23 november 2012

Natten till imorgon är nu.

Det är natt nu, och när jag vaknar är det dagen då vi begraver vår pappa. Jag förstår inte hur jag ska klara av att se på den där kistan och veta att i den ligger min pappa som har mjukt , vitt och luddigt hår. Jag förstår det inte och jag kan inte ens tänka på att det blir ett "efter" snart. Efter pappas begravning... Det är snart nu. Om 6 timmar ringer klockan om inte Lillo väcker mig först. Jag vågar inte somna. Jag vill inte vara med om idag.

01 november 2012

Och igår dog min pappa. Man tror att man är förberedd, men nej, det var jag inte.

Precis som dagen innan sken han upp när han såg mig, och så såg han Lillo. En sköterska frågade om han såg vem det var? Han kämpade och fick hjälp av med masken och svarade "min favorit" högt och tydligt. Senare under dagen tog vi farväl.

Lilla pappa, ditt hår kändes precis som vanligt, alldeles mjukt och fånigt och duddigt. Som vi har skrattat tillsammans, jag bär det med mig pappa. Allt det fina, fina det finns alltid kvar, som du hos oss.