4 månader

Det var aldrig meningen att jag skulle sluta skriva. Det blev bara så. Lillo tog visserligen inte så mycket tid då precis i början, men besöken! Det var som en aldrig sinande ström på nåt vis. Jag har aldrig haft så fullt upp i min sociala kalender som då och det var fint och inte bara av ondo så klart.

Men han är underbar vår bebis! Så glad, så nöjd och rolig att hänga med. Han älskar när vi pratar och sjunger för honom och älskar när han lyckas få tag på en test av mitt halvlånga hår. Han blir så till sig att munnen blir som en strut som bara kan säga åååh åååh, eller aaoouu.

Han gillar sin speldosa, vi kan dra upp den i 40 minuter utan att han tycks tröttna på den och senaste kärleken är en liten randig tyggiraff. Lyckan är total över att han kan greppa tag i den och få in huvudet i munnen.Vi märker tydligt vilka sånger som han blir extra uppspelta av, och hur intresserad han börjar bli av allt som händer omkring honom.

Jag och M förundras över honom varje dag, kanske mest över hur mycket han redan kan och förstår. Jag vet ju att bebisar lär sig massor varje dag men jag har ju inte sett det på nära håll varje dag förut. Tänk bara att han liksom vet när han är hemma. Här hemma pratar han och snackar och tjuter av glädje hela dagarna, är vi någon annanstans är han visserligen glad men han är avvaktande och undersöker och tittar på saker på ett helt annat sätt än hemma.

Han sover bra på natten Lillo, inte så mycket på dagen fast han är trött och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera just den biten ibland. Jag oroar mig lite över att han faktiskt får för lite sömn när han sover så lite på dagen. Jag känner mig ibland ganska dålig som inte lyckas få honom att somna. Jag får så mycket tips och råd från olika håll kring detta, men det är som att folk inte tror mig när jag säger att man kan köra omkring med honom i bilen i en halvtimme utan att han somnar fast han är dyngtrött och att man efter det kan promenera med honom i vagnen en timme med samma resultat. När han sedan somnar sover han aldrig ( i princip längre) än vad hans cykel är. Vi kan ställa en klocka efter honom, vi vet att han vaknar efter exakt antal minuter, det slår fel kanske en gång på tio, inte mer.

M var hemma länge med oss, innan han började jobba och nu är det tillbaka till samma gamla vanliga med en hel del övertid och olika tider hit och dit. Det går bra och är lite skönt. Att vara hemma tillsammans i evigheter är inte bara enkelt. En dag i veckan läser jag på universitetet och M får vara stand by och köra Lillo  när det är dags för mat ty han vägrar flaskan hårdnackat! Det går väl över, men så är det med honom. Napp har han vägrat (förutom en vecka i början) trots att vi försökt länge,  varje dag med olika sorter och med samma. Nu har jag nästan gett upp, tänker att det kanske fortfarande kan finnas ett behov när vi slutar med amningen men hittills är det inte ett stort problem för han går att söva med klappar i rumpan och sång bara han är mätt och torr.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med detta att skriva på en blogg. Jag har gjort det länge och slutat till och från. Jag kanske inte ska ta ett beslut nu men jag är ganska säker på att jag inte kommer att skriva så mycket framöver eftersom tiden helt enkelt inte finns. Jag måste nog tyvärr prioritera att duscha och att plugga de korta stunder han sover om jag inte är ute och rullar barnvagnen då förstås.

Jag har verkligen fått så mycket stöd och pepp och glädje från alla (?) som läser (läste) här under graviditeten. Det var en skitjobbig tid och jag inser i efterhand att jag var mycket mycket mer orolig och ledsen än vad jag kunde eller vågade erkänna. Jag inser det nu i efterhand när jag inte alls känner samma stressnivå i kroppen som jag gjorde då. Det är lite dubbelt för jag njöt också och saknar magen lite grand nu även om jag är väldigt nöjd över att kunna knyta skorna själv!

Det är också skönt att inte vara i fokus på det sättet som jag blev i och med min oro och det är skönt att livet går vidare nu. Det är inte på paus. Jag har upplevt den här perioden då vi försökt få barn som en paus i livet som det är. Nu fortsätter det framåt och jag vet inte helt och hållet i vilken riktning men jag ser framåt och tycker nog ändå att framtiden ser ljusare ut än på länge.


Läs även andra bloggares åsikter om gravid, barn, barnlöshet, icsi , glad, lillo, jag, föräldrar, ivf, M, funderingar, kärlek,

I've been to sorrows kitchen and licked out all the pots

Vi får lägga hela barngrejen åt sidan. Om ett par veckor ska M ultraljudsröntgas, han ska skiktröntga buken och bröstet och de ska ta en biopsi på andra testikeln. Efter det ska de bestämma om han ska strålas eller om han ska opereras. Vi bör lägga hela barngrejen åt sidan och vi ska fokusera oss på Ms hälsa i första hand. Läkaren på stora sjukhuset har tillsammans med andra, bland annat en expert på radiumhemmet kommit fram till detta.

Just nu har jag svårt att få luft känns det som. Jag känner mig liksom tom och tung på nåt vis och jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna fungera och bära på den här oron samtidigt.

Jag kommer inte att räcka till för att bära M helt och hållet känner jag. Den hr gången är jag för insyltad och leden och har så mycket mycket egen oro.

Föräldraskapsflotten som vi var beredda att hoppa upp på, driver med allt raskare takt, ut i havsbandet. Just nu ser jag den som en liten, liten prick.

Det är svårt alltihop.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, framtid, funderingar, föräldrar, icsi, ivf, jag, M, längtan, sjuk, oro, ledsen,

We're just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year..

Idag som är idag har vi haft vårt efterlängtade inskrivningsmöte på en ivf-klinik. Eller just det ja, det var ju inget möte fast det var tänkt så.

Jag skrev här om hur besviken jag var på mötet vi hade en gång när jag trodde vi skulle ha ett annat. Och idag kan jag nog säga att det var inget, om jag jämför med hur jag känner idag.

När vi kom in till läkaren började hon med att fråga oss vilken sorts förväntningar vi hade på hjälp av henne och jag tyckte verkligen att det var skumt med tanke på att vi ju hade skickat in papper och pratat och beskrivit ganska noggrant hur läget var för oss. Men vi beskrev att vi ju sökt dit för att vi ville ha hjälp att bli gravida och bli biologiska föräldrar tillsammans med hjälp av ICSI.

M berättade lite om sina prover och resultatet från biopsin och att det förklarats för oss att det nog fanns en möjlighet att bli föräldrar tillsammans trots allt.. trots att det bara fanns spermier i 30 % av gångarna - und so weiter. Då tittar läkaren på oss och säger

-Berättade andrologen också då att det finns cellförändringar i testikeln?
-???!!!
-???!!!

Jag är så arg och ledsen och besviken och rädd.

Jag är så arg på andrologen som uppenbarligen missat att se detta i labbsvaret, eller om han glömt av att berätta?
Jag är så ledsen över att att M ska behöva uppleva det som han är mest orolig över.
Jag är så ledsen över att vi inte fick börja en glädjande uppåtspiral utan att vi fick sitta där med all glädjen nerknölad i tårna på skorna, och känna hur oron bara svällde över och rann ut genom ögonen.
Jag är så besviken över att vår föräldraresa inte kunde få en början nu utan att det i stället känns högst osäkert om den blir av alls.

Och jag är så rädd!

Läs även andra bloggares åsikter om icsi, ivf, oro, M, arg, barnlöshet, verklighet, föräldrar,

När M är borta tänker jag för mycket.

Jag vet att jag vid något tillfälle i barndomen har sagt att jag ville ha fyra barn och ingen man.

Senare ändrade jag mig och sa att jag ville ha en man men inga barn. Så tänkte jag ganska länge. Även när jag var tillsammans med J, och var det ganska länge.

För jag ville aldrig ha barn med J, jag ville inte ha barn med någon som inte uppskattade mig, som inte var snäll och som faktiskt inte var särskillt trevlig men jag kunde inte se det då. Inte ens att han inte var snäll. Jag ljög för mig själv och trodde han var det. Jag trodde att jag inte ville ha barn.

När det tagit slut och jag började må bra igen kunde jag förstå och se att det där med att jag inte ville ha barn, var ett försvar för att jag aldrig skulle kunna skaffa barn med honom, inte med någon som var som han.

Med M kan jag ju inte heller, men nu handlar det ju inte om mina psykologiska spärrar eller om att jag inte kan för att han inte är en person som jag kan tänka mig att skaffa barn med utan om att vi kan inte tillsammans. Oh the irony!

Jag förstår inte hur jag ska klara av att få ordning på mig och tankarna kring detta. Varje dag tänker jag och funderar, varje dag inser jag att det fortfarande är minst fyra månader kvar bara till vi får en tid för ytterligare undersökning. Varje dag påminns jag om att jag är en som längtar efter barn och som inte har några och som inte kan få några med mannen jag verkligen vill dela framtiden med.

Varje dag kramar jag ungar, varje dag får jag kärlek av dem, bråkar med dem och får en liten glimt av alla sidorna av vad det skulle kunna innebära att vara en familj med barn. Och det gör ont ibland, så ont att jag gråter tyst i pappershanddukar på toalettlocket emellanåt innan jag återigen går ut och möter barnen som inte är mina.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, föräldrar, jag, ex, tankar, verklighet, M, längtan, kärlek,

intryck och uttryck

Eftersom jag fortfarande bara är hemma och är sjuk så händer det inget och jag får inga intryck. Inga intryck = inga uttryck. Så är det nog.

