Om att kanske våga hoppas

Att bloggen är så gott som död är ingen nyhet. men det är den. Den fungerar inte ens som ett tidsdokument för mig, men jag borde egentligen försöka skriva ner saker så att jag minns sedan när det är över, hur det än blir. För det är snart dags, det blir ett sista försök men det är knappt så att jag vill skriva det för det blir så definitivt.

Jag har läst ganska mycket om sekundär barnlöshet och förväntat mig att jag skulle känna detta på ett annat sätt. Att jag skulle känna mycket mer sorg över att inte kunna få ett andra barn hur som helst och när vi vill, men riktigt så sorgligt är det inte som första gången, men lite. framförallt hade allt varit så praktiskt om det funkade. Så många färre människor hade behövt vara inblandade i vårt barntillverkande och det hade känts mer.. privat. Jag lägger inte några värderingar i detta alls,  men , nu är vi åtminstone 9-10 personer inblandade i detta och hade det funkat hade det bara varit vi.

Lillo fyller snart tre och är väl inte så unik i vad det kan innebära att vara tre även om han ju också är så unik som varenda liten unge. Han är verkligen vårt största glädjeämne men också den enda som får M att tappa humöret och balla ur lite. Tro mig jag har levt med M i 10 år och han har inte blivit arg på mig så många gånger som han blivit på Lillo. Dock måste jag tillägga att han inte agerar ut sin ilska hela tiden, men han tappar humör och tålamod numera det gör han.

Som det är

Det gick åt skogen. Jag är så ledsen så ledsen så ledsen. Och det kändes ganska bra ändå. Kändes som sist, med växtvärk och  ja nä, det är ju inget nu.

Jag visste ju det här, att det kunde bli så här och inget mer. Jag visste ju..

Ruvandet och röstandet

Jo alltså tack! Jag ruvar. Tack och lov. Två stycken växte vidare, men bara ett i perfekt takt. Det andra var långsamt och när vi gjorde ET, sa de att de skulle odla det vidare och se om det gick att frysa. Jag gissar på att det inte gick, annars får vi väl ett brev om det i veckan som kommer kanske.

För övrigt var jag inte överstimulerad, men läkarens aa tt man ju faktiskt kan bli väldigt öm efteråt eftersom de sticker igenom en massa vävnad. Så, det var väl det jag kände helt enkelt.


Lillo springer och springer och står på näsan stup i kvarten. Lilla ungen har också oturen att slå i pannan varje gång och går ständigt omkring med sår och bulor. Så även denna vecka och jag fick ta en dags VAB för att vara säker på att han inte fick hjärnskakning när han tjongade huvudet i grinden så hårt att jag undrade om huvudet skulle sitta kvar. Det gjorde det, och ingen hjärnskakning.

Ruvandet går som ruvandet gör. Jag springer till toaletten och kollar pappret och vaknar mitt i natten för att ta en titt, varpå jag ligger valen och googlar om olika ruvardagAr och olika symptom. Idiotiskt, jag vet men jag gör't. Igår fick jag panik för ja så klart, lite rosa på pappret, men det var det enda. Jag har lite molvärk, och känner mig inte hoppfull, men ibland hjälper googlandet, för jag hamnar på gamla välkända bloggar och inser att det gick bra för dem, trots värk, trots sportinslag, så jag ruvar väl på. Vad mer kan jag göra?

Jag är i valet och kvalet om jag ska våga tjuvtitta men jag vågar nog inte.. Håhåjaja, snart går jag till vallokalen och röstar för en annan anda i landet, och för allas olika värde! Det hoppas jag att ni alla gör.

behöver lite hjälp!

Hur känns det när en är överstimulerad? Jag tänker att jag inte borde kunna vara det eftersom det bara blev 6 ägg, men jag känner mig konstig och har ont i magen och liksom som en ballong!

Så ni som vet, hur känns det?

ps, Två ägg blev befruktade, håll allt ni kan!

om sex ägg

 

bild: MH

Det är egentligen inte konstigt att vi inte kan få barn på egen hand. Det är konstigt att någon kan det, om man tänker efter. Det är en så oerhört avancerad procedur, med kemiska balans, fysikaliska fenomen och en massa annat, att jag inte kan förstå att det överhuvudtaget kan gå bara genom att ligga lite randomly för en del. ( haha, gå för en del genom att.. det kan ju tolkas det också!)

Men idag har några andra försökt tillverka ett litet barn åt oss, med våra råvaror visserligen, 6 av mina ägg och följaktligen säkert också 6 av Ms spermier. Imorgon får vi veta om något ägg blivit befruktat. Tänk att det är någons jobb, att befrukta äggen!

Jag har ont efter äggplocket och tvingar M att stanna hemma från jobbet så att jag inte ska vara ensam med Lillo imorgon dagen efter. M gnölar lite, det gör han alltid när han måste vara hemma från jobbet, han är så plikttrogen att jag ibland tycker att  han är fånig.

Alltså, det är inte fånigt att vara plikttrogen eller att sköta sitt jobb, men han blir lite fånig.

6 ägg. Om det går bra och flera blir befruktade odlas de i fem dagar, annars är det återinförsel på måndag.Om det blir bra embryon får vi tillbaka ett, blir de inte så bra får vi tillbaka två. Men jag känner mig lite matt när jag tänker på det och att risken/möjligheten för tvillingar då finns i högre utsträckning, ja jag känner mig till och med lite svimfärdig och kanske inte ens ska tänka på det just nu.

Jag avskyr den här väntan. Det går ju naturligtvis bra, med ändå, nervöst och jobbigt.

Imorgon vet jag mer, imorgon ska jag gå på festival för sjutton.

Oron, alltid

Jag är nervös. Jag försöker sysselsätta mig och tänka på annat, det går så där. Lillo hjälper så klart. Han tvingar en till närvaro allt som oftast och vill helst sparka boll, klippa gräsmatta eller sätta ihop magnettåg.

Han är underbar men ganska krävande. Föräldraskapet är ju det, på ett annat sätt än vad jag tänkt mig, men det är ju så klart värt allt.

menopur, mon amour

Det finns inte så mycket att skriva egentligen, men jag tänker att jag vill göra en liten minnesanteckning om sprutorna. För jag har satt igång med dem nu. menopur, hästdosen, och ingen synarela alls. "Man går ifrån det mer och mer" sa läkaren och jag lyder. För övrigt har jag läst in mig lite på eventuella effekter av D-vitamin och tar en hutt varje dag tillsammans med folsyran. Något annat tar jag inte utan äter rätt ok ändå. Ekologiskt och så, i alla fall mest ekologiskt.

Jag kan inte säga att jag känner av sprutorna så värst mycket. Jag tycker att det nyper lite till vänster men det kan vara inbillning, och förresten kände jag inte av sprutorna sist heller, så jag antar att jag inte gör det helt enkelt. Min fina och relativt nya vän E, skrev i ett sms att hon önskade att jag slapp gå igenom sprutorna, men de är verkligen inte det värsta. Nej, det värsta är hur det trappas upp, förväntan och oron. Just nu är nästa steg UL och ett utlåtande i fall och när jag i så fall får plocka ägg. Efter det blir det: fanns det några? sedan blir det: har några befruktats? osv.. så alla steg finns ju redan och kanske också all min oro.

Jag tänker återigen lite bittert på hur praktiskt det vore om vi bara kunde fått ligga lite istället, men enkelt är inte vår melodi, så jag blandar sprutor och injicerar.

behandlingen

 Det går inte att beskriva hur annorlunda det är den här andra gången. Jag hinner inte reflektera, orkar inte heller för den delen. När larmet ringer för spraydags hinner jag undra vems telefon det är som ringer innan jag inser att det är jag och min och att jag ska spraya.

Synarela; sist tänkte jag ju att det inte var så farligt med den, att den var rätt ok och att jag inte mådde så dåligt av den. Den här gången, jävlar! Jag är PMS:ig som tusan och vi ryker ihop så det ryker M och jag. Inga nya bråk, utan gamla onödiga som blossar upp och jag blir orimligt arg och helt vansinnig och vill slåss. VILL VERKLIGEN SLÅSS! Jag vill inte det vanligtvis, skriker inte så mycket heller, diskuterar mer in i absurdum och är jobbig på det viset, men nu, som ett jävla tomtebloss och så trött att jag nästan vill ta ett graviditetstest fast jag inser det orimliga i att det skulle kunna vara trötthet av någon annan orsak än sömnbrist och lite hormonbrist.

