20 december 2010

om inget särskillt med lite feeling för M

Det är så tyst här hemma. M jobbar, katterna ligger i varsin fåtölj och blundar. De har stenkoll på mig eftersom det blir mat nästa gång jag reser på mig. Allt är alldeles tyst och det är som om tystnaden är mer mättad just nu än i vanliga fall Jag tänker att att det beror på snön som ligger i sjok på vår tomt.

Två gånger har jag skottat undan rubbet idag, och snöhögen utanför är skärmar av all in och utsyn. Jag är som inbäddad i en kokong av vitt och ett ögonblick när jag gick utanför med spaden funderade jag på om man kan bli snöblind så här eller om det bara sker i kombination av vidder och stark sol. Jag vet inte. Men jag tycker om det vita.

Förra året skottade vi mest fram bilen (med en usel liten röd hopfällbar nödspade) I år skottar vi gångar till vår ytterdörr och skottar snön av taket för att inte ha ihjäl någon om det skulle töa och kana av.

Jag märker till min förvåning hur meditativt skottandet verkar på mig och det är nästan som att jag blir besviken de morgnar jag inte behöver skotta. En dag smygskottade jag lite hos grannen.

M tycker också m att skotta men han tycker mer om att använda den tunga spaden och ge sig på de hårda tunga klumparna som bildats. M gillar att göra saker dom kräver lite styrka och jag låter honom alltid.

Han är så fin M när han utan att märka det visslar på någon folklåt och dundrar på med spaden och lovikavantarna. Han är så lätt att älska de gångerna och jag känner mig nöjd och till freds inuti.

JAg förstår efter en dag som i dag vad det gör med oss att inte ha tid att göra saker tillsammans, jag förstår att vi mår bra när det blir som idag och att de här dagarna med skottning, långkok och julfix behöver fortsätta i någon form även när snön är borta. Jag förstår att det är bättre att äta falukorv tillsammans än fläskkotlett ensam.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

12 december 2010

oj det är visst tredje advent och jag överlever utan en adventsljusstake.

Det är väl så att jag inte är någon vidare bloggare helt enkelt. Jag orkar inte skriva om alla tankar, jag tror inte att de flesta är värda att minnas ty det är fasansfullt vad mycket elakt och grinigt man kan tänka.

Det finns spermier nedfrysta nu och jag har undersökt detta med vårdgaranti. Vi väntar på att M ska strålas och vi kämpar på med att älska varandra varsamt och inte glömma av vad som är viktigt i livet. Det gör man lät (glömmer) när man ses 5- 12 vakna timmar per vecka, och just nu är en sådan period.

Jag fyller år snart. ett år äldre och det känns lite panikartat. Egentligen gör det väl ingen skillnad, man för mig känns det så. Det känns som att det gör skillnad. M är yngre, ett år.

Jag toklyssnar på Mumford and sons, jag lyssnar mig inte mätt. Jag älskar hur lätt det är att gå in i lyssnandet. Jag vill ha ett högtalarsystem här hemma som följer mig, men det är dyrt och får nog vänta.

Jag försökte förklara för en vän häromdagen hur det känns som att vi aldrig kommer att få något barn. Hon tyckte jag var fånig, hon sa att vi ju nu kommit så långt att det är klart att det kommer att funka! Men så känns det inte. Det finns inget som varit enkelt i detta så jag tror uppriktigt och ärligt sagt inte att det kommer att funka för oss med icsi heller. Jag sneglar på små tvåor i innerstaden i fall det går åt helvete,


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

16 augusti 2010

lika olika som alla lika

Jag har skrivit om det här med missunsamhet och att jag ibland kan känna mig som en liten usel människa som inte orkar vara den vännen som jag skulle vilja vara.

Det är känsligt när mina vänner blir gravida och det är känsligt när folk antar att det alltid går lätt att bli gravid , för det väcks något i mig som "säger det är nåt fel på er som inte kan klara det som alla andra normala par kan". Det väcks också något som bör tycka att välmenande råd som "slappna aaaav, om du slutar känna press, tar lite drottningbigelé, bisolvon eller akupunktur, då går det nog bra ska du se, är okej. Jag ska liksom vara tacksam över att jag kan adoptera, att vi är friska och att vi inte är döende.

Och nu till knorren, det är jag. Jag är tacksam över M, jag är tacksam över hur fin familj jag har och jag är tacksam över att det finns möjligheter för par som oss, som skulle vilja bli föräldrar tillsammans.

Att bli förälder är ingen rättighet det vet jag nog (snarare en skyldighet när man väl har bebisen i sin famn) Men känslorna rår jag inte alltid över. Jag arbetar med barn och jag träffar dem varje dag, och jag bidrar med så oerhört mycket till så många familjer varje dag och ibland orkar jag inte vara godhjärtad och då kan det hända att jag vräker ur mig lite.

Underbara Clara (som förövrigt är just ganska underbar) är gravid, och den dagen jag läste det blev jag avundsjuk så in i bomben, men jag skrev inget syrligt. Jag läste och gladdes med henne. Häromdagen skrev jag en kommentar till det här inlägget att nio månader kanske inte är så lång tid i ett annat perspektiv. Det betyder inte att jag inte unnar henne att glädjas över sin graviditet. Därför kan jag tycka att det är oerhört irriterande när andra berättar att sånna som tex jag tycker att det är roligt att hon är gravid men vi tycker också så här...

Jag är jag. Och som jag känner och som jag tänker, det skriver jag om, och står för själv. Jag hör till de som är ofrivilligt barnlösa men det innebär ju verkligen inte att alla vi resonerar likadant, eller tycker likadant eller reagerar likadant. Vi är precis lika olika som alla andra olikingar och likingar.


äsch jag snurrar in mig. Är det någon som förstår vad jag försöker säga?



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Följ min blogg med bloglovin

oh happy day!



Ingen spridning, och vi är alldeles glada i kväll. vi är tillbaka här ungefär. Men känner oss nog lite gladare än vi var då.


P.C Jersild syndrom sa läkaren. Man går in för att ta några prover, får reda på något annat större och farligare, och så blir det värre och värre tills man är tillbaka ungefär där man började.

Jahaja, nu var det bara detta med att få reda på vilken sorts behandling, när var och hur. Och så var det det där med barn. Just det ja, så var det ju.

Tack för lånta tummar!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

14 augusti 2010

äh, screw it


foto:privat

Jag skulle hälsa på vännerna idag. Jag såg fram emot det, men så av någon anledning missförstod jag M och började tänk,a och mitt i tänket kom jag på att vännernas syster som också ska hälsa på vännerna, är gravid.

Pang! bara så där, så rasade världen. Det är ju inget nytt. Jag vet ju det här att hon är gravid. Jag brukar inte ens känna att jag inte kan hantera det men idag känner jag det. Idag känner jag att en liten missunnsam och usel person som är sur och grinig och bör hållas borta från folk.

Så jag har ringt och grinat i telefonen till vännerna och grinat lite med M innan han åkte och jobbade. Nu sitter jag här och tänker att ensamhet är rätt skönt, surfar lite och förbannar facebook och min jävla ivriga ådra att veta allt hela tiden.

Musty skrev snälla exet plötsligt på sin sida och vad är det tänkte jag och googlade, en jävla barnvagn så klart. Han ska bli pappa! Jävla barnvagnar och jävla ex, jävla, jävla skit.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

13 augusti 2010

I am raining down in pieces




I går var M på skiktröntgen. Han var tvungen att dricka en massa före och även dagarna efteråt, annars var det inte så jobbigt tyckte han. Jag var inte känna med. Han brukar vilja ha mig med men det var ju inget han skulle får svar på direkt så jag kunde jobba tyckte han. Jag försöker att inte tänka så mycket på resultatet som vi ska få på måndag. Jag försöker att bara vara och låta bli att efter men det är svårt för jag är så trött. Jag önskar att jag kunde får sova ordentligt ett par tre nätter i rad utan att vakna eller ha svårt att somna.

Men det är väl för mycket frågor som virvlar antar jag. Vilken behandling blir det? Kommer vi att kunna bli föräldrar, hur kommer behandlingen att påverka M i övrigt? Finns det andra cancerceller som vi inte vetat om tidigare???

Jag kan inte låta bli att fundera över hur Ms familj hanterar det här. Hittills har ingen ringt och frågat honom hur han mår. Egentligen är det bara jag som frågar, och vännen J. Min familj frågar mest mig men även M om han svarar när de ringer.

