse.

Så idag deppar jag lite lite grand, och liksom sörjer lite grand. Men det går över, som det brukar, och jag återkommer nog, med fler turer innan det här är över.

Antiklimax de lux

2010-02-21T09:41:00.005+01:00

När M och jag kom in i undersökningsrummet blev jag väldigt fundersam eftersom det såg ut mycket mer som just ett vanligt undersökningsrum, än ett rum där någon skulle få bedövning eller bli sövd. Och det såg inte heller ut som ett rum där man skulle kunna göra mer än möjligtvis glo någon ner i halsen.

Och det blev ingen biopsi Det blev inga svar utan ett slags jävla antiklimax där jag var så utmattad att jag sov 5 timmar när jag kom hem, och vi får vänta ytterligare en till två månader, så klart.
Men det var skönt att få höra att det bekymmer vi verkar ha är ganska vanligt och att han var ganska säker på att bara man letade lite så skulle det kunna finnas spermier och att ICSI skulle kunna vara ett lämpligt alternativ för oss.

Men jag ropar inte hej ännu, det är ju fortfarande ingen som sett några och vi vet ännu inte om det verkligen finns några.

Men vi har köpt ett litet radhus nu, det gör det så himla mycket enklare för mig att fokusera på annat. Inte för att v bor där ännu men jag måste ju möblera och tapetsera i tanken och leta lämpliga möbler på blocket och så.. Det måste jag.

Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, barnlöshet, icsi, ivf, tapetsering, verklighet,

2010-02-15T22:46:00.002+01:00

Joo i morgon, jag bävar och vill inte, fast jag vill veta. Jag är rädd helt enkelt.

Kanske har det ett litet radhusköp tagit den värsta udden av rädslan, men bara kanske.

förhud?

2010-02-08T21:22:00.002+01:00

Ibland undrar man ju nästan vem som sitter och knåpar ihop de små orden de vill att man ska verifiera med. Stava kan de inte heller!

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, trams, vardag

domedagsdags och gyozas

2010-02-07T09:54:00.007+01:00

Det är domedagsdags snart. M och jag får reda på om vi överhuvudtaget kan bli biologiska föräldrar tillsammans och det tär mer än jag trodde. Häromdagen svämmade jag över riktigt ordentligt och öste ur mig av allt som jag kände och allt som jag tänkte, eller i alla fall nästan allt. Det blev okej efteråt. Vi kom fram till viktiga saker som att vi behöver ta hand om oss och kanske göra det till en rutin snarare än att handla och städa.

Men så snart alltså, vet vi och det känns oerhört befriande samtidigt som det känns skrämmande. För jag vill inte behöva ta ställning till hur vi gör i framtiden. Jag vill inte behöva ta ställning till om adoption eller donation är ett alternativ för oss även om jag ju naturligtvis har funderat lite över det i smyg, trots att vi inget vet ännu.

Jag 0känner ibland att jag skulle vilja vila från allt. Från att vara i edn här bubblan där det mesta påminner mig om att vi skulle vilja få ett barn, där vi hela tiden påminns om att vi inte kan få, och där hela tiden de flesta andra i min omgivning gläds och där vi förväntas dela glädjen hela tiden. Jag skulle vilja pausa och bara stänga av men jag vet inte hur man gör, inte alls.

Och under tiden letar jag hus, lagar gyozas och drömmer drömmar om att få leta barnvagnar och spisskydd.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, jag, ledsen, kärlek, konstigt, verklighet, M, vänner, gyoza

När det fina överväger

2010-01-27T20:55:00.005+01:00

Det är fint ändå att komma hem när det är nystädat, och att bli mött i dörren av katterna som är nyfikna. Och det är fint ändå att hitta kärleken i soffan med nyskalad blodapelsin som jag får halva av, så fint.

Det gör något med en det där. Det lilla, gör att den ganska långa arbetsdagen med 743 konflikter och 49 trotsutbrott krymper till förmån för leenden och de där kramarna och händerna som vill bli hållna på promenaden genom korridoren. Det gör att jag kan tänka på det fina jag har i livet i stället för det som jag faktiskt inte har.

Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, nöjd, verklighet, vardag, jag, jobb, kärlek,

En vanlig söndag

2010-01-24T21:54:00.004+01:00

Jag måste ta tag i och styra upp musiklyssnandet och musikletandet igen. Jag har inte hittat något nytt och spännande på evigheter. Kanske kan Laura Veirs bli en favorit men jag har inte hittat henne själv. M gjorde det via DN så det gills inte riktigt.

Det finns ingen konsert inbokad heller men å andra sidan, december månad var ganska hektisk och just nu känns det skönt med lite lugn. Fast det är konstigt. När det är lugnt längtar jag oftast efter att det ska hända något och när det händer massor vill jag helst att det ska lugna ner sig lite. Fast med tanke på att M kommer att jobba alla helger resten av livet så måste jag ta tag i mina ensamhelger och se till att vara lite mer aktiv än att ta en promenad och eventuellt öppna en pluggbok var fjärde timma eller så.

Och just det, vi köpte nästan ett radhus förra veckan, men det blev inget med det, den här gången.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, musiktips, söndag,

Until tomorrow then

2010-01-17T10:43:00.005+01:00

Jag kan inte förklara ens för mina närmaste hur livet ser ut just nu. Kanske kan jag inte ens för M förklara att trots att livet verkar ungefär precis som förut, så går mina tankar hela tiden på högvarv och handlar om"tänk om!? tänk om vi aldrig!!"

Jag känner att jag drar mig undan och att jag inte längre kan vara jag några längre stunder tillsammans med någon annan än M, fina grannen och kanske min familj. Jag känner mig helt utmattad om kvällarna efter en dag på jobbet och samtidigt som jag vill sova, vill jag inte lägga mig för jag orkar inte slappna av så mycket att jag kanske blir ledsen.

Jag är inte ledsen för det mesta. Jag känner att vi ändå hittills klarar vår relation ganska bra och att det kanske är tur att vi har mött svårigheter tillsammans förut, för nu vet vi ju att vi klarar det. Vi vet ju att det går, fast det är svårt.

Men jag måste hitta något för mig. Jag kan inte gå och vänta på sker hela livet. Så har det känts nu ett par år. Väntan på att M ska vilja, på att utbildningar ska vara klara, på att barnet ska komma.. på att..

Varför vet jag inte vad JAG vill, vill jag inget? Vad är det som gör att du vet vad du vill? Vet du verkligen alltid vad du vill? För jag vet nästan aldrig vad jag vill längre och jag vet inte hur man gör när man vill något just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, blogg funderingar, jag, ledsen, M

Den dumma jäveln

2010-01-11T19:29:00.003+01:00

För ett tag sedan i september fick jag ett telefonmeddelande där en kompis till mig sa: ring mig för jag har nåt jag vill berätta...

Jag började gråta och fick ont i magen för så klart skulle hon berätta att hon var gravid! Så klart skulle hon vilja att jag skulle vara en god vän som hon kunde berätta om sin lycka för. För jo hon är sådan. Hon skulle vara lycklig.

Jag fick skriva ett brev till henne där jag förklarade att:

Förlåt mig. Jag ringer inte dig idag. Jag förstår nog vad du vill säga och jag är så glad för er skull. Det blir fantastiskt spännande. Åtminstone tror jag att det är så att ni väntar en bebis. Fantastiskt! men jag ringer inte idag, för jag skulle börja böla och gråta i telefonen. Det är inte juste mot din lycka.

M och jag har försökt så länge nu och vi kan nog inte få barn tillsammans. I alla fall inte på naturlig väg och det är jobbigt och svårt. Sist jag ringde dig tänkte jag berättat men det blev inte så, jag kom av mig.

Jag vet att det är dumt att berätta det på det här viset och jag vet att det är dumt att berätta det just nu. Det är inte heller juste mot dig, men om jag ringer dig kommer jag att börja gråta, ringer jag dig inte är jag en dum jävel och du kommer att undra varför jag inte ringer. Så jag kom liksom inte på något annat sätt.

Du får inte tro att jag är missunnsam! Jag är verkligen inte det. Jag är glad för er skull, men just idag blir det konstigt. Jag måste få vänja mig vid tanken liksom. Jag vill orka vara en god vän, men nu, just så här idag orkar jag inte.

Men så var hon ju inte gravid utan är det nu i stället, och har vetat i en knapp vecka. Och hon vet hur jag känner och har varit juste och berättat tidigt för att jag inte ska bli överrumplad.

Men hon överöser mig med graviditetssymptom som trötthet och menssmärtor och barnmorskeval och annat. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag känner mig verkligen så himlans himlans dum.

Jag vet inte hur jag ska hantera det här, och kan tala om att jag nu har blivit den dumma jäveln.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, gravid, vänner, jag, längtan, verklighet,

God Morgon

2010-01-10T09:56:00.003+01:00

Det är ett gäng slöhögar jag bor med. M sover och skulle nog kunna sova till 12 om jag inte väckte honom, och katterna de sover tills det är dags för frukost, människofrukost. Sin egen har de bråkat till sig för 4 timmar sedan.

De är ganska framgångsrika vad gäller tjat. Bråkkatten bråkar sätta sig på mitt nattduksbord och dra tag i resårbandet till min almanacka med tänderna, och så snärtar han med det tills jag antingen går upp eller knuffar ner honom.

I morse vaknade jag med almanackan gömd under täcket tillsammans med en pappersmapp (även den med resårband) + två par yllestrumpsrullar som lilla katten fångat och slagit ihjäl under högljutt jamande någon gång under vargtimmarna.

Så här är det varje natt. Och jag går alltid upp först, trots att jag längtar efter frukost på sängen.

Läs även andra bloggares åsikter om jag, katterna, katt, söndag, M, kärlek,

kan jag skilja mig från mig?

2010-01-04T16:24:00.002+01:00

Jag börjar bli less på mig själv. Riktigt jävla less och jag funderar på hur jag ska kunna byta alltihop eller åtminstone bryta trenden att vara som jag är. Jag vill inte bli ledsen så enkelt är det. Jag vill känna mig glad och entusiastisk över mitt jobb och min utbildning och det som händer runt omkring mig men jag lyckas rätt dåligt.

I morse fick vi en positiv överraskning och det var att M blev kallad för att göra de där biopsierna äntligen, visserligen är det ungefär en och en halv månad kvar men det känns ändå som ett framsteg, vi har något att hänga upp väntan och tiden på.

Och just det, ännu en vän är gravid, hon testade positivt häromdagen och berättade det för mig idag. Jag är alltså rätt less på mig själv och mina känslor så jag ska inte ens tala om hur det kändes.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, jag, verklighet, gnäll, gravid,

2009-12-31T10:36:00.003+01:00

Jag ska nog helst inte försöka mig på en summering av deceniet förjag ska vara ärlig och säga att jag minns inte exakt vad som hände när.

Skulle jag försöka mig på en summering över det här året skulle det bli enklare, men kanske inte så upplyftande. För jag hade liksom tänkt mig förra året att vi i början av det här året ungefär skulle vara föräldrar, eller i alla fall under våren, eller i alla fall... Men så har det inte blivit, och vi väntar och väntar.

Under tiden är vi ganska lyckliga egentligen. Vi går på konserter mest, och höjdarna det här året är nog Regina Spektor, The Tiny och Steve Earl. Säkert har jag glömt bort någon i början av året som var bra men det har jag ju inte ont av.

Nästa år fyller jag 35, faktiskt om ett par dagar bara. Det känns så där, aldrig mer närmare 30 än 40.

Men, jag har det bra, jag lever med M, och det är ganska oslagbart för det mesta.

Precis som Alfons.

2009-11-09T21:39:00.003+01:00

Det är konstigt hur man vet att man är bra men ändå inte tror sig själv om tillräckligt för att våga prova saker som inte ligger inom ens gebit så att säga.

Jag skriver en hel del och har ett par halva manus och utkast liggande och jag tror verkligen inte att de är särskillt bra och det är okej. Men jag har en idé till en barnbok som jag funderar lite på. Jag vet att inget sådant har skrivits.. inget exakt sådant. och jag tror att det skulle kunna bli bra även om jag kanske inte kan göra allt själv, men jag vågar inte. jag tror att det mest handlar om att jag inte vet hur man gör och vem man pratar med. Jag ska ta tag i det vid tillfälle. Jag ska bara..

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, drömmar, vardag, jag,

När M är borta tänker jag för mycket.

2009-11-07T23:15:00.005+01:00

Jag vet att jag vid något tillfälle i barndomen har sagt att jag ville ha fyra barn och ingen man.

Senare ändrade jag mig och sa att jag ville ha en man men inga barn. Så tänkte jag ganska länge. Även när jag var tillsammans med J, och var det ganska länge.