När vi bråkat klart älskar jag honom så att jag blir tårögd i si så där fem minuter innan jag tycker att han är så dum att jag vill ta tillbaka allt och häva min del av huslånet.

Lillo är en goding som pratar och läser och cyklar och lägger märke till saker och som säger att han tyckej om mamma. Det gör han också, innerligt. Sin pappa också och ninky nonken. Det är den käraste ägodelen som vi bänder ur famnen efter att han somnat in. Det hade varit enklare med någon mjuk liten nalle, men nu är det "nonken" och den får han ha.

Snart ska jag göra ännu en nedregleringskontroll, den sista visade att jag behövde fortsätta spraya ännu ett tag, så jag sprayar. snart är det dags för menopur, hästdosen redan från början  för att chocka igång äggproduktionen. Sedan ska jag be vännerna som tror på Gud att be, och jag ska försöka att inte bli så stressad.

ja, en får se..

Om framtiden och att vila i någon form av ovisshet

Det kommer en dag vare sommar när jag liksom förvånat stannar upp och tänker att "det är nu det är sommar!" Det är inte det att jag inte sett tecknen på att den är på gång. Varje dag på väg till jobbet har jag noterat skiftningarna i träden längs vägen, och sett att vitsipporna bytts ut mot liljekonvalj, som bytts ut mot hundkex och smörblommor i sin tur. Ändå, är det som att det plötsligt kommer över mig att det är sommar på riktigt och den dagen är idag.

Värmen, dofterna, ljuden och att kunna gå barbent och kortärmat en hel dag till långt in på kvällen det är sånt jag längtat efter. Och att cykla med Lillo på en pakethållare med hjälmen som en svamp, gastandes "hä shykla ja!" det är fint på riktigaste riktigt.

VI funderar på semestern som vanligt och tänker oss att pröva tältet med lilla ungen nån natt, och några kvällar där han somnar i sin vagn och vi strosar vidare i Staden där vi delar våra finaste fina minnen.

Det är tio år sedan nu som vi möttes M och jag, och jag hissnar när jag tänker på all kärlek som rymdes i en 105-säng på 5e våningen de där nätterna och de där morgnarna. Det är samma person då som nu, men ändå ny.

Nytt är också vårt gemensamma beslut. Alldeles färskt och jag känner mig trygg och förväntansfull. Jag bläddrade tillbaka till förra gången, år 2011 och läser om all den sorgen och oron jag kände då, och visst finns det stråk av den nu också, men inte alls på samma sätt Sorgen handlar mer om detta att vara hänvisad till sjukvården för att få göra ett barn. Men detta beslut handlar inte alls lika mycket om antingen eller, utan mer om att undersöka om möjlighet till bonus finns.

Vi vill gärna att Lillo ska få ett syskon, och vi ska göra vad vi kan, men om vi inte kan, så ska vi göra det bästa för att det ändå ska bli bra. Fram tills dess äter vi jordgubbar, cyklar och läser böcker. Att jag ska skriva färdigt en uppsats har jag nästan helt lyckats förtränga just nu.

Planering

Jahaja, så har tiden kommit att ta ett beslut. Jag hatar det, men jag börjar bli gammal ur fertilitetssynpunkt och vill vi försöka oss på ännu en graviditet så är det dags att tänka kring det nu. Frågan är bara, vill vi det?

Jo, vi vill ge Lillo ett syskon, vi vill att han ska ha någon att dela barndomen med och ha flera familjemedlemmar än oss och andra ganska gamla släktingar. Jag vill gärna uppleva en graviditet igen, en förlossning igen, men jag slipper gärna en hel del skit den här gången.

Men, orkar vi? Vill vi börja om återigen+ Lillo blir mer och mer självständig, och är just nu är rätt så.. bestämd. Funkar det för oss här att ha två barn?

Det finns en ekonomisk aspekt också. Det är dyrt, att spara föräldraledighet som vi gjort kostar pengar. Bufferten är under uppbyggnad, jag arbetar inte heltid för jag studerar och behöver en dag ( minst) att plugga på och ja.. det finns helt enkelt saker att ta hänsyn till.

Så det håller jag på med just nu, bestämmer mig för vad jag vill, och M gör det samma men lite mer tyst och stillsamt än jag. Jag får mer ångest och blandar in lite existentiella frågor och uppsatsångest och även mindervärdeskomplex och också en släng av hembygdslängtan. M går fortfarande på sina kontroller för cellförändringarna, och vi vet att i och med valet och efter ett eventuellt barn så kommer han genomgå behandling och få biverkningar och sedan blir vår möjlighet till fler biologiska barn obefintlig.

Livet som det är, är inte enkelt, inte för någon, mitt är inte så värst svårt men samtidigt så är detta med att behöva göra alla val och kanske inte ens vara lämplig ändå.

Nå väl, detta är lite av det jag pysslar med, förutom att sätta mig in i nomadteorier och annat spännande, vad har ni för er?

4 månader

Det var aldrig meningen att jag skulle sluta skriva. Det blev bara så. Lillo tog visserligen inte så mycket tid då precis i början, men besöken! Det var som en aldrig sinande ström på nåt vis. Jag har aldrig haft så fullt upp i min sociala kalender som då och det var fint och inte bara av ondo så klart.

Men han är underbar vår bebis! Så glad, så nöjd och rolig att hänga med. Han älskar när vi pratar och sjunger för honom och älskar när han lyckas få tag på en test av mitt halvlånga hår. Han blir så till sig att munnen blir som en strut som bara kan säga åååh åååh, eller aaoouu.

Han gillar sin speldosa, vi kan dra upp den i 40 minuter utan att han tycks tröttna på den och senaste kärleken är en liten randig tyggiraff. Lyckan är total över att han kan greppa tag i den och få in huvudet i munnen.Vi märker tydligt vilka sånger som han blir extra uppspelta av, och hur intresserad han börjar bli av allt som händer omkring honom.

Jag och M förundras över honom varje dag, kanske mest över hur mycket han redan kan och förstår. Jag vet ju att bebisar lär sig massor varje dag men jag har ju inte sett det på nära håll varje dag förut. Tänk bara att han liksom vet när han är hemma. Här hemma pratar han och snackar och tjuter av glädje hela dagarna, är vi någon annanstans är han visserligen glad men han är avvaktande och undersöker och tittar på saker på ett helt annat sätt än hemma.

Han sover bra på natten Lillo, inte så mycket på dagen fast han är trött och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera just den biten ibland. Jag oroar mig lite över att han faktiskt får för lite sömn när han sover så lite på dagen. Jag känner mig ibland ganska dålig som inte lyckas få honom att somna. Jag får så mycket tips och råd från olika håll kring detta, men det är som att folk inte tror mig när jag säger att man kan köra omkring med honom i bilen i en halvtimme utan att han somnar fast han är dyngtrött och att man efter det kan promenera med honom i vagnen en timme med samma resultat. När han sedan somnar sover han aldrig ( i princip längre) än vad hans cykel är. Vi kan ställa en klocka efter honom, vi vet att han vaknar efter exakt antal minuter, det slår fel kanske en gång på tio, inte mer.

M var hemma länge med oss, innan han började jobba och nu är det tillbaka till samma gamla vanliga med en hel del övertid och olika tider hit och dit. Det går bra och är lite skönt. Att vara hemma tillsammans i evigheter är inte bara enkelt. En dag i veckan läser jag på universitetet och M får vara stand by och köra Lillo  när det är dags för mat ty han vägrar flaskan hårdnackat! Det går väl över, men så är det med honom. Napp har han vägrat (förutom en vecka i början) trots att vi försökt länge,  varje dag med olika sorter och med samma. Nu har jag nästan gett upp, tänker att det kanske fortfarande kan finnas ett behov när vi slutar med amningen men hittills är det inte ett stort problem för han går att söva med klappar i rumpan och sång bara han är mätt och torr.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med detta att skriva på en blogg. Jag har gjort det länge och slutat till och från. Jag kanske inte ska ta ett beslut nu men jag är ganska säker på att jag inte kommer att skriva så mycket framöver eftersom tiden helt enkelt inte finns. Jag måste nog tyvärr prioritera att duscha och att plugga de korta stunder han sover om jag inte är ute och rullar barnvagnen då förstås.

Jag har verkligen fått så mycket stöd och pepp och glädje från alla (?) som läser (läste) här under graviditeten. Det var en skitjobbig tid och jag inser i efterhand att jag var mycket mycket mer orolig och ledsen än vad jag kunde eller vågade erkänna. Jag inser det nu i efterhand när jag inte alls känner samma stressnivå i kroppen som jag gjorde då. Det är lite dubbelt för jag njöt också och saknar magen lite grand nu även om jag är väldigt nöjd över att kunna knyta skorna själv!

Det är också skönt att inte vara i fokus på det sättet som jag blev i och med min oro och det är skönt att livet går vidare nu. Det är inte på paus. Jag har upplevt den här perioden då vi försökt få barn som en paus i livet som det är. Nu fortsätter det framåt och jag vet inte helt och hållet i vilken riktning men jag ser framåt och tycker nog ändå att framtiden ser ljusare ut än på länge.


Läs även andra bloggares åsikter om gravid, barn, barnlöshet, icsi , glad, lillo, jag, föräldrar, ivf, M, funderingar, kärlek,

att resa hit

Man ska inte tänka som jag gör, att det är något fel på en men det är så svårt att låta bli. Tex, tänker jag och undrar vad det är för fel på mig som inte har kompisar som hälsar på mig och M där vi bor. Jo visst några som bor här i stadens närmaste närhet men inte de från där jag är uppvuxen. Jag träffar dem varje gång jag hälsar på föräldrarna och hör av mig ofta och så. De verkar alltid glada och en av dem åker ganska ofta upp för sitt jobbs räkning, hör alltid av sig, men ingen av dem har varit här där jag bor nu i vårt hem med vår familj.

Inte heller var de i vårt förra hem, och det är inte det att jag inte bjuder in, för det gör jag, men varje gång kommer det svar som "ja gud vad roligt det vore, vi skulle ha en riktig tjejhelg".. eller " ja det vore verkligen superkul vi kan gå ut och shoppa och sedan gå ut på kvällen.." Jag slocknar lite då men jag säger inget utan sväljer och säger ja. Men det händer inget, trots sms där jag frågar om de kikat på helgerna nåt framöver. I stället planeras annat in som inte händer här och förresten kanske det kvittar, jag vill inte trava Drottninggatan upp och ner eller stå och hänga på nåt disco någonstans och känna att jag spyr på nästa idiot som har ögonen fulla med öl och vill ligga kvart över tre.

Jag vill ju visa staden som jag ser den, där man kan åka ut och gå på en ö, till ett växthus och se på krukor eller där man kan äta ungersk gulasch i ett hål i väggen eller kanske dumplings för att vara lite trendigare än vad som går i barndomsstaden.

Men ingen kommer hit, så jag åker dit och ler och tycker mycket om mina vänner fast jag blir lite ledsen och undrar vad det är för fel på mig och mitt, när ingen nästan någonsin vill komma hit.



Läs även andra bloggares åsikter om ledsen, funderingar, jag, vänner, barnlöshet, barn, ivf, icsi,

Lillo

Lillo är här nu. Han är här hos oss sedan i fredags och vi förstår inte att vi fick ta hem honom och att vi får behålla honom. Han är underbar. Så klart är han det. Så fin, så mjuk, så perfekt och vi kan inte se oss mätta på vår lilla bebis.

Som inte var så liten egentligen utan ganska stor efter att ha legat kvar på övertid i ganska många dagar. 4190g vägde han, och jag tror det är Ben och Jerrys fel att han vägde så där mycket.

Jag blev igångsatt och det var ganska chockartat måste jag säga. Alla smärtor och alla värkar kom så fort och intensivt och jag hängde inte riktigt med. M var fantastisk, han var mer än man kan begära och det har fortsatt här hemma. Han ser förälskat på Lillo och sköter om mig och honom på allra bästa sätt.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag har ett barn nu. Jag har M. Just nu är det precis lagom och mer än tillräckligt för att jag ska känna lycka och känna mig älskad.


Läs även andra bloggares åsikter om jag, M, icsi, barnlöshet, barn, gravid, ivf, glad,

Om en vecka eller lite till

Det är ingen tid kvar alls egentligen, en vecka eller lite mer. Sedan är det annorlunda och efteråt. Som att allt detta handlat om en målgång, om att gå i mål och få högsta vinsten. På sätt och vis är det så. På sätt och vis är det så att om en vecka och efteråt är det som att allt börjar. Det som vi längtat efter och önskat oss och inte kan förstå.

Om en vecka eller lite mer så är vi i början av det som blir den stora starten och som kanske inte har någon målgång för inte är mina föräldrar i mål för att vi är vuxna... Eller så är det det de är, då när mamma i bland säger " tänk att jag har så intelligenta och kloka barn!!" kanske är det en slags målgång att kunna få säga det och vara stolt över sina barn. Jag vet inte.

För ett år sedan skrev jag om hur M blev eld och lågor över kolonilotterna här i området. Idag kan jag skriva om hur fint det är att få sitta på kanten av en odlingslåda och se på hur han ömsint stoppar ner förgrodd potatis i jorden som han grävt och luckrat för hand för att inte skada några maskar. Ibland rensar han undan lite ogräs som råkat bli kvar och sedan pratar han om hur Lillo kommer att få hemodlade smakportioner och hur det ändå måste vara det absolut godaste som en Lillo kan få.

Jag håller med och säger inget om att det kanske är så att potatisen sedan länge är uppäten i Oktober eller när det nu blir som smakportioner blir aktuella.

Det är fint att få drömma och tänka framtid med M, hans glädje över jordnära saker och händelser som smakportioner och att ha en barnsadel på cykeln med Lillo i med svamphjälm, gör att jag älskar den där människan om möjligt ännu mer. Jag ser på honom och jag ser verkligen att han inte är perfekt men han är så otroligt mycket det bästa jag kan önska någon i livet och jag tänker att just därför känns det bra att han är den som jag får uppleva och dela allt detta med.Jag kan faktiskt inte tänka mig att detta skulle kunna bli bättre på något annat sätt än med M.


Läs även andra bloggares åsikter om M, kärlek, ivf, icsi, gravid, barnlöshet, tankar, längtan, barn, funderingar, jag,

en bit in i april

Tretton dagar in i april och det har ändå hänt en del.

Jag var tre dagar i rad på spec-mvc till exempel. Första gången var det för att jag inte kände några sparkar, eller, det gjorde jag men bara en liten dutt här och var och så brukar det INTE kännas så jag ringde och fick åka in till förlossningen.

Väl där så såg de fosterrörelser på UL och hjärtljuden verkade fina och bra men det var inte precis att de kunde få igång lilla bebisen så enkelt så jag fick komma tillbaka dagen efter och göra ett TUL + en till CTG, som  var fina och bra.

Dagen efter det så var jag på rutinkontroll hos min barnmorska som under en ganska lång och tyst stund lyssnade på hjärtljuden och skickade mig till spec-mvc för att hjärtfrekvensen på bebisen var för hög. Väl där och ännu ett UL och CTG senare så konstaterades det att det var en pigg och livlig bebis och att den dessutom nog ägnat helgen åt att borra ner sig på plats och att det kan ha varit därför jag inte kände några direkta fosterrörelser som jag brukar.

Jag har varit lugn nu i över en vecka och bebisen sparkar hårdare än någonsin. I natt vaknade jag tex 3.00 och somnade inte om förrän efter 7 just för att den höll på och sprattlade så in i vassen och för att det trycker uppåt så att jag mår lite illa och har svårare att andas. Det är jag inte alls orolig över.

Jag och M har också hälsat på mamman och pappan över påsken och det har varit fint. Jag fick sagt en del saker jag behövde säga och vi hjälpte dem att laga matlådor till åtskilliga middagar,  eller luncher, att ha i frysen.

Pappan mådde efter omständigheterna okej. Hans illamåendemedicin som han får samtidigt som cytostatikan, verkar hjälpa ganska bra, men som jag har förstått det har han inte fått hel dos cytostatika ännu utan kanske en halv. Var tredje vecka ska han få cellgifterna och det blir nog så att han mår sämre och sämre sa sköterskorna på onkologen, men det är så olika hur man reagerar tydligen och kanske blir det inte värre än så här heller.

För övrigt så lullar jag omkring och försöker ta tag i saker. Fortfarande har vi egentligen inte köpt så värst mycket som kan vara bra att ha hemma. Mycket tror jag löser sig men det skulle ändå vara skönt att ha lite skötprylar hemma så att ingen av oss måste åka ut och handla det första vi gör när vi kommit hem. Allt löser sig men ändå, ja lite till kanske vi får skaffa.



Läs även andra bloggares åsikter om jag, oro, M, cancer, pappa, gravid, icsi, ivf, barnlöshet,

andas

Precis när vi fick veta att pappa var sjuk trodde vi inte att han skulle leva ett år, eller jag gjorde inte och jag skäms lite för det nu. Men det kändes så tungt när vi fick höra att det inte fanns något att göra och att det spred sig fort. Dessutom hade jag Ms mammas sjukdomsförlopp i färskt minne trots att det är ett tag sedan. Hon levde 6 veckor efter att hon fick sin diagnos och ja, jag förberedde mig för att det skulle bli så med pappa också.

Idag är det exakt ett år sedan vi fick veta att han är sjuk. Han ska börja med cellgifter på onsdag, trots att han inte riktigt ville. Läkarna säger att det är enda sättet att få lite mer tid, och lite mer tid känns viktigt för oss alla. Särskilt för honom skulle jag tro.

Jag är inte redo att säga farväl till min pappa ännu. Jag vet att han är sjuk, jag vet att det är som det ska på nåt vis att ens föräldrar inte lever hela ens liv men nej! Det här är inget som känns det minsta naturligt eller något som jag känner att jag kommer att kunna acceptera bara för att jag borde.

Jag har funderat mycket över om hur viktigt det är för mig att bebisen hinner få träffa pappa, och jag kommer ju fram till att det inte är det som är grejen, utan snarare att jag vill att pappa ska få träffa bebisen. Jag vill verkligen det.

Jag är rätt trött på att vara så labil, trött på mig själv och trött på att vara så fruktansvärt gnällig hela tiden. Jag känner det så. Jag klarar ju ingenting och blir beroende av M och jag avskyr att inte kunna göra som jag vill när jag vill, men det går inte. Jag försöker att acceptera det, men det är inte lätt. Foglossningsbältet är en hjälp men jag är rädd att det klämmer åt bebisen och när jag frågade min barnmorska så verkade hon tycka att jag var fånig som frågade och jag kände mig mest dum. Hon sa också att det var långsökt när jag frågade om pappas cytostatikabehandling kunde vara skadlig för mig som är gravid så jag känner att min oro kring saker inte riktigt landar någonstans när jag försöker dela med mig av det jag känner och tänker.

Jag vill inte vara orolig, jag försöker att inte vara orolig men oron ligger i så många lager just nu att det är svårt. Särskilt som jag mest umgås med mig själv och jag är rätt usel på att vara min egen uppiggare har jag insett.

Imorgon sover M natt sedan ska jag be honom köra mig någonstans där det finns hav så att jag får andas en stund.


Läs även andra bloggares åsikter om jag, oro, M, pappa, barn, barnlöshet, icsi, ivf, cancer, foglossning, ledsen,

Ont!

Finns inte så mycket att säga egentligen. Jag fyller dagarna så gott det går och har kommit ur tv- koman men misstänker att jag kommer att spendera mer tid framför tv:n åter igen ty foglossningen är från helvetet och jag kan knappast röra mig alls.

I morse skulle jag gå upp för trappen och hämta strumpor, jag kunde inte utan skrek högt varje trappsteg och när jag skulle sätta mig gick inte det heller. Så till slut stod jag upp och grät medan M hämtade strumporna till mig och hjälpte mig att ta på dem.

Jag vet att detta är övergående då jag är inte helt sänkt hela tiden, men jag ljuger om jag säger att det känns bra. Och kanske lite extra dåligt känns det nu med tanke på att pappan bara blir sämre och sämre och jag kan inte åka dit som jag vill. Jag vågar inte vara utan M där och jag kan inte åka själv för jag behöver hjälp som jag inte kan få av mamman eller pappan riktigt. Detta är tungt. Riktigt tungt och jag grubblar en del över hur saker ska lösa sig framöver.

Mindre än 2 kalenderblad kvar, mycket konstigt. Lillosen rör sig som tusan och gör sig påmind mest på kvällen. Jag önskar att jag hann glädjas mer åt vår bebis, men jag tror jag gör det innerst inne även om det känns som att jag mest gnäller eller gråter nu igen.

En tanke så här på kvällskvisten.

För nästan exakt ett år sedan togs den här bilden. M spelade för oss och jag provade kameran. Jag visste inget då och jag tänker på det ibland, att jag inget visste.

