De senaste dagarna har jag känt mig ledsen, nere och låg. Jag har funderat på oss - M och mig - jättemycket och försökt komma underfund med vad det är som gör att det är så här. Jag har funderat på vad vi bråkar om och vet att det bara är EN enda sak! Och även om det inte alltid handlar om den här saken så gör det det indirekt.
Saken är att jag känner mig sviken. Jag känner att jag och mina känslor blev bortvalda för hans ego och för hans vilja att ha och äta kakan och för att en gammal flirt han hade för fem år sedan plötsligt blivit singel och nu genast viftar med fingrarna för att hon behöver kvalitetssäkra sig. (jävla idiot)
Jag: Jaha ni hörs inte på fem år och nu när hon är singel så ska hon höra av sig och hitta på saker och ni ska vara vänner
Han: Hon tycker väl att jag är trevlig
Jag: jaha och vad vill singeltjejer med trevliga killar till?
Han: jag vet inte...
Jag: Knulla!!
Och jag vet hur neurotiskt svartsjuk jag låter och jag skäms. Men det finns fler faktorer, som att han lovade att inte ljuga, som att han aldrig sa att de pratade i telefon och skickade sms, som att han ljög när jag frågade, som att han gjorde om det, som att... Jag bad honom att berätta saker för mig så att jag kunde förhålla mig och hantera det.
Jag tror att det blir bra nu. Vi har ältat och vridit och kommit överens. Men det gör ont, att förtroendekapitalet sjönk så lätt, att jag faktiskt känner mig otillräcklig och dålig bara för en jävla idiots skull.
Andra bloggar om: arg, relationer, kärlek, ledsen, tankar, vardag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar