06 februari 2006

Osanning

Jag är ledsen, och det finns nästan inget att säga. Jag ska lägga mig strax, M jobbar och jag är ledsen.

Vanligtvis tycker jag om mitt arbete, mycket till och med. Varje dag skrattar jag, varje dag förundras jag över tankar och funderingar och varje dag kan jag ärligt säga att det fanns något eller någon på jobbet som gjorde mig riktigt glad idag.

Fast det har varit svårare ett tag, något har legat i luften och jag har bara anat att det handlat om mig eftersom jag inte haft en aning om något, och i dag bekräftades mina misstankar och jag blev då där jätteledsen. Det syns inte på mig, jag bara är.

Det säger mer om dem än om mig. Det är inte sant. Ingenting.

04 februari 2006

lördagskväll

Jag har huvudvärk och jag väntar på att M ska komma hem från jobbet. Jag längtar efter honom, jag väntar liksom på att vi ska sätta igång med att komma ihåg oss. Det har varit lite dåligt med det den sista tiden. Men vi har pratat om det nu och vi ser det båda. Jag tänker ibland att jag kanske sårade M, det ville jag egentligen inte men jag vill inte heller känna att jag blir ledsnare och ledsnare för att jag inte vill såra honom. Ibland måste jag ju säga hur jag upplever saker och ting.

I alla fall, jag längtar efter honom, han är det bästa jag vet, på riktigt!