Jag känner plötsligt hur trött jag är på att hålla masken. Jag är trött på att känna stygn av sorg när det skojas om familjelyckan, eller lilla fina barnbarnet eller när de går på me and I parties eller vad farao det nu är. Jag känner mig på riktigt trött och matt i hela kroppen bara jag tänker på att det ska fortsätta så här.
Några vet. Min familj, Ms farmor och några vänner. Långt ifrån alla, bara några men fler ska få veta när det känns bra.
Det är dock ganska utmattande och svårt att berätta märker jag. M tystnar och går som in i sig själv en stund före själva berättandet. Folk tystnar och vet inte vad de ska säga, några verkar tro att de ska komma med lösningar på problemet och det värsta jag vet är när jag får höra att vi bara ska slappna aaaav, inte stressa för då löser det sig aldrig.
Åh vad jag är trött på att få höra att vi ska slappna aaaav. Det handlar inte om det. Det handlar om att det inte finns spermier, det finns inga om vi så proppade i oss valium så kommer det inte att finnas några och jag antar att det är sant numera. Att vi bara knullar för nöjes skull, några barn lär det ju inte bli gjorda hur vi än pippar menar jag. Men det är sant som Linda skriver, det är inte sämre med kärlek i en burk. Det blir inte finare barn för att de är "hemmalagade". Och det är inte finare för att de är biologiska, men ändå hoppas jag på det, fortfarande.
Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, jag, längtan,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar