4 månader

Det var aldrig meningen att jag skulle sluta skriva. Det blev bara så. Lillo tog visserligen inte så mycket tid då precis i början, men besöken! Det var som en aldrig sinande ström på nåt vis. Jag har aldrig haft så fullt upp i min sociala kalender som då och det var fint och inte bara av ondo så klart.

Men han är underbar vår bebis! Så glad, så nöjd och rolig att hänga med. Han älskar när vi pratar och sjunger för honom och älskar när han lyckas få tag på en test av mitt halvlånga hår. Han blir så till sig att munnen blir som en strut som bara kan säga åååh åååh, eller aaoouu.

Han gillar sin speldosa, vi kan dra upp den i 40 minuter utan att han tycks tröttna på den och senaste kärleken är en liten randig tyggiraff. Lyckan är total över att han kan greppa tag i den och få in huvudet i munnen.Vi märker tydligt vilka sånger som han blir extra uppspelta av, och hur intresserad han börjar bli av allt som händer omkring honom.

Jag och M förundras över honom varje dag, kanske mest över hur mycket han redan kan och förstår. Jag vet ju att bebisar lär sig massor varje dag men jag har ju inte sett det på nära håll varje dag förut. Tänk bara att han liksom vet när han är hemma. Här hemma pratar han och snackar och tjuter av glädje hela dagarna, är vi någon annanstans är han visserligen glad men han är avvaktande och undersöker och tittar på saker på ett helt annat sätt än hemma.

Han sover bra på natten Lillo, inte så mycket på dagen fast han är trött och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera just den biten ibland. Jag oroar mig lite över att han faktiskt får för lite sömn när han sover så lite på dagen. Jag känner mig ibland ganska dålig som inte lyckas få honom att somna. Jag får så mycket tips och råd från olika håll kring detta, men det är som att folk inte tror mig när jag säger att man kan köra omkring med honom i bilen i en halvtimme utan att han somnar fast han är dyngtrött och att man efter det kan promenera med honom i vagnen en timme med samma resultat. När han sedan somnar sover han aldrig ( i princip längre) än vad hans cykel är. Vi kan ställa en klocka efter honom, vi vet att han vaknar efter exakt antal minuter, det slår fel kanske en gång på tio, inte mer.

M var hemma länge med oss, innan han började jobba och nu är det tillbaka till samma gamla vanliga med en hel del övertid och olika tider hit och dit. Det går bra och är lite skönt. Att vara hemma tillsammans i evigheter är inte bara enkelt. En dag i veckan läser jag på universitetet och M får vara stand by och köra Lillo  när det är dags för mat ty han vägrar flaskan hårdnackat! Det går väl över, men så är det med honom. Napp har han vägrat (förutom en vecka i början) trots att vi försökt länge,  varje dag med olika sorter och med samma. Nu har jag nästan gett upp, tänker att det kanske fortfarande kan finnas ett behov när vi slutar med amningen men hittills är det inte ett stort problem för han går att söva med klappar i rumpan och sång bara han är mätt och torr.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med detta att skriva på en blogg. Jag har gjort det länge och slutat till och från. Jag kanske inte ska ta ett beslut nu men jag är ganska säker på att jag inte kommer att skriva så mycket framöver eftersom tiden helt enkelt inte finns. Jag måste nog tyvärr prioritera att duscha och att plugga de korta stunder han sover om jag inte är ute och rullar barnvagnen då förstås.

Jag har verkligen fått så mycket stöd och pepp och glädje från alla (?) som läser (läste) här under graviditeten. Det var en skitjobbig tid och jag inser i efterhand att jag var mycket mycket mer orolig och ledsen än vad jag kunde eller vågade erkänna. Jag inser det nu i efterhand när jag inte alls känner samma stressnivå i kroppen som jag gjorde då. Det är lite dubbelt för jag njöt också och saknar magen lite grand nu även om jag är väldigt nöjd över att kunna knyta skorna själv!

Det är också skönt att inte vara i fokus på det sättet som jag blev i och med min oro och det är skönt att livet går vidare nu. Det är inte på paus. Jag har upplevt den här perioden då vi försökt få barn som en paus i livet som det är. Nu fortsätter det framåt och jag vet inte helt och hållet i vilken riktning men jag ser framåt och tycker nog ändå att framtiden ser ljusare ut än på länge.