Jag visste inte att pappa skulle bli så sjuk, att vi skulle blir ledsna och att vi inte skulle få tillbaks ett ägg förrän tredje IVF-omgången, och vi visste inget om missfallet som inte var något missfall, eller om Lillo som har huvudet under ena revbensbågen och fötterna under den andra.

Vi hade en föreställning om hur det kunde vara allt i framtiden, men jag tänker i efterhand att det tjänar lite till att spekulera för det blir verkligen sällan som man tänkt sig.


Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, pappa, missfall, jag, funderingar, musik, tankar,

som man är eller blir eller så..

Jag är nog en trygghetsnarkoman på många sätt. Jag gillar inte att utsätta mig för saker där jag inte har åtminstone någon aning om att jag har förutsättningar för att lyckas på det ena eller det andra sättet.

Ibland när jag känner mig uppåt trotsar jag det där glatt och gör saker som faller mig in men det blir liksom allt mer sällan numera. Inte ens en liten fika eller träff med en bloggvän har jag vågat mig på fast jag egentligen gärna vill och det stör mig att det ska vara så svårt att ta mig ur den här trygghetsbubblan, men jag tror kanske att det vänder nu, det känns så.

Min läkare tycker inte jag ska arbeta mer alls. Jag tycker det egentligen, men inser att det nog inte är så bra att göra det eftersom jag ju fortfarande har sammandragningar och eftersom min livmoder tydligen är lättretad - vad nu det kan tänkas innebära vet jag inte helt men jag lyder.

Jag tycker att det känns sjukt konstigt att veta att jag inte ska tillbaka till jobbet på evigheter. Jag har aldrig varit med om det förut och det känns konstigt, men samtidigt lite skönt, det måste jag erkänna. Jag ska försöka hinna med att noggrant fundera över vad jag vill med mitt framtida yrkesliv men jag tänker att jag ska lägga det på hyllan åtminstone något halvår innan jag börjar fundera för noga.

Det är v.32 nu och bebisen sparkar inte längre utan ormar sig där inne och buktar ut och böljar i magen, imorgon ska jag på TUL och det känns bra. Jag känner att jag vågar lita på det här nu med en viss reservation, men så är det nog för de flesta.

Läkaren frågade om jag har hunnit tänka på att jag är gravid med tanke på allt som varit och med pappa och allt ihop, jag började böla direkt (men jag skyller det på hormoner faktiskt) och sa att jag på sätt och vis inte tänker på annat även om jag inte riktigt alltid kan förstå innebörden av det hela.

Jag har börjat fundera på detta med förlossningen också. Jag vet att man kan bli igångsatt av cytotec.. Det är det jag känner mig mest skeptisk inför och något som jag kommer att motsätta mig i fall det skulle bli aktuellt. Jag vill inte det även om läkare säkert oftast vet vad de gör så känner jag att jag aldrig mer vill komma nära det läkemedlet. Jag hoppas att de kan förstå och respektera det.

Jag har också upptäckt att det som jag var med om inte verkar så värst ovanligt här kan man läsa mer om det, och här.


Läs även andra bloggares åsikter om missfall, gravid, jag, pappa, icsi, ivf, barnlöshet, funderingar,

Avbräck

I mitten av maj är det dags egentligen, men de senaste dagarna har jag haft sammandragningar och idag så pass kraftigt att jag funderade på om bebisen var på väg idag till och med.

Min fina kollega B följde med mig till förlossningen där vi lyssnade på Lillos hjärta och pratade om livet i stort, men just för stunden i viloläge hade jag naturligtvis inga sammandragningar. Annars har de kommit så fort jag har gått och rört mig och jag har idag fått veta att jag behöver vila och blivit sjukskriven 3 veckor till att börja med. Det känns helt fel. Jag har inte alls tänkt mig detta för jag har verkligen mått bra fysiskt ända fram till nu och nu blev jag superstressad över inte hinna med saker på jobbet.

Jag VET att det löser sig och jag VET att jag ska tänka på mig och bebisen, men det hjälps inte för så känner jag och det är möjligt att det går över inom de närmsta dagarna när jag insett att jag inte har några tider att passa etc, men just nu är det mest stressande eftersom jag inte ens haft detta i tankevärlden.


Läs även andra bloggares åsikter om gravid, ivf, icsi, jag, oro, framtid, gnäll,