Jag pratade med mamman i dag om att måla. Hon berättade att väninnan målar barnkammarkonst och tycker att det är så roligt. Töntigt sa jag, jo.. sa mamman men hon är snäll väninnan. Ja då sa jag.

Sen pratade vi om minnen igen. Mamman har så många och fina och är fantastisk på att berätta dem. Jag brukar be henne att skriva ner dem åt mig så jag har dem sen att läsa. Hon tvekar. Hon tror att det inte har något värde men det har det, för mig.

Idag pratade vi om att måla minnena och bara skriva en mening eller två, hon kanske nappade. Jag tror att hon skulle tycka om det. Hon skulle vara bra på att göra det i en bok, så som när hon målar djuren. Snabbt och inte så detaljrikt. Det brukar bli fint.

Basta!

Det känns så fånigt. Det känns nästan som att mitt liv kantas av en rad tragiska eller sorgliga händelser och att jag liksom bara är mitt i alltihop. Så är det inte, jag ser det inte så men nu säger jag nog! Nog nu med tråkigheter och nu vill jag bara ha roligheter!

Pappan är hemma igen och mår ganska bra. Han längtar efter mamman lite, och det gör jag med!

EKG

Mamman och mellansyster är på resande fot. Jag unnar dem det! Särskilt mamman och jag önskar nog att jag var med dem den här gången. I går hade de suttit på en spansk strand i baddräkt. Inga turister alls. De hade samlat stenar och de tar promenader.

Pappan är inte med dem. Han vågar inte riktigt. Han säger att han är sjuk men vi vet inte. Han har varit sjuk i 7 års tid tror jag. Och det är svårt att veta med käre far, man blir trött på att få svaret "dåligt" när man frågar.

I dag ringde han, det händer sällan. Han ville bara tala om att han åkte in till sjukhuset. En förändring i EKG:t. Allt är ordnat och han ville bara tala om.

Och så får jag ont i magen. Jag blir rädd och orolig. Tänker att jag ska kasta mig dit, men det är fem timmar i bilen och bilen är så liten. Jag avvaktar lite. Han skulle ringa sa han och jag har mobilen i handen bredvid mig hela tiden. Han har inte sin på.

Jag behövde jobba i morgon, men inget är värt något om pappan är dålig. Jag väntar på svar.

Om födelsedagar

Det är det där med födelsedagar som är så laddat och konstigt. för samtidigt som jag tycker om att få paket och presenter så orkar jag inte med uppmärksamheten, och lite jobbigt är det allt att folk ska göra sig besvär för min skull. Oftast brukar jag säga att jag inte ska fira alls och så kommer ingen och jag får presenter "bara" av M och föräldrarna.

Med M:s mamma var det så skönt, hon sa att "bara så du vet tänker jag fira din födelsedag, jag kommer klockan tre!" Och bakfulla som vi var, nyss uppstigna som man ju är just den dagen på året, välkomnade vi henne en timme senare än vad hon egentligen hade tänkt sig. Och jag fick paket, fina och genomtänkta, och samtidigt som hon levererade dem berättade hon att alla de andra kommer strax de skulle bara leta parkering.

M och jag stod som fågelholkar för några fler hade vi inte räknat med, och något att fika på till många hade vi inte, så det var tur att butiken som låg nära hade öppet. Till slut var vi många och det var varmt och vi hade huvudvärk och M var lite sur och jag tänkte i smyg på födelsedagsmiddagen vi inte skulle hinna med i restaurangen vi inte hade bokat bord på, som tur var.

Men så här i efterhand var det fint. Vi sågs nästan alla som var viktiga för M och bara en gång till var vi allihop, och nu i morgon firar vi födelsedag i efterskott och jag har avsagt mig presenter (fast jag gillar dem egentligen) och hela tiden fattas M:s mamma utan att vi pratar så värst mycket om det längre.

Skicka hit Dr. House, pronto!

Pappan har varit dålig från och till i olika omgångar. Knäproteser, hjärtinfarkter, kärlkramp und so weiter. Nu visar det sig att han har en tre cm lång aneurysm på aortan.

För mig som under en period följde E.R, ganska slaviskt och som ÄLSKAR House MD, känns detta mycket oroande. Så pass oroande att jag för ett ögonblick kände mig yr och svimfärdig när jag pratade med mamman. Hon sa att de inte fått några direkta instruktioner eller någon remiss för operation eller så och jag hoppas ju att det är så det ska vara. Någonstans antar jag att en läkare skrivit ner röntgensvaret till pappan och att han eller hon hade talat om i fall det var akuta ingrepp som gäller. Jag har sökt lite, lite på nätet men jag vågar inte riktigt. Det känns bara för jobbigt.