Läs även andra bloggares åsikter om gravid, barn, barnlöshet, icsi , glad, lillo, jag, föräldrar, ivf, M, funderingar, kärlek,

Lillo

Lillo är här nu. Han är här hos oss sedan i fredags och vi förstår inte att vi fick ta hem honom och att vi får behålla honom. Han är underbar. Så klart är han det. Så fin, så mjuk, så perfekt och vi kan inte se oss mätta på vår lilla bebis.

Som inte var så liten egentligen utan ganska stor efter att ha legat kvar på övertid i ganska många dagar. 4190g vägde han, och jag tror det är Ben och Jerrys fel att han vägde så där mycket.

Jag blev igångsatt och det var ganska chockartat måste jag säga. Alla smärtor och alla värkar kom så fort och intensivt och jag hängde inte riktigt med. M var fantastisk, han var mer än man kan begära och det har fortsatt här hemma. Han ser förälskat på Lillo och sköter om mig och honom på allra bästa sätt.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag har ett barn nu. Jag har M. Just nu är det precis lagom och mer än tillräckligt för att jag ska känna lycka och känna mig älskad.


Läs även andra bloggares åsikter om jag, M, icsi, barnlöshet, barn, gravid, ivf, glad,

halvvägs och dubbelt.

Jag kan inte riktigt förklara hur det kommer sig att jag inte uppdaterat. Detta att vara gravid är så dubbelt för mig, för samtidigt som jag verkligen är glad över graviditeten, så har jag så svårt att se mig som gravid och känna mig trygg i detta. Jag har märkt att jag inte riktigt vill prata om det, jag känner mig inte som jag föreställer mig att man borde göra som gravid, men vad vet jag, detta är ju något helt nytt.

Jag har gått halvvägs nu (vilket är helt konstigt) och jag har inte köpt en enda pinal, jag har inte tagit magbilder, jag har inte outat mig på facebook, jag har inte berättat för så värst många på jobbet och jag njuter inte av uppmärksamhet för magen som ändå syns rätt rejält nu. Jag blir ställd, och lite förfärad över alla frågor jag får om magen, jag är inte van vid det alls.

Och jag är inte van vid att önska mig att tiden ska gå både långsamt och fort, för det gör jag nu. Jag önskar att den ska gå långsamt så att pappa får vara kvar så länge som möjligt, men samtidigt önskar jag att tiden ska få gå fort så att jag kan vara säker på att han får hinna träffa bebisen, för det är det enda som han önskar just nu.

Så fort jag kliver in på specialistmödravården börjar jag gråta och läkaren får börja med att visa mig bebisen på ultraljud så att vi kan prata utan att jag gråter hela tiden. Hon berättar att de haft flera möten på de stora sjukhusen i Stockholm för att se över sina rutiner som en del i en lex-Maria, och jag väntar på att få höra mer om detta efter jul och nyårshelgen.

Jag kände bebisen riktigt många gånger  för några veckor sedan och sedan dess inget, detta i sin tur har gjort att jag hela tiden inbillar mig att den inte lever och fasar för ultraljuden eftersom jag tror att jag ska få se en död bebis och just därför är det så otroligt skönt att jag har flera ultraljud inbokade så att jag slipper gå och vara så orolig för varje gång jag har varit på ett UL så är jag lugn ett tag.

Jag är som sagt halvvägs i graviditeten nu, och jag har bestämt mig för att så fort jag har gått lite mer än halvvägs så ska jag jag försöka fokusera på att det faktiskt finns en liten bebis därinne, som senast i går gäspade hela tiden under ultraljudet och som försökte suga på tummen, och som inte alls ville veckla ut sig för att visa upp ryggraden för mätning. En liten liten minibebis, men ändock en bebis, vår bebis.



Läs även andra bloggares åsikter om oro, jag, gravid, icsi, ivf, barn, ledsen, glad, pappa,

My Ass

"passa på att vila nu för sedan kommer det bli dåligt med det.."

JA MEN JAG KAN JU INTE!!!

Jag somnar sent och vaknar skittidigt. Jag jobbar heltid och har ett tungt jobb och märker att jag får ont i huvudet runt 14, 15-tiden varje dag när jag är på jobbet. Det är ett litet helsicke att jag inte kan sova för jag är så trött att jag bölar ibland.

spökveckor... my ass. "i dessa veckor kan mamman känna att hon mår så bra som tidigare, att hon kan njuta av graviditeten och att hon orkar mer" MY ASS att jag orkar mer!!

fast jag njuter ändå, för jag är gravid, faktiskt.



