31 december 2011

2011 - i backspegeln

Precis som förra året har jag i flera dagar kämpat med att försöka sammanfatta året månad för månad men jag kan faktiskt inte utan gör det på ett annat sätt istället



ÅRETS PROJEKT: har definitivt varit graviditetsprojektet. Att påbörja hormonbehandlingar, mecka sprutor, åka fram och tillbaka till Örebro för att göra äggplock, vänta på telefonsamtal och samtidigt försöka leva precis normalt under tiden har varit påfrestande och svårt men också otroligt på sitt sätt, inte minst nu så här med lite perspektiv på det hela. Dessutom så sitter jag här och är gravid och vågar kanske för första gången känna att det är på riktigt.



ÅRETS RESA: skulle kunna vara den vi gjorde till Örebro 26e augusti men jag säger ändå att det är resan till Gotland eftersom det kändes så befriande att få komma bort och andas någonstans där jag var jag på ett helt annat sätt än här med sorg och tungt att andas och där jag ständigt bara blev påmind om att barn var för andra än mig.
Och Gotland är alltid Gotland, med havet  och stenarna, och rabbis och de sista åren jag och M tillsammans lediga.

Vi gick också en kurs i finnskogspols för Mats Berglund M gick en låtkurs och det gjorde att det kändes ännu lite mer som att det var VÅR semester.



ÅRETS KÖP: tro det eller ej så har jag köpt en systemkamera som jag använder ganska flitigt faktiskt även om man inte skulle tro det när man kikar i bloggen. Jag ska försöka bli bättre på att lägga upp bilder, för min egen skull eftersom jag har upptäckt att bilderna tillsammans med texten blir ett bra tidsdokument för mig som är usel på att skriva upp viktiga händelser. Jag tror också att min iphone får kvala in som årets köp eftersom den har underlättat för mig i vardagen så otroligt mycket.

ÅRETS SÄMSTA KÖP: Jag köper ju inte så värst mycket saker, men det kan nog ändå ha varit ett par jeans som jag aldrig har använt och som jag redan gett bort eftersom de inte kommer att användas någonsin av mig.

ÅRETS SLIT: har varit att försöka forma en yrkesroll på deltid som egentligen krävdes heltid, samtidigt som jag var fullproppad med hormoner och en hel del sorg. Jag känner också att bristen på ledning när jag formade den här yrkesroll och de få och väldigt luddiga instruktioner gjorde att jag inte klarade av det riktigt och det gör fortfarande ont i mig eftersom jag yrkesmässigt alltid varit en ambitiös person. Under processen bad jag flera gånger om guidning och ledning om jag var på väg åt rätt håll och flera gånger fick jag veta att det var väldigt bra det jag gjorde och att jag hade fria händer. I efterhand har jag fått höra av samma person att jag inte gjorde på det sätt som var tänkt och att någon annan ska ha den rollen (någon som dessutom använder alla mina idéer och får credit för det) Jag har bestämt mig för att se tiden an ett litet tag men jag söker nya utmaningar och funderar till och med på att sadla om för jag är så oerhört besviken.




ÅRETS PLAGG: har med tanke på vintern som aldrig tog slut, återigen varit mina duckfeet som M gav mig till födelsedagen för något år sedan, jag fryser aldrig om fötterna längre och jag älskar dem!







ÅRETS LYCKA: Det finns det väl heller inga tvekan om vilken det är egentligen. För det är graviditeten. Både första gången när vi fick pluset och sedan också när vi fick veta att bebisen var kvar där inne trots att vi trodde att det var ett missfall. Åtminstone är det årets lycka så här i efterhand för det var så jäkla oroligt där ett tag att lyckan kändes otroligt långt borta, men den har krupit lite närmare och närmare och många stunder nu när jag faktiskt känner  beibisen flera gånger per dag så är det lycka och inte oro som tar överhanden.


ÅRETS SORG: Pappas sjukdom, ovissheten och oron vad gäller hans sjukdomsförlopp och även oron vad gäller mamma. Jag kan ju bara lite förstå hur det är när ens livspartner blir sjuk och hur det måste kännas när man vet att det finns ett slut ganska snart.