Jag blir arg och ganska ledsen. Jag undrar hur de kan låta bli, han är deras son och bror. Han borde vara tillräckligt viktig för dem och jag tycker att de borde minnas att allt är ganska flyktigt och kort och att man borde bry sig när det finns en möjlighet.

På måndag får vi svar. Jag är så trött på att vänta. Så vansinnigt trött.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

16 juli 2010

I've been to sorrows kitchen and licked out all the pots

Vi får lägga hela barngrejen åt sidan. Om ett par veckor ska M ultraljudsröntgas, han ska skiktröntga buken och bröstet och de ska ta en biopsi på andra testikeln. Efter det ska de bestämma om han ska strålas eller om han ska opereras. Vi bör lägga hela barngrejen åt sidan och vi ska fokusera oss på Ms hälsa i första hand. Läkaren på stora sjukhuset har tillsammans med andra, bland annat en expert på radiumhemmet kommit fram till detta.

Just nu har jag svårt att få luft känns det som. Jag känner mig liksom tom och tung på nåt vis och jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna fungera och bära på den här oron samtidigt.

Jag kommer inte att räcka till för att bära M helt och hållet känner jag. Den hr gången är jag för insyltad och leden och har så mycket mycket egen oro.

Föräldraskapsflotten som vi var beredda att hoppa upp på, driver med allt raskare takt, ut i havsbandet. Just nu ser jag den som en liten, liten prick.

Det är svårt alltihop.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

12 juli 2010

old crow medicine show

Jag ligger vaken och kippar efter luft som en fisk i botten på båten. M sover och bråkkatten ligger och spinner mellan oss. I ett par dagar har vi sovit i en gäststuga vid en insjö, det var svalare och jag fick bada i flera dagar. M badar helst inte. M läser helst dagstidningar, böcker och äter glass. Det funkar det där, det funkar att vi är olika för vi är olika. Vi hanterar livet olika och jag har accepterat det för länge sedan även om jag liksom glömmer av mig och tror att han borde göra på ett annat bättre sätt.

Vid insjön fanns det många barn, vännernas barn. De lite större frågade om tjuvar och pistoler, de lite mindre frågade inte så mycket utan hängde med M vid strandkanten och samlade stenar eller plaskade i vattnet. Emellanåt hade jag en klump i halsen som till slut brast och rann över när någon frågade hur det var med M, nu? Han var annorlunda fick jag höra och jag såg det ju själv när jag såg M med deras ögon. Jag såg ju att han är dämpad och trött, jag såg att han var lite tunnare och kanske äldre i deras ögon och det gjorde ont.

Jag vet inte om det är så att det är för att vi oroar oss som M verkar annorlunda eller om det är för den överjävliga pollenallergin han dras med, jag tror lite på pollenallergin men det liksom rann över för mig i alla fall, och jag såg att han inte var som de tänker att han är, även fast han inte är så värst annorlunda egentligen.

Den 14e har de konferens om Ms prover och biopsier och allt vad det är, på stora sjukhuset. Det är viktigt att läkarna samtalar om biopsier och prover fick vi veta, de behöver hjälpas åt att tolka och göra en behandlingsplan och bestämma vem som ska vara Ms läkare i nästan skede.

14e är alltså nästa anhalt. Ännu ett datum i raden av alla de andra. Och jag noterar, och väntar, ännu en gång.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

05 juli 2010

Jag drar mig för att ringa andrologen imorgon. Jag orkar inte hålla på och ringa och tjata längre. Jag orkar inte ringa och berätta allt från början varje gång, och jag vill inte behöva ifrågasätta varför ingen behandlat vår remiss eller varför ingen ringt eller varför vi slussas runt hela tiden.

Tydligen är vår remiss hos Andrologen på stora sjukhuset för Andrologen på det privata sjukhuset har gett oss fel uppgifter, så det han sa kan vi bara glömma! Vi kan helt enkelt inte lita på någon känns det som, och när vi får klarhet i vad som händer, och om det faktiskt är så att han gett oss helt fel uppgifter, ska jag fundera på om jag inte borde skriva ett argt och beskt brev till hans arbetsplats.

