31 oktober 2012

Kära pappa

Du sken upp när du såg att jag var där idag. Du orkade inte prata alls men du sken upp och sa hej. När jag kramade dig sa du tack och mamma och jag fnissade lite. Det kändes lite som din töntiga humor, och det kändes fint.

Sen blundade du igen och ville helst få bort syrgasmasken från ansiktet.

Sladdar och slangar och apparater, hur många som helst, och så du pappa. .

Jag vill inte det här. Jag vill inte säga farväl. Jag vill att vi ska bada i havet på norste aura, att vi gräver sandslott och spelar badminton på gräsmattan där hemma. Jag vill att du blir varm av kryddstark mat och att du finns där och vet nästan allt som man kan tänka sig. Jag vill att du är kvar.

Men jag vill inte se dig orolig pappa, när syret inte räcker till. Jag vill inte att du har ont och plågas pappa. Det är det allra sista jag vill. Jag vill att du får gå utan smärta och utan kamp. Jag vill att du får lämna snart och slipper vara rädd. Men för din skull pappa, bara för din.