ÅRETS FILM: Ja... vilken kan det vara, jag vet inte riktigt. Jag har sett en hel del film men inget som jag tycker har etsat sig fast nåt vidare värst. Hade jag hunnit se Simon och Ekarna kanske den hade kvalat in men det har jag inte hunnit så den blir det inte.






ÅRETS BOK: svårt! Det blir nog ändå Håpas du trifs bra i fängelset, Susanna Alakoski. En riktigt bra bok som jag tycker att man kan läsa, den känns lite tung då och då men man blir stark i anden efteråt,, lovar     






ÅRETS LÅT: kanske den svåraste  av alla eftersom det kommit så många bra men jag tror ändå att om jag ska välja två så blir det Mumford and Sons - after the storm och First aid Kits The Lions Roar Låtar som betytt mycket för mig och som jag lyssnat på om och om igen. First aid kit såg jag för någon månad sedan och det var magiskt, får ni chansen så se dem!  


NÄSTA ÅRS FÖRHOPPNING: är ändå att alla ni som kämpar, alla ni som läser här ska få uppleva ett plus, att min familj ska få vara så friska de bara kan. Att ms och min bebis kommer i maj och att allt går bra. Längre än så kan jag inte tänka. Jag har inga andra förhoppningar även om jag visst skulle kunna tänka mig en och annan triss-vinst, en resa och en sommarstuga och allt det där, för egentligen känns det inte viktigt. Det känns bara viktigt att få ha min familj omkring mig, och att M och jag ska bli fler i vår lilla familj. Det är faktiskt allt som spelar någon roll för mig just nu.

Det finns mer att säga känner jag nu när jag skriver men jag avslutar det så här, med en förhoppning om ett fantastiskt Gott Nytt År till alla er!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

20 december 2011

halvvägs och dubbelt.

Jag kan inte riktigt förklara hur det kommer sig att jag inte uppdaterat. Detta att vara gravid är så dubbelt för mig, för samtidigt som jag verkligen är glad över graviditeten, så har jag så svårt att se mig som gravid och känna mig trygg i detta. Jag har märkt att jag inte riktigt vill prata om det, jag känner mig inte som jag föreställer mig att man borde göra som gravid, men vad vet jag, detta är ju något helt nytt.

Jag har gått halvvägs nu (vilket är helt konstigt) och jag har inte köpt en enda pinal, jag har inte tagit magbilder, jag har inte outat mig på facebook, jag har inte berättat för så värst många på jobbet och jag njuter inte av uppmärksamhet för magen som ändå syns rätt rejält nu. Jag blir ställd, och lite förfärad över alla frågor jag får om magen, jag är inte van vid det alls.

Och jag är inte van vid att önska mig att tiden ska gå både långsamt och fort, för det gör jag nu. Jag önskar att den ska gå långsamt så att pappa får vara kvar så länge som möjligt, men samtidigt önskar jag att tiden ska få gå fort så att jag kan vara säker på att han får hinna träffa bebisen, för det är det enda som han önskar just nu.

Så fort jag kliver in på specialistmödravården börjar jag gråta och läkaren får börja med att visa mig bebisen på ultraljud så att vi kan prata utan att jag gråter hela tiden. Hon berättar att de haft flera möten på de stora sjukhusen i Stockholm för att se över sina rutiner som en del i en lex-Maria, och jag väntar på att få höra mer om detta efter jul och nyårshelgen.

Jag kände bebisen riktigt många gånger  för några veckor sedan och sedan dess inget, detta i sin tur har gjort att jag hela tiden inbillar mig att den inte lever och fasar för ultraljuden eftersom jag tror att jag ska få se en död bebis och just därför är det så otroligt skönt att jag har flera ultraljud inbokade så att jag slipper gå och vara så orolig för varje gång jag har varit på ett UL så är jag lugn ett tag.

Jag är som sagt halvvägs i graviditeten nu, och jag har bestämt mig för att så fort jag har gått lite mer än halvvägs så ska jag jag försöka fokusera på att det faktiskt finns en liten bebis därinne, som senast i går gäspade hela tiden under ultraljudet och som försökte suga på tummen, och som inte alls ville veckla ut sig för att visa upp ryggraden för mätning. En liten liten minibebis, men ändock en bebis, vår bebis.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,





23 november 2011

Det är inte roligt i min bransch när 9 kollegor är borta och man är så trött att man gråter. Det är inte roligt att sitta på rasten som är 30 minuter och känna att man faktiskt knappt klarar att vara på plats eftersom man inte orkar men man måste och blir tvungen att jobba över till och med. Imorgon blir en helvetes dag mellan 07-21 att se fram emot och jag jag börjar 6.30 dadeln efter. Oh joy!

