Missfall, jo jag är ganska säker, och ledsen.

En liten jordnöt

Embryot -för det är ett fast vi satte in två- är lite för litet. Det finns ett hjärta som pickar, men det är ca 3 mm för litet, det kan ju vara dåligt. Det kan också betyda precis inget särskilt. Jag har ju lite svårt för att koncentrera mig på det senare förstås.

Vi ska tillbaka på ett till VUL, jag hoppas den här lilla jordnöten växer till sig, så vansinnigt mycket hoppas jag det!

Nä men tänk va!?

Ja ännu en gång, ännu ett plus(!) och jag är så vansinnigt förvånad över att det kunde fungera en gång till!! Men jag har varit ( och är ) väldigt rädd. Väntat på blödningar, väntat  och väntat men inget har hänt. Så nu är jag här i väntans tider, i väntan  liten, i väntan på VUL och lite orolig för framtiden för det enda jag vet något om är nu.

Jag vill bara säga att  jag ruvar, klart slut.

Om att kanske våga hoppas

Att bloggen är så gott som död är ingen nyhet. men det är den. Den fungerar inte ens som ett tidsdokument för mig, men jag borde egentligen försöka skriva ner saker så att jag minns sedan när det är över, hur det än blir. För det är snart dags, det blir ett sista försök men det är knappt så att jag vill skriva det för det blir så definitivt.

Jag har läst ganska mycket om sekundär barnlöshet och förväntat mig att jag skulle känna detta på ett annat sätt. Att jag skulle känna mycket mer sorg över att inte kunna få ett andra barn hur som helst och när vi vill, men riktigt så sorgligt är det inte som första gången, men lite. framförallt hade allt varit så praktiskt om det funkade. Så många färre människor hade behövt vara inblandade i vårt barntillverkande och det hade känts mer.. privat. Jag lägger inte några värderingar i detta alls,  men , nu är vi åtminstone 9-10 personer inblandade i detta och hade det funkat hade det bara varit vi.

Lillo fyller snart tre och är väl inte så unik i vad det kan innebära att vara tre även om han ju också är så unik som varenda liten unge. Han är verkligen vårt största glädjeämne men också den enda som får M att tappa humöret och balla ur lite. Tro mig jag har levt med M i 10 år och han har inte blivit arg på mig så många gånger som han blivit på Lillo. Dock måste jag tillägga att han inte agerar ut sin ilska hela tiden, men han tappar humör och tålamod numera det gör han.

Som det är

Det gick åt skogen. Jag är så ledsen så ledsen så ledsen. Och det kändes ganska bra ändå. Kändes som sist, med växtvärk och  ja nä, det är ju inget nu.

Jag visste ju det här, att det kunde bli så här och inget mer. Jag visste ju..

Ruvandet och röstandet

Jo alltså tack! Jag ruvar. Tack och lov. Två stycken växte vidare, men bara ett i perfekt takt. Det andra var långsamt och när vi gjorde ET, sa de att de skulle odla det vidare och se om det gick att frysa. Jag gissar på att det inte gick, annars får vi väl ett brev om det i veckan som kommer kanske.

För övrigt var jag inte överstimulerad, men läkarens aa tt man ju faktiskt kan bli väldigt öm efteråt eftersom de sticker igenom en massa vävnad. Så, det var väl det jag kände helt enkelt.


Lillo springer och springer och står på näsan stup i kvarten. Lilla ungen har också oturen att slå i pannan varje gång och går ständigt omkring med sår och bulor. Så även denna vecka och jag fick ta en dags VAB för att vara säker på att han inte fick hjärnskakning när han tjongade huvudet i grinden så hårt att jag undrade om huvudet skulle sitta kvar. Det gjorde det, och ingen hjärnskakning.

Ruvandet går som ruvandet gör. Jag springer till toaletten och kollar pappret och vaknar mitt i natten för att ta en titt, varpå jag ligger valen och googlar om olika ruvardagAr och olika symptom. Idiotiskt, jag vet men jag gör't. Igår fick jag panik för ja så klart, lite rosa på pappret, men det var det enda. Jag har lite molvärk, och känner mig inte hoppfull, men ibland hjälper googlandet, för jag hamnar på gamla välkända bloggar och inser att det gick bra för dem, trots värk, trots sportinslag, så jag ruvar väl på. Vad mer kan jag göra?

Jag är i valet och kvalet om jag ska våga tjuvtitta men jag vågar nog inte.. Håhåjaja, snart går jag till vallokalen och röstar för en annan anda i landet, och för allas olika värde! Det hoppas jag att ni alla gör.

behöver lite hjälp!

Hur känns det när en är överstimulerad? Jag tänker att jag inte borde kunna vara det eftersom det bara blev 6 ägg, men jag känner mig konstig och har ont i magen och liksom som en ballong!

Så ni som vet, hur känns det?

ps, Två ägg blev befruktade, håll allt ni kan!

om sex ägg

 

bild: MH

Det är egentligen inte konstigt att vi inte kan få barn på egen hand. Det är konstigt att någon kan det, om man tänker efter. Det är en så oerhört avancerad procedur, med kemiska balans, fysikaliska fenomen och en massa annat, att jag inte kan förstå att det överhuvudtaget kan gå bara genom att ligga lite randomly för en del. ( haha, gå för en del genom att.. det kan ju tolkas det också!)

Men idag har några andra försökt tillverka ett litet barn åt oss, med våra råvaror visserligen, 6 av mina ägg och följaktligen säkert också 6 av Ms spermier. Imorgon får vi veta om något ägg blivit befruktat. Tänk att det är någons jobb, att befrukta äggen!

Jag har ont efter äggplocket och tvingar M att stanna hemma från jobbet så att jag inte ska vara ensam med Lillo imorgon dagen efter. M gnölar lite, det gör han alltid när han måste vara hemma från jobbet, han är så plikttrogen att jag ibland tycker att  han är fånig.

Alltså, det är inte fånigt att vara plikttrogen eller att sköta sitt jobb, men han blir lite fånig.

6 ägg. Om det går bra och flera blir befruktade odlas de i fem dagar, annars är det återinförsel på måndag.Om det blir bra embryon får vi tillbaka ett, blir de inte så bra får vi tillbaka två. Men jag känner mig lite matt när jag tänker på det och att risken/möjligheten för tvillingar då finns i högre utsträckning, ja jag känner mig till och med lite svimfärdig och kanske inte ens ska tänka på det just nu.

Jag avskyr den här väntan. Det går ju naturligtvis bra, med ändå, nervöst och jobbigt.

Imorgon vet jag mer, imorgon ska jag gå på festival för sjutton.

Oron, alltid

Jag är nervös. Jag försöker sysselsätta mig och tänka på annat, det går så där. Lillo hjälper så klart. Han tvingar en till närvaro allt som oftast och vill helst sparka boll, klippa gräsmatta eller sätta ihop magnettåg.

Han är underbar men ganska krävande. Föräldraskapet är ju det, på ett annat sätt än vad jag tänkt mig, men det är ju så klart värt allt.