På ett sätt är det nästan lite skönt att vara sur över att vi inte får påbörja någon behandling eftersom det gör att jag inte lika lätt tänker på varför de måste utreda detta så noggrant. Visserligen inser jag ju att det är för Ms hälsas skull och jag ÄR orolig, men vi har inget konkret utan bara förvirrade besked och ibland är ilska en bra känsla när alternativet är oro.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

16 juni 2010

Who would've thought... it figures

Fortfarande inget nytt, eller jo. Vi har blivit remitterade från privat urolog till Karolinska, oh the irony! Vi valde ju bort landstinget för att det tog tid och så bollas vi tillbaka.

Det jag inte vågar tänka är att det är för att de inte har specialistkompetens nog privat. Men jag tänker inte så. Jag vågar inte.

Jag har just klippt håret på M. Det är något rörande över hur hela långa han sitter naken i badkaret medan jag klipper honom. Håret ligger i tussar runt honom och hans nacke blir aldeles lång och pojkvek allteftersom håret försvinner.

Det är något med nacken som gör att jag blir alldeles ledsen. Det har inte med nacken att göra men jag tänker på hur länge sedan det var som vi fick vara lyckliga och obekymrade tillsammans. Just nu minns jag knappt. Eller jo, jag minns. Men det är så avlägset och jag blir liksom ännu lite sorgsnare över att vara där jag är nu.

Det var aldrig meningen att detta skulle bli en IVF-blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

02 juni 2010

And I will think of this When I'm dead in my grave

Det har varit en bra dag, en vanlig dag med inget särskilt, och därför kom det som en sån total överraskning att jag blev så himla ledsen på kvällen. Jag försöker rannsaka mig själv och får inte riktigt ihop allt.

Idag har vi till exempel fått ett besked från läkaren (som missade att informera om cellförändringen från början) att det är ett förstadium till cellförändring och att det inte finns någon som helst anledning till att fundera över behandlingsalternativ eftersom man inte behandlar detta. Man håller koll och vi bör kunna göra ICSI med "färska" spermier. Han förstod inte alls ivf-ställets resonemang. Han sa dessutom att hans erfarenhet är att färska fungerar bättre än frysta.

Nehe, jaha!? Vad betyder detta för oss då? Vad har vi att ta ställning till? Vi vet inte, och vi blir fundersamma. Vem ska man lita på, vem har rätt. Jag tänker att den här läkaren är androlog och ju borde kunna sånt här, han har dessutom erfarenhet av ivf-behandlingar och hur man tänker i ett sådant sammanhang.

De andra vet vi ju inte hur de resonerar riktigt eftersom M inte blivit kallad till det där ultraljudet ännu och vi inte riktigt fått prata med dem annat än i affekt.

Hela tiden pendlar hoppet och känslorna. Jag känner mig trött, och då pratar jag inte om sömnig. Jag skulle vilja ha dagar där jag fick fokusera på ett par saker i taget och inte på 12 samtidigt. Jobbet brukar kunna ge energi men just nu känner jag kanske att det dränerar mer än det ger. Lite har det att göra med att när jag är på jobbet vill jag inte prata privatliv, en kollega till mig gör inte annat. Det gör att mina dagar flyter och privata tankar glider in i mitt professionella fokus. Jag har inte varit med om detta förut. Det är första året och jag känner att det gör mig ledsen.

När jag tänker efter är det kanske inte så värst konstigt att jag känner mig trött och ledsen i kväll. Det kanske är ganska naturligt egentligen, om man tänker efter alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

31 maj 2010

I am humming, one of your songs

Jag cyklar till jobbet. Inte alltid men jag ska försöka att cykla allt oftare för det tar inte mer än en kvart eller tjugo minuter ungefär. Idag var jag ganska nöjd eftersom jag orkade hela uppförsbacken i början av hemfärden, resten är nerför bara och en baggis!

När jag satt och var så där nöjd i nedförsbacken märkte jag hur en bil saktade ner farten bredvid mig fast ett körfält bort från cykelbanan. Det var M! Och det är märkligt hur jag fortfarande 6 år senare får hjärtklappning av att se honom, nästan varje gång. Inte precis just när han sitter bredvid i soffan men när jag får syn på honom och det är oväntat.

När jag kom hem hade han gått ut i strumplästen och stod på trappen och tittade efter mig. Jag kände mig efterlängtad och välkommen.

