vi knullar för nöjes skull, part 2

Jag har slutat att säga att vi knullar för nöjes skull när folk frågar om vi ska ha barn. Och så många frågar förresten inte längre, de flesta har nog fattat att man inte ska fråga allt, några kikar då och då mot min mage i samtal och några ja de har inget vett och frågar.. Och det är då som jag inte längre säger det utan jag säger lite olika beroende på vem det är.

svarsexempel:

1. NEJ!
2. Om Gud vill (då tittar de konstigt på mig eftersom de vet att jag inte tror på Gud)
3. Vi kan inte på egen hand
4. Man ska inte alltid fråga o0m alla saker, det kan bli jobbigt för den som frågar och den som får frågan.

Ja ungefär så. Jag alternerar lite mellan de här olika svaren lite beroende på vem som frågar. Det som är intressant är att hur jag än frågar så verkar andra bli lite provocerande, eller kanske inte vad gäller alternativ 3, då vill de nästan hjälpa till men för övrigt blir folk provocerade.

Jag tycker att de kunde låta bli att fråga alls.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, blogg, funderingar, icsi, vardag, konstigt, jag, relationer, ivf

förhud?

Ibland undrar man ju nästan vem som sitter och knåpar ihop de små orden de vill att man ska verifiera med. Stava kan de inte heller!

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, trams, vardag

När det fina överväger

Det är fint ändå att komma hem när det är nystädat, och att bli mött i dörren av katterna som är nyfikna. Och det är fint ändå att hitta kärleken i soffan med nyskalad blodapelsin som jag får halva av, så fint.

Det gör något med en det där. Det lilla, gör att den ganska långa arbetsdagen med 743 konflikter och 49 trotsutbrott krymper till förmån för leenden och de där kramarna och händerna som vill bli hållna på promenaden genom korridoren. Det gör att jag kan tänka på det fina jag har i livet i stället för det som jag faktiskt inte har.

Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, nöjd, verklighet, vardag, jag, jobb, kärlek,

Precis som Alfons.

Det är konstigt hur man vet att man är bra men ändå inte tror sig själv om tillräckligt för att våga prova saker som inte ligger inom ens gebit så att säga.

Jag skriver en hel del och har ett par halva manus och utkast liggande och jag tror verkligen inte att de är särskillt bra och det är okej. Men jag har en idé till en barnbok som jag funderar lite på. Jag vet att inget sådant har skrivits.. inget exakt sådant. och jag tror att det skulle kunna bli bra även om jag kanske inte kan göra allt själv, men jag vågar inte. jag tror att det mest handlar om att jag inte vet hur man gör och vem man pratar med. Jag ska ta tag i det vid tillfälle. Jag ska bara..

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, drömmar, vardag, jag,

beslutsångest.

Jag är inte alltid överdrivet förtjust i att behöva fatta de där stora besluten. Ibland är det plättlätt. Det sitter i maggropen hur man vill och hur man måste, man bara vet och gör som man bara kan. Men oftast fladdrar frågetecknen som fjärilar och om de landar för ett ögonblick tolkar jag det som att dagens tankar är de rätta, att det är så det måste bli. Senare på kvällen fladdrar de fjärillarna lika vildsint igen och den tidigare beslutsamheten är borta.

När jag var tonnåring tänkte jag att det skulle bli lättare när jag blev äldre, nu tänker jag att det var lättare då när besluten inte var så stora. Fast jag vet inte, kanske är det lättare nu. Inget beslut är oåterkalleligt och jag vet att faktiskt det mesta ordnar sig till slut även om man inte tror det från början.

Läs även andra bloggares åsikter om jag, funderingar, verklighet, vardag,

Neko Case för fan

Det är konstigt hur man vissa kvällar vet precis vad man vill lyssna på och att just inget annat duger. I kväll är jag trött efter middag med en ganska nyfunnen vän, och en slitig dag på jobbet. Så i kväll duger bara Neko Case. Snuskigt bra om du frågar mig.

jo så atte.. om någon som tycker om mig vill ge mig en skiva, är den senaste (alltså inte med den här låten) högst på önskelistan just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, tankar, vänner, vardag, verklighet, jag,

Kanske

Jag är liksom mitt i mellan just nu bara. Jag vet inte hur jag ska göra med något och jag vet inte hur det ser ut framöver.

Mitt liv är bra. Jag har fått försiktiga mail där folk har frågat om det är slut mellan mig och M och nej! Absolut inte! Vi har det riktigt bra. Allt jag skriver handlar inte om mig direkt så där, ibland är jag indirekt antar jag. Kanske skriver jag det jag tänker, kanske ser jag saker omkring mig som jag komenterar, kanske är det saker jag funderat på tidigare och lyfter först nu.

Det blir väl så när man skriver för ingen särskild, för sig själv egentligen och plötsligt inser man att systrar och bröder till vänner läser, och bekantas bekanta och så funderar man på vad man vill att de ska veta om en egentligen. Eller, det kanske är okej att de vet, men det känns inte lika okej att de låtsas som att de inte vet. Ni kanske jag borde skriva förresten. Jag vet inte riktigt hur jag känner kring det här. Och därför har jag väl inte skrivit så mycket heller, medan jag har funderat.

Kanske är det så att man inte behöver skriva så mycket när det känns okej, bra liksom, trots att inget särskillt hänt egentligen.

Läs även andra bloggares åsikter om iaktagelser, funderingar, jag, vardag, verklighet,

tillbaka till framtiden

foto från personligalmanacka.paulanders.com/

Nu har jag börjat återhämta mig lite från TVframträdande och annat jobbigt som jag är med om i mitt fantastiska liv. Det är inte klokt vad det händer spännande saker varje dag, jag vet inte hur jag ska hinna med allt.

Jo för så skulle jag kunna lägga fram det. Det är inte lögn egentligen även om det kanske inte händer saker som är spännande för andra än mig, och kanske inte ens för mig om jag funderar lite extra.

Det är i alla fall galet på jobbet. Jag har fjorton arbetsdagar kvar på den organisationen jag är nu och kommer om 15 dagar börja arbeta på en annan inom samma företag. Det är svårt att både avsluta, och påbörja och förbereda samtidigt. Skitsvårt faktiskt men jag försöker.

Ett knep är att vara mer organiserad än vanligt och kanske lyckas jag. Jag har tex satt in allt i pärmar och förberett genom att skriva upp viktiga möten i höst i en kalender i stället för på lösa lappar. Det är inte min starkaste sida det där med organisation. Jag har koll men jag har min egen ordning oftast och ingen annan kan blanda sig i för då vet jag inte hur det är längre. Det är inte praktiskt i ett arbetslag.

Läs även andra bloggares åsikter om framtid, jag, jobb, vardag, verklighet,

Jag är en gråsugga

Jag har under ganska lång tid följt ett antal bloggar. En del har jag lämnat kommentarer på, och på en del inte. En del har jag liksom "vuxit ifrån" fast jag kikar in då och då för att uppdatera mig lite och fan vad arg jag blir när jag inte längre får läsa något! Det är flera som lösenordsskyddar och bara bjuder in vissa läsare und so weiter.

Så tänker jag att jag ska ta kontakt med den som bloggar och förklara att jag gärna vill läsa mer, men kan jag få tag på en mailadress tro? NEJ det går inte för den står på bloggen. Skittrist! Men visst jag kan förstå. En kompis som jag har, eller hade, eller har eller hur det nu är har lösenordsskyddat bloggen och jag kan förstå att det hämmar om kompisar läser vad man skriver. Jag kan uppleva det själv ibland, men jag skriver ju inte så särskillt personligt att jag borde bry mig egentligen.

Förut var det nog mer personligt. (eller i alla fall ledset) Förut då när M och jag hade knöligt och lite svårt. Och visst finns det saker jag inte skriver om som jag vill skriva om. Men jag kan inte för M skulle bli sårad, och även om det inte är om honom så är det saker som han själv inte skulle välja att prata om med andra och då kan jag inte skriva om det. Tror jag.

Ett tag har jag nog skitit i att skriva vad jag tänker och tycker för att det inte blir så litterärt, allt ska vara så litterärt och ganska tjusigt och jag kan inte. Det är bara att inse. Mina taffliga försök och mina ordsvängningar är inte litterära och mina tankar är så allmängiltiga att jag är precis som en gråsugga egentligen. Jag borde ha mer dramatik i livet kanske, det kanske skulle göra mig mer intressant?

skalligt åt de snåla!

Hur svårt kan det vara att hitta ett par gröna strumpbyxor? SVÅRT är det. De gröna jag hittar är antingen jävligt gröna eller jävligt fel gröna. Så det är svårt.

För övrigt har jag bränt 1400 spänn på att klippa håret och färga det. Dyrt är det, och frisören envisades med att ha i alldeles för mycket klet så nu hart jag sovfrilla efter att ha lutat huvudet mot nackstödet i bilen.

För övrigt kan jag tillägga att det inte är riktigt smart att gå och klippa håret när man hostar som en galning, man måste förvarna varje gång så att han inte sätter saxen i nacken eller färgpenseln i ögat.

smaka på hallongrottan!

Helt otippat satte vi igång med att baka hallongrottor här på kvällen. Fast här hemma får de heta syltkakor. Hallongrottor låter lite eh.. ekivokt kanske. "kom ska du få smaka på hallongrottan" Nä.. syltkakor får de heta.

Enkelt var det, fast tro dem inte när det står att man ska göra tjugo! Skär minst trettio annars flyter de ut och ser konstiga ut.

morgonpigg...

mot min vilja! Vaknade av att lillskiten klättrade uppför utsidan av en bokhylla! M röt åt honom att gå ner. Jag sa till honom att skärpa sig för fan och bete sig som en normal jävla katt för en gångs skull, fast jag antar att det är ganska normalt för katter att klättra egentligen.

älgbajs och romantik - på samma dag

Idag har jag lurat i barn att jag har hittat julklappar i skogen. Under en gran. Vi till och med gick dit och letade efter dem, vi hittade inga så klart. Men vad roligt vi hade, och vad bra man mår i skogen med barn som är fascinerade av både älgbajs, hästbajs och ekorrbajs!

Och fy farao vad bra jag mår nu när jag och M har haft en fin dag med lunch och mys och tv tillsammans. Det är fint att ligga på armen och bli sedd, det är fint när han kämpar för att bli romantisk och vi kan skratta tillsammans åt att det går så där. Det är fint där i sängen, efteråt.

Att komma hem

Att åka i väg på en liten resa så här mitt i hösten är både lycka och vemod på samma gång. Lycka för att man får uppleva saker igen och över att få känna att man inte alls är halvdöd utan tvärtom ganska levande trots allt. Men så kommer sista kvällen, man äter den där goda middagen och man går genom staden och ser på allt för sista gången, och då är det vemod över att tiden går för fort att man inte hunnit, att man måste åka hem.

Det är så dubbelt att åka hem. Jag längtade efter M så det gjorde ont i benen. Skitlarvigt! Det handlade om 3 dagar, men jag längtade och önskade nog lite grand att det var honom jag hade upplevt med. Det hade jag så gärna velat. Jag hade velat lägga mig om kvällarna och prata om den fulla taxichauffören med honom, minnas den goda gnocchin, druckit vin på torget om kvällarna med honom. För jag älskar den där M mer än vad som nog är nyttigt för mig.

Ändå ville jag inte hem till vardagen. Jag ville verkligen inte sitta här och känna att vardagen är lite för beige just nu, att molnen på himlen är lite för tunga och att jag faktiskt lätt kunde vara ledig från jobbet ännu en månad utan att jag skulle längta tillbaka alls.

Återvändo

Åh det var så länge sedan som jag somnade så där bra som idag. Jag kände inte ens hur jag blev trött, jag kände bara för en sekund hur jag blev tung i kroppen, som avslappnad och nöjd. M:s arm var min kudde och hans fingrar var i mitt hår.

Det var som vanligt fast på nytt. Som att vi sa hej igen och välkommen efter en resa. Jag tänkte att det var kärlek där i sängen, att jag längtat efter oss fast vi är här.

Och i dag var det var bara det.

Det är mycke' nu...

Jaha det är 10 veckor kvar till jul. Jag har blivit något mindre stressad vad gäller en del saker. Jag har till exempel insett att jag inte kan göra annat än att beta av en eller två saker åt gången på jobbet. Det gör jag nu. men det resulterar i att jag jobbar över minst två eller tre kvällar i veckan på ett jobb där man normalt sett inte ska behöva jobba övertid.

