30 mars 2015

Om att kanske våga hoppas

Att bloggen är så gott som död är ingen nyhet. men det är den. Den fungerar inte ens som ett tidsdokument för mig, men jag borde egentligen försöka skriva ner saker så att jag minns sedan när det är över, hur det än blir. För det är snart dags, det blir ett sista försök men det är knappt så att jag vill skriva det för det blir så definitivt.

Jag har läst ganska mycket om sekundär barnlöshet och förväntat mig att jag skulle känna detta på ett annat sätt. Att jag skulle känna mycket mer sorg över att inte kunna få ett andra barn hur som helst och när vi vill, men riktigt så sorgligt är det inte som första gången, men lite. framförallt hade allt varit så praktiskt om det funkade. Så många färre människor hade behövt vara inblandade i vårt barntillverkande och det hade känts mer.. privat. Jag lägger inte några värderingar i detta alls,  men , nu är vi åtminstone 9-10 personer inblandade i detta och hade det funkat hade det bara varit vi.

Lillo fyller snart tre och är väl inte så unik i vad det kan innebära att vara tre även om han ju också är så unik som varenda liten unge. Han är verkligen vårt största glädjeämne men också den enda som får M att tappa humöret och balla ur lite. Tro mig jag har levt med M i 10 år och han har inte blivit arg på mig så många gånger som han blivit på Lillo. Dock måste jag tillägga att han inte agerar ut sin ilska hela tiden, men han tappar humör och tålamod numera det gör han.

2 kommentarer:

ekomammaistan sa...

Känner igen det du skriver om känslan av hur skönt det hade varit att slippa göra ivf. Det fysiska, psysiska och inte minst det ekonomiska. Och det praktiska i att slippa en miljard läkarbesök...

Kul att höra från dig hur som helst! Hoppas att ert sista försök lyckas.

Moi sa...

Tack! Jag hoppas också men det känns läskigt och inte så troligt :(