För jag ville aldrig ha barn med J, jag ville inte ha barn med någon som inte uppskattade mig, som inte var snäll och som faktiskt inte var särskillt trevlig men jag kunde inte se det då. Inte ens att han inte var snäll. Jag ljög för mig själv och trodde han var det. Jag trodde att jag inte ville ha barn.

När det tagit slut och jag började må bra igen kunde jag förstå och se att det där med att jag inte ville ha barn, var ett försvar för att jag aldrig skulle kunna skaffa barn med honom, inte med någon som var som han.

Med M kan jag ju inte heller, men nu handlar det ju inte om mina psykologiska spärrar eller om att jag inte kan för att han inte är en person som jag kan tänka mig att skaffa barn med utan om att vi kan inte tillsammans. Oh the irony!

Jag förstår inte hur jag ska klara av att få ordning på mig och tankarna kring detta. Varje dag tänker jag och funderar, varje dag inser jag att det fortfarande är minst fyra månader kvar bara till vi får en tid för ytterligare undersökning. Varje dag påminns jag om att jag är en som längtar efter barn och som inte har några och som inte kan få några med mannen jag verkligen vill dela framtiden med.

Varje dag kramar jag ungar, varje dag får jag kärlek av dem, bråkar med dem och får en liten glimt av alla sidorna av vad det skulle kunna innebära att vara en familj med barn. Och det gör ont ibland, så ont att jag gråter tyst i pappershanddukar på toalettlocket emellanåt innan jag återigen går ut och möter barnen som inte är mina.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, föräldrar, jag, ex, tankar, verklighet, M, längtan, kärlek,

Steve Earle

2009-10-30T23:06:00.004+01:00

Det var ju en bra konsert. För min egen del var det första gången jag såg Steve Earle och förutom musiken så vann han mycket på att han hade bra och underhållande mellansnack. jag gillar kommunikation och även om nog artisten oftast kommunicerar via sin musik så gillar jag samtalen också.

Läs även andra bloggares åsikter om Steve Earle, musik, konsert,

2009-10-27T23:22:00.001+01:00

Steve Earl var fantastisk. Han spelade en massa Towns van Zandt-låtar, sina egna och det var verkligen skitbra.

Steve Earle eller systern?

2009-10-25T23:38:00.003+01:00

Jag kom just på att jag ju vann biljetter till Steve Earl på tisdag. Jag hade liksom glömt bort det. Och just som jag skriver det inser jag vilket dilemma det blir eftersom jag ju har en syster på ingående tisdag. Jag som så himla gärna ville gå och M som så gärna vil gå, jag kan ju inte gärna säga till honom att jag bjuder med systern istället. Tror jag..

Läs även andra bloggares åsikter om musik, funderingar,

And koop was in the back of my head

2009-10-24T14:37:00.003+02:00

Är det inte fantastiskt konstigt att man rätt vad det är inser att man slutat lyssna på en del musik av fel sorts anledningar? Jag har suttit hela morgonen och slukar Koop som jag ju älskar. Mein got, det är så bra och intelligent. Jag ryser å och då och blir glad när jag inser att jag visst helt missat att Yugumi Nagano sjunger i Little Dragon. Riktigt kul och bra. Jag ska minsann fortsätta lyssna på musik hela dagen!

Läs även andra bloggares åsikter om musik, musiktips, nostalgi,

2009-10-24T02:20:00.002+02:00

Regina Spektor och The Tiny, det är vad jag ser fram emot i höst. Det känns bra. Jag har inte riktigt låtit musiken ta tid och nu när dansen är nerlagd, åtminstone tillfälligt, så inser jag att jag saknat den.

Jag gillar inte riktigt spotify även om jag använder tjänsten. jag gillar inte riktigt att datorn ska vara på när jag ska lyssna på musik. Jag fastnar lite för lätt vid datorn, blir kvar och får timmar att gå utan att jag märkt det.

2009-10-24T00:57:00.002+02:00

Jag saknade min gamla blogg så jag importerade tubbet hit. Det var enklare än jag hade trott. Så nu finns det här, alltihop nästan som jag har skrivit. Jag gillar det lite att ha allt.

En dag i oktober, bara så där

2009-10-17T18:48:00.005+02:00

M och jag, jag och M.

