28 september 2012

4 månader


Det var aldrig meningen att jag skulle sluta skriva. Det blev bara så. Lillo tog visserligen inte så mycket tid då precis i början, men besöken! Det var som en aldrig sinande ström på nåt vis. Jag har aldrig haft så fullt upp i min sociala kalender som då och det var fint och inte bara av ondo så klart.

Men han är underbar vår bebis! Så glad, så nöjd och rolig att hänga med. Han älskar när vi pratar och sjunger för honom och älskar när han lyckas få tag på en test av mitt halvlånga hår. Han blir så till sig att munnen blir som en strut som bara kan säga åååh åååh, eller aaoouu.

Han gillar sin speldosa, vi kan dra upp den i 40 minuter utan att han tycks tröttna på den och senaste kärleken är en liten randig tyggiraff. Lyckan är total över att han kan greppa tag i den och få in huvudet i munnen.Vi märker tydligt vilka sånger som han blir extra uppspelta av, och hur intresserad han börjar bli av allt som händer omkring honom.

Jag och M förundras över honom varje dag, kanske mest över hur mycket han redan kan och förstår. Jag vet ju att bebisar lär sig massor varje dag men jag har ju inte sett det på nära håll varje dag förut. Tänk bara att han liksom vet när han är hemma. Här hemma pratar han och snackar och tjuter av glädje hela dagarna, är vi någon annanstans är han visserligen glad men han är avvaktande och undersöker och tittar på saker på ett helt annat sätt än hemma.

Han sover bra på natten Lillo, inte så mycket på dagen fast han är trött och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera just den biten ibland. Jag oroar mig lite över att han faktiskt får för lite sömn när han sover så lite på dagen. Jag känner mig ibland ganska dålig som inte lyckas få honom att somna. Jag får så mycket tips och råd från olika håll kring detta, men det är som att folk inte tror mig när jag säger att man kan köra omkring med honom i bilen i en halvtimme utan att han somnar fast han är dyngtrött och att man efter det kan promenera med honom i vagnen en timme med samma resultat. När han sedan somnar sover han aldrig ( i princip längre) än vad hans cykel är. Vi kan ställa en klocka efter honom, vi vet att han vaknar efter exakt antal minuter, det slår fel kanske en gång på tio, inte mer.

M var hemma länge med oss, innan han började jobba och nu är det tillbaka till samma gamla vanliga med en hel del övertid och olika tider hit och dit. Det går bra och är lite skönt. Att vara hemma tillsammans i evigheter är inte bara enkelt. En dag i veckan läser jag på universitetet och M får vara stand by och köra Lillo  när det är dags för mat ty han vägrar flaskan hårdnackat! Det går väl över, men så är det med honom. Napp har han vägrat (förutom en vecka i början) trots att vi försökt länge,  varje dag med olika sorter och med samma. Nu har jag nästan gett upp, tänker att det kanske fortfarande kan finnas ett behov när vi slutar med amningen men hittills är det inte ett stort problem för han går att söva med klappar i rumpan och sång bara han är mätt och torr.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med detta att skriva på en blogg. Jag har gjort det länge och slutat till och från. Jag kanske inte ska ta ett beslut nu men jag är ganska säker på att jag inte kommer att skriva så mycket framöver eftersom tiden helt enkelt inte finns. Jag måste nog tyvärr prioritera att duscha och att plugga de korta stunder han sover om jag inte är ute och rullar barnvagnen då förstås.

Jag har verkligen fått så mycket stöd och pepp och glädje från alla (?) som läser (läste) här under graviditeten. Det var en skitjobbig tid och jag inser i efterhand att jag var mycket mycket mer orolig och ledsen än vad jag kunde eller vågade erkänna. Jag inser det nu i efterhand när jag inte alls känner samma stressnivå i kroppen som jag gjorde då. Det är lite dubbelt för jag njöt också och saknar magen lite grand nu även om jag är väldigt nöjd över att kunna knyta skorna själv!

Det är också skönt att inte vara i fokus på det sättet som jag blev i och med min oro och det är skönt att livet går vidare nu. Det är inte på paus. Jag har upplevt den här perioden då vi försökt få barn som en paus i livet som det är. Nu fortsätter det framåt och jag vet inte helt och hållet i vilken riktning men jag ser framåt och tycker nog ändå att framtiden ser ljusare ut än på länge.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

3 kommentarer:

Ida sa...

Kloka du! Kram!

Yevonde sa...

Åh vad roligt med ett inlägg :) Det är som med skrivandet, samma som med läsandet. Jag gör det rätt sällan nu för tiden. Kanske för att skärma av mig nu från mig då. Vi käns som olika personer. Inte bara barnlös vs mamma utan ledsen vs. glad och kantig vs harmonisk. Självklart lämnar jag inte henne bakom mit helt, men jag gillar att se henne i backspegeln.

Härligt att höra om Lillo dock! Kram!

Linnea. sa...

ja! Heja instagram! Maila mig på philinea@gmail.com så hörs vi där! Kramar!