Och jag tänker på det, att kärleken den har vi i alla fall. Den finns där och vi glömmer den inte mellan varven, trots elände och barnlängtan och oro, vi glömmer faktiskt inte bort varandra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

27 maj 2010

We're just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year..

Idag som är idag har vi haft vårt efterlängtade inskrivningsmöte på en ivf-klinik. Eller just det ja, det var ju inget möte fast det var tänkt så.

Jag skrev här om hur besviken jag var på mötet vi hade en gång när jag trodde vi skulle ha ett annat. Och idag kan jag nog säga att det var inget, om jag jämför med hur jag känner idag.

När vi kom in till läkaren började hon med att fråga oss vilken sorts förväntningar vi hade på hjälp av henne och jag tyckte verkligen att det var skumt med tanke på att vi ju hade skickat in papper och pratat och beskrivit ganska noggrant hur läget var för oss. Men vi beskrev att vi ju sökt dit för att vi ville ha hjälp att bli gravida och bli biologiska föräldrar tillsammans med hjälp av ICSI.

M berättade lite om sina prover och resultatet från biopsin och att det förklarats för oss att det nog fanns en möjlighet att bli föräldrar tillsammans trots allt.. trots att det bara fanns spermier i 30 % av gångarna - und so weiter. Då tittar läkaren på oss och säger

-Berättade andrologen också då att det finns cellförändringar i testikeln?
-???!!!
-???!!!

Jag är så arg och ledsen och besviken och rädd.

Jag är så arg på andrologen som uppenbarligen missat att se detta i labbsvaret, eller om han glömt av att berätta?
Jag är så ledsen över att att M ska behöva uppleva det som han är mest orolig över.
Jag är så ledsen över att vi inte fick börja en glädjande uppåtspiral utan att vi fick sitta där med all glädjen nerknölad i tårna på skorna, och känna hur oron bara svällde över och rann ut genom ögonen.
Jag är så besviken över att vår föräldraresa inte kunde få en början nu utan att det i stället känns högst osäkert om den blir av alls.

Och jag är så rädd!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

24 maj 2010

vi knullar för nöjes skull, part 2

Jag har slutat att säga att vi knullar för nöjes skull när folk frågar om vi ska ha barn. Och så många frågar förresten inte längre, de flesta har nog fattat att man inte ska fråga allt, några kikar då och då mot min mage i samtal och några ja de har inget vett och frågar.. Och det är då som jag inte längre säger det utan jag säger lite olika beroende på vem det är.

svarsexempel:
  1. NEJ!
  2. Om Gud vill (då tittar de konstigt på mig eftersom de vet att jag inte tror på Gud)
  3. Vi kan inte på egen hand
  4. Man ska inte alltid fråga o0m alla saker, det kan bli jobbigt för den som frågar och den som får frågan.
Ja ungefär så. Jag alternerar lite mellan de här olika svaren lite beroende på vem som frågar. Det som är intressant är att hur jag än frågar så verkar andra bli lite provocerande, eller kanske inte vad gäller alternativ 3, då vill de nästan hjälpa till men för övrigt blir folk provocerade.

Jag tycker att de kunde låta bli att fråga alls.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

22 maj 2010

I fell down in that hole again I am a lump of gelly I am a dead fish

M och jag köpte en grill andra dagen i vårt radhus. vi skojade med varandra, fnissade och sa att detta måste ju vara det viktigaste köpet vi kunde göra med tanke på att det var med hjälp av grillen vi skulle umgås med grannarna. Alltså vinka över staketet och kommentera grillglöd, ungefär så tänkte vi.

Vi har inte monterat den ännu. Vi har inte fått bort alla kartonger heller, vi har inte målat om och valt tapeter och inte ens bestämt hur det ska se ut här hemma eller liksom kommit i ordning varken inne eller ute. Jag tycker att det är lite jobbigt ibland, men det hänger ihop med att vi jobbar mer än tidigare just nu. M och jag har varit lediga 5 dagar tillsammans på en månad och tre av dem var vi hos mina föräldrar. Just nu ser jag fram mot att få ha semester.