18 november 2011

Mörkret sprider sig

Min pappa blir ju inte bättre. Han har börjat känna sig yr och häromdagen när Han och mamma bar matkassar från bilen stannade han till på avsatsen och så trillade han baklänges ner för trappen.

Han skada de sig inte så farligt, var aldrig medvetslös eller så utan blev nog mest rädd och lite blåmärkt både här och där.

Mamma blev rädd. Och jag. Det är hemskt att inte kunna åka dit för att se med egna ögon att han är okej. Jag var där en vecka för bara någon vecka sedan och KAN inte åka dit igen.

M skulle aldrig vilja flytta och som det är nu kan jag ju inte flytta själv heller, ens för ett litet tillfälligt tag även om tanken ändå slagit mig. Lillosen är lika mycket Ms som min och därför måste vi ju bo tillsammans och det är ju vad jag vill. Men pappa, blir inte bättre. Jag tänker och funderar på vart skelettcancer sprider sig om det sprider sig?

Jag tänker på mamman också, mycket!

10 november 2011

My Ass

"passa på att vila nu för sedan kommer det bli dåligt med det.."

JA MEN JAG KAN JU INTE!!!

Jag somnar sent och vaknar skittidigt. Jag jobbar heltid och har ett tungt jobb och märker att jag får ont i huvudet runt 14, 15-tiden varje dag när jag är på jobbet. Det är ett litet helsicke att jag inte kan sova för jag är så trött att jag bölar ibland.

spökveckor... my ass. "i dessa veckor kan mamman känna att hon mår så bra som tidigare, att hon kan njuta av graviditeten och att hon orkar mer" MY ASS att jag orkar mer!!

fast jag njuter ändå, för jag är gravid, faktiskt.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

06 november 2011

Uppdatering

Vi har varit på specialistmödravården en gång och fått hjälp med att tolka forskningsrapporter vad gäller barn vars mödrar tagit cytotek i syfte att göra en abort. Man kan inte se att dessa barn i högre grad föds med
Missbildningar än de barn vars mödrar inte tagit cytotek. Detta känns skönt! Vi har också två gånger fått göra ultraljud och de har tillväxtmätt och kollat lillo mkt noga för att lugna oss och så tänker jag. Kub + nupp är gjorda och vi väntar på svar men inget hat sett konstigt ut hittills.

Ultraljudet som gjordes sist var så pass bra att min svåger som arbetat på BVC många år, hävdar att han vet vad det är för kön. Jag vet inte om det stämmer eller inte. Jag vet inte vad det blir iallafall fall! Mer än en lillo som viftas som en galning med händerna och som inte ville ligga still för att bli mätt!

Jag vågar också tro på att lillo finns där inne. Jag känner ju att det är något och jag får lite sammandragningar som ett brev på posten efter lövkrattning och långpromenader så.. Ja jag vågar tro det nu.

Vad gäller sjukhusets misstag lovade chefen mig på
Spec.mvc att hon skulle se till att det blev en utredning gjord som hon ju trodde skulle resultera i en lex Maria och att jag kommer att bli underrättad vad som sker. Jag lägger det åt sidan ett litet tag.

Jag Fick också reda på att ett embryo kan dela sig i två hinnsäckar och bli tvillingar men att det inte verkade så värst troligt eftersom de på det allra första ultraljudet bara sett en hinnsäck. Läkaren trodde att det som kom ut var överflödiga hinnor och blod som koagulerat och liknande. Jag väljer att tro på det. Det känns rimligt liksom.

Och så måste jag igen säga att jag är så glad för alla hälsningar och allt pepp! Jag har liksom kommit av mig och inte knappt läst eller surfat då värst mycket alls. Har försökt att bara känna mig för och försöka förstå att lillo är kvar och att det är jäkligt långt kvar till maj.

Men ni är så fina och dom bloggare betraktat så förtjänar jag det inte!