Vi älskar varandra och har förlovat oss. Det blev så, och vi lever på det för stunden.

En liten röst skriker i mig att jag blvit konventionell och tråkig mitt i alltihop. Det må så vara för idag är en dag då jag och M är förlovade och bär ringar som är oförsvarligt dyra och inte alls vad man skulle förväntat av oss.

Men vi lever tillsammans, och det kan hända att vi får nöja oss så, och bara för att vi älskar varandra är vi numera förlovade.

stundens musik: ten years, the Tiny

Läs även andra bloggares åsikter om jag, kärlek, M

Vi knullar för nöjes skull

2009-10-11T20:20:00.003+02:00

Jag känner plötsligt hur trött jag är på att hålla masken. Jag är trött på att känna stygn av sorg när det skojas om familjelyckan, eller lilla fina barnbarnet eller när de går på me and I parties eller vad farao det nu är. Jag känner mig på riktigt trött och matt i hela kroppen bara jag tänker på att det ska fortsätta så här.

Några vet. Min familj, Ms farmor och några vänner. Långt ifrån alla, bara några men fler ska få veta när det känns bra.

Det är dock ganska utmattande och svårt att berätta märker jag. M tystnar och går som in i sig själv en stund före själva berättandet. Folk tystnar och vet inte vad de ska säga, några verkar tro att de ska komma med lösningar på problemet och det värsta jag vet är när jag får höra att vi bara ska slappna aaaav, inte stressa för då löser det sig aldrig.

Åh vad jag är trött på att få höra att vi ska slappna aaaav. Det handlar inte om det. Det handlar om att det inte finns spermier, det finns inga om vi så proppade i oss valium så kommer det inte att finnas några och jag antar att det är sant numera. Att vi bara knullar för nöjes skull, några barn lär det ju inte bli gjorda hur vi än pippar menar jag. Men det är sant som Linda skriver, det är inte sämre med kärlek i en burk. Det blir inte finare barn för att de är "hemmalagade". Och det är inte finare för att de är biologiska, men ändå hoppas jag på det, fortfarande.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, jag, längtan,

2009-10-08T21:52:00.001+02:00

Det är en dag som alla andra egentligen. Inget som har förändrats för oss. Vi har inga barn, vi verkar inte vara närmare att få några heller. Jag har varit ledsen idag: Kanske för att Ms andra omgång med prover visade sig vara tomma de också. Vi fick veta härom dagen.

Idag är jag ledsen imorgon är en annan dag. Jag vet inte vilken men idag vet jag att jag maler i mig kryptoniter och längtar efter varm mörk choklad från chokladfabriken. Jag önskar att det var en gravids begär. Jag önskar att jag visste att det fanns en möjlighet för oss två att bli föräldrar tillsammans. Ja alltså det blir vi ju om vi blir föräldrar men jag menar ju biologiska föräldrar. Just nu är det vad jag önskar.

Det är för att jag vill att vi ska få befinna oss i bubblan, den där man funderar på vem bebisen blir lik..

Det är vad jag önskar mig just nu

2009-09-01T22:30:00.002+02:00

M och jag, jag och M. Och så katterna. JAg tänker på hur vårt liv skulle se ut tilsammans om det inte blev några barn. Och jag tänker att det skulle se ut ungefär som nu. Men jag känner instinktivt att i så fall måste jag ägna mig åt något annat ett tag. Jag måste pausa och kanske plugga något på heltid ett tag eller kanske skriva på de där böckerna som ligger halvfärdiga.

Jag har idéer men jag vågar inte, jag börjar och satsat helhjärtat och landar någonstans efter mitten just för att jag inte vågar bli besviken senare tänker jag.

när M och jag hade bestämt oss, snuddade jag vid tanken att det kanske inte skulle bli några barn. Jag hade det i maggropen. Nu känns det verkligare och inte så främmande. eller jo, främmande för att det inte är vad vi vill. Men inte så främmande för att det redan från början fanns i mina tankar.

Inget i vårt liv får gå enkelt. Så känns det nu. Inget.

2009-08-24T17:42:00.003+02:00

Det fanns inga spermier visade det sig. Jag har liksom laddat lite för att skriva detta. Till och med fast jag ju liksom vet att det är jag som läser är det jobbigt och ledsamt att behöva sätta det på pränt. Det som skulle vara så enkelt och roligt har förvandlats till något av en mardröm.

