28 september 2006

symptomatisk flyttomani

Jag blir inte riktigt kvitt tomrummet inombords. Jag försöker fylla det med diverse telefonsamtal, promenader, tapetfrossa och kärlek. Men jag lyckas inte. Det gnager i mig och skaver. Jag är rädd att det snart går hål och att jag snart rinner ut.

Jag kan inte prata om det riktigt, jag vet ju inte vad det är. Jag har ont. I själen.

Så börjar tankarna komma på att flytta. Symptomatiskt, det vet jag väl, jag är inte så dum alltid. Jag drömmer om hus, eller någon annanstans igen. Funderar på varför det inte funkade förra gången och kommer fram till att det var för M:s skull. Jag ville bara vara med honom, jag gav aldrig den andra staden en chans. Jag funderar över anledningarna till att jag flyttade då och tänker att anledningarna till att flytta nu skulle vara de samma.

Men jag flyttar ju inte, det kan jag ju inte, vill jag ju inte...