Sen vet vi att vi kan bli föräldrar tillsammans också. Eller det finns förutsättningar för det eftersom det fanns spermier som man kan plocka ut och plantera in i ägg. På torsdag ska vi skriva in oss på en klinik, privat eftersom vi får vänta ytterligare 18-24 månader annars. Jag tycker att det känns konstigt.

Jag känner mig ganska orolig och rätt sänkt. Jag tror att jag skulle ta det personligt om det inte skulle funka nu. Det skulle kännas som att det var mitt fel. Vansinnigt men ingen har sagt att jag är så värst klok alltid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

09 april 2010

here we go again

Jag behöver skriva så att jag begriper vad jag tänker. Det går inte så bra just nu och jag kommer nog att behöva låsa innehållet. Det går bra att be om lösenord.

jagstryperkattenatgmailpunktcom

fast så klart byt ut ett at mot ett @ och ett punkt mot en . så blir det så mycket bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

31 mars 2010

Ode to spring

De bara försvinner för mig dagarna. Vips är det måndag, är det fredag är det söndag är det måndag och så rullar det på.

Jag packar kartonger men jag är inte så bra på det. M är bra på packning men han jobbar över mest hela tiden. De gör det poliser, har jag förstått. De gillar sitt jobb också och är nöjda över att få vara där så mycket som möjligt tror jag. Ibland blir jag nästan svartsjuk, fast inte lika svartsjuk som jag blir på fiolen, som dessutom har snyggare midja än jag.

Jag känner mig lite fundersam, men jag vet ju att det är våren som gör det med mig. Himlarna blir så höga och blåa på något vis, och jag kan inte motstå vemodet i dem. Jag har aldrig skrivit så mycket dikter som om våren, kanske har jag heller aldrig gråtit så mycket som om våren heller, jag tror det hänger ihop. Precis som att alla mina beslut om uppbrott och flyttar och förändringar skett om vårarna, som också hänger ihop med att jag på nåt vis ägnar mig åt mig, och ser mig med de allra elakaste och grinigaste glasögonen som jag har.

Jag har heller aldrig hittat så mycket musik om våren. Och oftast är det låtar där rösterna på något vis spelar på det där vemodet och som letar sig upp mot det där blå i hilmlarna.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

11 mars 2010

Jag önskar att jag inte hade den här bloggen, på sätt och vis.

Jo för jag önskar att jag fick skriva att NU vet vi och nu har det hänt men det får jag inte. För det är 3 månader kvar till biopsi sa de idag när M ringde och jag blev ledsen och på sätt och vis känns det som att det inte är meningen att vi ska få bli föräldrar tillsammans. Snart blir jag för gammal säkert och vi står inte i någon kö ens.

Och hur det nu är, så hjälper det inte att planera kök eller tapeter eller kajakturer, det botar inte längtan även om det tar udden av det hela, och ger mig annan sorts glädje och tillfredsställelse.

Så idag deppar jag lite lite grand, och liksom sörjer lite grand. Men det går över, som det brukar, och jag återkommer nog, med fler turer innan det här är över.

21 februari 2010

Antiklimax de lux

När M och jag kom in i undersökningsrummet blev jag väldigt fundersam eftersom det såg ut mycket mer som just ett vanligt undersökningsrum, än ett rum där någon skulle få bedövning eller bli sövd. Och det såg inte heller ut som ett rum där man skulle kunna göra mer än möjligtvis glo någon ner i halsen.

Och det blev ingen biopsi Det blev inga svar utan ett slags jävla antiklimax där jag var så utmattad att jag sov 5 timmar när jag kom hem, och vi får vänta ytterligare en till två månader, så klart.
Men det var skönt att få höra att det bekymmer vi verkar ha är ganska vanligt och att han var ganska säker på att bara man letade lite så skulle det kunna finnas spermier och att ICSI skulle kunna vara ett lämpligt alternativ för oss.

Men jag ropar inte hej ännu, det är ju fortfarande ingen som sett några och vi vet ännu inte om det verkligen finns några.

Men vi har köpt ett litet radhus nu, det gör det så himla mycket enklare för mig att fokusera på annat. Inte för att v bor där ännu men jag måste ju möblera och tapetsera i tanken och leta lämpliga möbler på blocket och så.. Det måste jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

15 februari 2010

Joo i morgon, jag bävar och vill inte, fast jag vill veta. Jag är rädd helt enkelt.