Jag är riktigt riktigt, ledsen ganska ofta just nu. M han är inte som jag. Han går in i annat och funderar inte på samma sätt eller i alla fall inte så vitt jag har förstått.

Igår låg vi vakna ganska länge och pratade. M tänker förstås mycket på mig, han är ledsen över att jag också drabbats säger han men jag ser det inte riktigt på det sättet. Jag tänker mer att det är vi som par som har drabbats om man nu kan tala om det som att man drabbas när man talar om barnlöshet. Barnlöshet liksom.

Det var ju inte meningen att det skulle bli så här, alls.

surrealism

2009-08-11T16:41:00.003+02:00

Det är på något vis lite surrealistiskt detta att vi får sitta och prata om hur vi försöker få barn. Det handlar inte om detaljer och det känns som att det hela är mycket professionellt och vuxet.. men det är just det, vuxet. Hade någon sagt till mig för tio år sedan att detta skulle ske hade jag skrattat för jag skulle ju inte ha några ändå, barn alltså.

Men nu sitter jag här och får den ena provremissen efter den andra och får reda på att nu ska vi ta prover för HIV och hepatit C annars får vi inte stå i kö till provrörsbefruktningen, och den är förresten lång, säkerligen får vi stå i kö mer än ett år.

Jaha.. ett år till liksom.

nattliga funderingar

2009-08-06T21:38:00.006+02:00

På något sätt känns livet lite annorlunda sådana här heta sommardagar. Jag känner mig mjukare och lugnare om än något klibbig hela jag. M är ute och kör polisbil i värmen. Han kommer hem sent men trots mina tidiga morgnar ligger jag vaken när han kommer hem.

Första tecknet är att katterna rasslar mot ytterdörren och sedan hör jag hur porten nere i trapphuset går upp, sedan ytterdörren. M tror att jag sover, jag har fläkten surrandes på byrån och jag orkar inte röra mig. Efter en stund hör jag hur kläderna rasar av honom och hur han kliver in i duschen. Han sjunger inte nu, det är inte en sådan dusch. Annars sjunger han mycket just när han duschar. Efter en stund kommer han in till mig och pussas, och det är det där jag har väntat på sedan nyckeln sattes i dörren. Jag har väntat på att få bli väckt av M, på att han ska berätta om rånare, mördare och banditer, på att katterna ska börja trampa på honom och att vi sedan får komma till ro igen, tillsammans.

Ibland kommer vi inte till ro. Jag ligger och svettas i lakanen och snurrar som en propeller i sängen och tankarna far mest dit jag inte vill. Det känns nära nu, men konstigt nog inte så nervöst. Det är vad det är, det där resultatet och det blir vad det blir. Jag vill inte måla fan på väggen och jag vill inte tänka på OM.

Till slut håvar M in mig och stryker mig över ryggen och kramas. Det är fint med M, han gör sånt hela tiden och jag tänker att det kanske kan vara okej ändå. Det vi har gör att vi vill ha ett barn, och det vi har får vi förhoppningsvis behålla hur som helst.

plucking flies wings just for the fun of it?

2009-07-22T10:26:00.005+02:00

Jag får ibland för mig att det där med hobby vore något. Och så försöker jag. Sist var det nog det där med symaskinen, det gick ju så där får jag säga. Jag köpte en symaskin och trodde att det verkligen var det som saknats i mitt liv och att jag nu skulle vilja sy kvällarna igenom. Men så var det inte riktigt.

Helt oanvänd är dock inte symaskinen, jag har ingen lagningshög, jag har snygga gardiner, dynor och påslakan men det har inte direkt blivit en hobby.

Min senaste hobby är att jag vill lära mig springa så där lätt och otvunget och det har jag ju hållit på med ett tag. Men det går också sådär. Jag springer och springer tycker jag men det går ju aldrig lätt. Hur känns det liksom för de som verkligen kan springa? Jag frågar M och han säger att det känns jobbigt och tungt då och då men att det mer är känslan efteråt som man vill åt. Grejen är väl mest att jag inte kan känna så efteråt när jag bara sprungit 3 kilometer om ens det.

stundens musik: Norsk gang

Läs även andra bloggares åsikter om jag, funderingar, träning, trams