M och jag är hemma samtidigt en kväll den här veckan, kanske! De senaste veckorna har han jobbat extra och pluggat eller varit i skolan den mesta vakna tiden. Och jag har häckat på jobbet eller på möten av olika slag. Jag saknar oss lite.

Det känns i plånboken dessutom. M får bara ett halvt studielån och vi är vana med en hyfsad inkomst. Mitt mål är att inte plocka sparpengar. Det är svårt men det går kanske den här månaden. Jag har inte handlat något. Jag behöver stövlar och vinterjacka. men om jag syr lite kanske den gamla funkar.

Som om jag inte hade nog att göra har jag anmält mig till 8 kurser nästa år. Jag hoppas att jag inte kommer in på alla.

Ett styck försoningsknull tack!

Det kan bli så konstigt tyst när man varit osams. Så tyst att man inte kan sucka i fred utan att det misstolkas och låter argt. Så tyst att det arga ligger kvar i luften och cirklar mellan de som varit osams.

Hos oss är det tyst. En anledning är säkert att M somnat i soffan, men den största anledningen är osamset. Fast vi bråkar inte, aldrig. Vi diskuterar och jag blir galen på att han är tyst även i diskussioner. Det handlar om att lyssna. Och jag kan, men jag orkar inte alltid. Inte idag.

För idag var en sådan bra dag. Flera roliga besked på en gång, en efterlängtad utbildning, en intervju, ett möte och komplimanger och en present. Det var länge sedan jag fick en sådan fin dag på en gång.

Men så hemma är vi sura och trötta och vardagliga. Borta är sommarens romantik med kjol och bara ärmar. Kvar är bara höstens köld som går in i märgen, och jag fryser. Vardagen är här så in i vassen och trycker bort allt som kan vara mysigt när vi är trötta och hungriga. Mest jag. Men jag ger mig inte alltid.

Fast nu ångrar jag ju, för det tysta är svårt. Och jag kommer att mjukna och jag kommer att krypa upp i goset snart. Snart.

Det gör jag alltid.

Fråga?

Vad gör ni egentligen om kvällarna när ni inte sitter framför datorn? Ibland inbillar jag mig att alla andra har så mycket mer spännande saker för sig än vad jag har men jag har börjat tro att det inte är så? Så tell me, vad gör ni?

träningsvärken

Jag skäms lite för att säga det men jag har träningsvärk. Rätt mycket och särskilt när jag ska sätta mig ner på låga stolar eller så. Jag hade tänkt att jag kanske borde springa idag igen men nix. Hanna och jag tog en långpromenad i stället. Imorgon springning igen.

Ja just det ja.. Alla dessa sladdgömmare som finns, hur i helsicke gör man egentligen med dem för att det inte ska se jäkligt rörigt ut ändå?

jobbtankar

Jag är rastlös! Antagligen beror det på att jag varit hemma, sjuk, de senaste dagarna. Jag är inte van riktigt att hänga i soffan framför TV:n hela dagarna. Men det gör mig tid att tänka och jag känner att jag behöver tänka över min jobbsituation lite grand.

Jag trivs på jobbet. jag trivs med kollegorna och jag trivs med chefen. För det mesta trivs jag med arbetsuppgifterna också men just nu känns det lite som att det står stilla, jag behöver en ny utmaning och nya ansvarsområden tror jag. Det räcker inte att vara i den och den gruppen, det räcker inte att hålla i de här trådarna. Jag vill mer liksom. Driva det framåt ännu mer än nu, och då är jag ändå betraktad som drivande på jobbet redan. I min bransch hamnar man lätt på lägsta kompetensnivå, och det är något jag till varje pris vill undvika. Ibland känner jag att jag siktar för högt och blir besviken när vi inte når ända fram. Man gör sällan det, och det är ibland både en fördel och en nackdel att det inte bara är mig det beror på.

En handledare sa i våras att vi nått långt över förväntningarna med tanke på vad vi hade att jobba med och med tanke på vilka förutsättningar vi har för att utföra vårt jobb. Det kändes skönt att höra men samtidigt räcker det inte för mig. Och jag tänker att när det inte räcker är det kanske då som man måste vidare?

Men vidare till vad?