Kanske har det ett litet radhusköp tagit den värsta udden av rädslan, men bara kanske.

08 februari 2010

förhud?



Ibland undrar man ju nästan vem som sitter och knåpar ihop de små orden de vill att man ska verifiera med. Stava kan de inte heller!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

07 februari 2010

domedagsdags och gyozas

Det är domedagsdags snart. M och jag får reda på om vi överhuvudtaget kan bli biologiska föräldrar tillsammans och det tär mer än jag trodde. Häromdagen svämmade jag över riktigt ordentligt och öste ur mig av allt som jag kände och allt som jag tänkte, eller i alla fall nästan allt. Det blev okej efteråt. Vi kom fram till viktiga saker som att vi behöver ta hand om oss och kanske göra det till en rutin snarare än att handla och städa.

Men så snart alltså, vet vi och det känns oerhört befriande samtidigt som det känns skrämmande. För jag vill inte behöva ta ställning till hur vi gör i framtiden. Jag vill inte behöva ta ställning till om adoption eller donation är ett alternativ för oss även om jag ju naturligtvis har funderat lite över det i smyg, trots att vi inget vet ännu.

Jag 0känner ibland att jag skulle vilja vila från allt. Från att vara i edn här bubblan där det mesta påminner mig om att vi skulle vilja få ett barn, där vi hela tiden påminns om att vi inte kan få, och där hela tiden de flesta andra i min omgivning gläds och där vi förväntas dela glädjen hela tiden. Jag skulle vilja pausa och bara stänga av men jag vet inte hur man gör, inte alls.

Och under tiden letar jag hus, lagar gyozas och drömmer drömmar om att få leta barnvagnar och spisskydd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

27 januari 2010

När det fina överväger




Det är fint ändå att komma hem när det är nystädat, och att bli mött i dörren av katterna som är nyfikna. Och det är fint ändå att hitta kärleken i soffan med nyskalad blodapelsin som jag får halva av, så fint.

Det gör något med en det där. Det lilla, gör att den ganska långa arbetsdagen med 743 konflikter och 49 trotsutbrott krymper till förmån för leenden och de där kramarna och händerna som vill bli hållna på promenaden genom korridoren. Det gör att jag kan tänka på det fina jag har i livet i stället för det som jag faktiskt inte har.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

24 januari 2010

En vanlig söndag



Jag måste ta tag i och styra upp musiklyssnandet och musikletandet igen. Jag har inte hittat något nytt och spännande på evigheter. Kanske kan Laura Veirs bli en favorit men jag har inte hittat henne själv. M gjorde det via DN så det gills inte riktigt.

Det finns ingen konsert inbokad heller men å andra sidan, december månad var ganska hektisk och just nu känns det skönt med lite lugn. Fast det är konstigt. När det är lugnt längtar jag oftast efter att det ska hända något och när det händer massor vill jag helst att det ska lugna ner sig lite. Fast med tanke på att M kommer att jobba alla helger resten av livet så måste jag ta tag i mina ensamhelger och se till att vara lite mer aktiv än att ta en promenad och eventuellt öppna en pluggbok var fjärde timma eller så.

Och just det, vi köpte nästan ett radhus förra veckan, men det blev inget med det, den här gången.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

17 januari 2010

Until tomorrow then

Jag kan inte förklara ens för mina närmaste hur livet ser ut just nu. Kanske kan jag inte ens för M förklara att trots att livet verkar ungefär precis som förut, så går mina tankar hela tiden på högvarv och handlar om"tänk om!? tänk om vi aldrig!!"

Jag känner att jag drar mig undan och att jag inte längre kan vara jag några längre stunder tillsammans med någon annan än M, fina grannen och kanske min familj. Jag känner mig helt utmattad om kvällarna efter en dag på jobbet och samtidigt som jag vill sova, vill jag inte lägga mig för jag orkar inte slappna av så mycket att jag kanske blir ledsen.

Jag är inte ledsen för det mesta. Jag känner att vi ändå hittills klarar vår relation ganska bra och att det kanske är tur att vi har mött svårigheter tillsammans förut, för nu vet vi ju att vi klarar det. Vi vet ju att det går, fast det är svårt.

Men jag måste hitta något för mig. Jag kan inte gå och vänta på sker hela livet. Så har det känts nu ett par år. Väntan på att M ska vilja, på att utbildningar ska vara klara, på att barnet ska komma.. på att..

Varför vet jag inte vad JAG vill, vill jag inget? Vad är det som gör att du vet vad du vill? Vet du verkligen alltid vad du vill? För jag vet nästan aldrig vad jag vill längre och jag vet inte hur man gör när man vill något just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

11 januari 2010

Den dumma jäveln

För ett tag sedan i september fick jag ett telefonmeddelande där en kompis till mig sa: ring mig för jag har nåt jag vill berätta...

Jag började gråta och fick ont i magen för så klart skulle hon berätta att hon var gravid! Så klart skulle hon vilja att jag skulle vara en god vän som hon kunde berätta om sin lycka för. För jo hon är sådan. Hon skulle vara lycklig.

Jag fick skriva ett brev till henne där jag förklarade att:

Förlåt mig. Jag ringer inte dig idag. Jag förstår nog vad du vill säga och jag är så glad för er skull. Det blir fantastiskt spännande. Åtminstone tror jag att det är så att ni väntar en bebis. Fantastiskt! men jag ringer inte idag, för jag skulle börja böla och gråta i telefonen. Det är inte juste mot din lycka.


M och jag har försökt så länge nu och vi kan nog inte få barn tillsammans. I alla fall inte på naturlig väg och det är jobbigt och svårt. Sist jag ringde dig tänkte jag berättat men det blev inte så, jag kom av mig.

Jag vet att det är dumt att berätta det på det här viset och jag vet att det är dumt att berätta det just nu. Det är inte heller juste mot dig, men om jag ringer dig kommer jag att börja gråta, ringer jag dig inte är jag en dum jävel och du kommer att undra varför jag inte ringer. Så jag kom liksom inte på något annat sätt.

Du får inte tro att jag är missunnsam! Jag är verkligen inte det. Jag är glad för er skull, men just idag blir det konstigt. Jag måste få vänja mig vid tanken liksom. Jag vill orka vara en god vän, men nu, just så här idag orkar jag inte.

Men så var hon ju inte gravid utan är det nu i stället, och har vetat i en knapp vecka. Och hon vet hur jag känner och har varit juste och berättat tidigt för att jag inte ska bli överrumplad.

Men hon överöser mig med graviditetssymptom som trötthet och menssmärtor och barnmorskeval och annat. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag känner mig verkligen så himlans himlans dum.

Jag vet inte hur jag ska hantera det här, och kan tala om att jag nu har blivit den dumma jäveln.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

10 januari 2010

God Morgon

Det är ett gäng slöhögar jag bor med. M sover och skulle nog kunna sova till 12 om jag inte väckte honom, och katterna de sover tills det är dags för frukost, människofrukost. Sin egen har de bråkat till sig för 4 timmar sedan.

De är ganska framgångsrika vad gäller tjat. Bråkkatten bråkar sätta sig på mitt nattduksbord och dra tag i resårbandet till min almanacka med tänderna, och så snärtar han med det tills jag antingen går upp eller knuffar ner honom.

I morse vaknade jag med almanackan gömd under täcket tillsammans med en pappersmapp (även den med resårband) + två par yllestrumpsrullar som lilla katten fångat och slagit ihjäl under högljutt jamande någon gång under vargtimmarna.

Så här är det varje natt. Och jag går alltid upp först, trots att jag längtar efter frukost på sängen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

04 januari 2010

kan jag skilja mig från mig?

Jag börjar bli less på mig själv. Riktigt jävla less och jag funderar på hur jag ska kunna byta alltihop eller åtminstone bryta trenden att vara som jag är. Jag vill inte bli ledsen så enkelt är det. Jag vill känna mig glad och entusiastisk över mitt jobb och min utbildning och det som händer runt omkring mig men jag lyckas rätt dåligt.

I morse fick vi en positiv överraskning och det var att M blev kallad för att göra de där biopsierna äntligen, visserligen är det ungefär en och en halv månad kvar men det känns ändå som ett framsteg, vi har något att hänga upp väntan och tiden på.

Och just det, ännu en vän är gravid, hon testade positivt häromdagen och berättade det för mig idag. Jag är alltså rätt less på mig själv och mina känslor så jag ska inte ens tala om hur det kändes.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,