Läs även andra bloggares åsikter om gravid, ivf, icsi, gnäll, glad

Och så vet jag ju svaret

Jag har vetat ett tag nu. Fast jag förstår det inte. Jag förstår inte att det är inuti mig, att det har fäst och att det är stort som ett sesamfrö ungefär och att det finns ännu lite mer hopp än tidigare.

Jag är fortfarande rädd, men kanske mer för annat, och så har jag snudd på dåligt samvete. Jag vet att det inte finns någon logik i det men det känns så..

Min fina vän som bor i Norge sa att jag kan börja skriva om musik igen så som jag tänkte en gång och det kan jag ju, men jag vet inte. Kanske kommer jag att kunna skriva mer om livet så som det är i helhet med inslag av fler saker som jag gjorde förut, eller så tar de slut orden. Det har hänt förr, fast just nu finns de en masse.

Tack för alla hållna tummar och alla fina ord och tankar och tårar. Det här är inte klokt, och jag begriper inget.

Fast jag vet hur det känns för några av er, och jag vet att det här är något ni unnar mig, men jag vet också att några blir ännu lite oroligare och kanske ledsna och alldeles sorgliga. För jag vet hur det är att läsa om något man önskar hetare än något annat.



Läs även andra bloggares åsikter om ivf, gravid, icsi, barnlöshet, glad, framtid, oro,

oh joy

Idag är det värt allt. Jag ÄR nedreglerad och det ordentligt. Inte konstigt att jag mår kasst! Men det gör inget, inte idag. Idag är jag riktigt glad över att få börja med sprutor imorgon. Jag ser det som ett delmål, och jag är lite närmare målet. Jag är faktiskt lite närmare ett + och jag inser att så här förhoppningsfull har jag inte vågat vara sedan vi fick veta att det inte fanns några spermier alls.

Jag känner mig glad och jag önskar jag hade kunnat ringa mamman och berätta. Men hon vet ju inte att vi är under behandling alls.

Idag är det mormors födelsedag. Hon hade varit 106 år om hon hade levt, jag saknar henne massor rätt vad det är men det gör inte ont längre. Hon hade inte velat bli 106.



Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, barnlöshet, glad, suprecur,

I cut his hair myself one night

Vilken helg! M är bortrest och jag var inställd på en tråkhelg i ensamhet, krönikor att skriva (en avklarad) och häng med katterna i soffan. Inte hade jag tänkt att jag söndag morgon skulle vakna upp och vara tonårsbakis, eller fundera över konstiga saker vi kommit överens om fina grannen och jag.

Åh jag känner mig påfylld av energi. Jag har haft en så bra vecka med flera middagar och tankar om flera. M kommer snart hem och jag känner att jag längtar (också det som en tonåring) och rodnar lite vid tanken.

Kanske blir 2011 ett riktigt bra år trots allt. Kanske är det slut på elände och början på något lyckligare. Vad det än skulle kunna vara känner jag att just nu är det bra och just nu känner jag mig stark.

(Om ett par dagar kommer jag att gnälla över att det är sjukt korkat att lova grannar att man ska börja löpträna när man är full - alltså löpträningen ska ske i nyktert tillstånd.)


Läs även andra bloggares åsikter om glad, M, musik, kärlek, barnlöshet, icsi, ivf, jag, huvudvärk, verklighet, nöjd,

Vinstlott med garanterad vinst

Äntligen har vi fått ett brev som berättar för oss att vi faktiskt ska få planera vår behandling. Det känns som lycka! Som att vi hittat ankaret och som att vi kanske kanske är på G.

Men jag bromsar mig och så säger jag till mig att "pass på nu bli inte för glad, gläd dig inte för mycket, det kanske aldrig blir något", men bara idag, bara idag ska jag känna mig som att jag har köpt en lott med garanterade vinst.

och så ska jag tänka att när vi blir föräldrar så ska vi göra sånt här med vårt barn hela dagarna.




Läs även andra bloggares åsikter om längtan, glad, kärlek, konstigt, ivf, icsi, barnlöshet,

oh happy day!

Ingen spridning, och vi är alldeles glada i kväll. vi är tillbaka här ungefär. Men känner oss nog lite gladare än vi var då.


P.C Jersild syndrom sa läkaren. Man går in för att ta några prover, får reda på något annat större och farligare, och så blir det värre och värre tills man är tillbaka ungefär där man började.

Jahaja, nu var det bara detta med att få reda på vilken sorts behandling, när var och hur. Och så var det det där med barn. Just det ja, så var det ju.

Tack för lånta tummar!!

Läs även andra bloggares åsikter om jag oro, cancer, inf, icsi, sjuk, glad, längtan,