21 oktober 2011

fortfarande väldigt ogreppbart

Det är inte helt enkelt att bara göra ett lappkast och bli glad. Det är så dubbelt, och jag försöker, och lyckas för det mesta, men inte riktigt och inte fullt ut. För jag är arg också. Riktigt förbannad och jag kommer inte att sopa det under mattan men jag vill att allt ska ske på ett juste och korrekt sätt och så vitt jag förstår kan tex inte jag göra en Lex Maria-anmälan utan det måste sjukhuset göra. Jag kan tycka att de borde det i ett sånt här läge, men vad vet jag.

Sedan får jag också tänka om vad gäller saker som jag tänkt.
  • Tröttheten beror inte på missfallet, utan på att jag är gravid. 
  • bristen på kaffesug beror också på att jag är gravid inte på att te är så mycket godare. 
  • Kissnödigheten nattetid beror inte på tedrickandet utan på... graviditeten. 
  • Trånga byxor beror på att jag är i v. 11 och inte (enbart) på att jag ätit för mycket mat.
  • ömmande kroppsdelar får en förklaring
  • och min magvärk är alltså inte en infektion efter missfallet utan.. graviditeten.
Allt detta är så svårt att förstå och jag kommer på massor med saker som jag ätit som jag inte borde,men jag tror inte att det är hela världen egentligen. Dock bekymrar det mig att jag slutade med folsyra och järn samma dag som jag trodde det var missfall eftersom det verkade meningslöst att fortsätta. Det bekymrar mig också lite, men inte mer än detta med cytoteken.

Det är också konstigt att jag känner det som att jag vet hur det känns att få ett missfall fast jag inte har fått ett. Och så undrar jag vad det var för en stor blodig klump som kom ur mig. Jag vet inte ens om det kan bli två hinnsäckar av ett embryo och i så fall vill jag inte tänka på att det kanske var en tvilling?

Det är mycket som snurrar och jag känner mig tacksam över att så många av er bryr er. Jag har läst kommentarerna flera gånger varje dag och både jag och M klamrar oss fast vid att så många tänker att det borde gå bra och att vi kanske får bli föräldrar snart ändå.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

18 oktober 2011

Ofattbart o(t)roligt

Jag fick komma till en gynekolog idag för att se om jag behöver skrapas eller inte. Jag fick ju inte komma tillbaka till gynakuten där jag varit och konstaterat missfallet så jag chansade och frågade den gynekolog som hjälpt mig ta ultraljud och räknat äggblåsor i Stockholm, en mycket trevlig kvinna som jag gillar.

Jag fick lämna urinprov där det konstaterades att graviditetshormonerna inte gått ur kroppen på mig ännu och sedan skulle hon kolla lite med ultraljud osv.

Rätt som det är utbrister hon; "Men herre Gud här finns ju ett perfekt foster, vad håller de på med på gynkakuten?!?!" Jag fattade verkligen ingenting. Jag förstod inte vad hon sa eller så gjorde jag det för jag började gråta och sa att det inte var möjligt och så kom jag plötsligt att tänka på cytokeken som jag fick, och så började jag gråta mer.

Summa summarum. Jag är gravid trots allt. Jag ska gå hos specialistmödravård eftersom cytoteken kan ha skadat fostret (fast det är inte säkert för det var så tidigt, orala tabletter och bara två) och därför behöver man ha koll.

Jag är chockad, lite glad, orolig och arg! Jag frågade läkaren om en läkare på en gynakut verkligen kan missa sånt här, och min gynekolog sa att nej det ska inte vara möjligt. Jag har visst bakåtliggande livmoder, men en sådan sak ska en läkare på en gynaqkut inte missa.

Jag är inte den hämndlystna typen men jag är arg. Jag vill att den här läkaren faktiskt ska veta vilket misstag hon begått. Jag vill att sjukhuset ska veta att hennes stress (hon var stressad för hon var själv där) kan ha skadat vårt foster. Och jag vill inte att det någonsin ska ske igen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

10 oktober 2011

Astrid

I natt drömde jag att vi fått en liten flicka som hette Astrid. Hon hade grön sparkdräkt med fina fötter på som var sydd med sömmarna utåt så att det blev som små ankfötter, sjukt fina ankfötter. Hennes hår var svart och det fanns massor. M och jag stod i vardagsrummet där vi rullat in vagnen och bara såg på henne där hon låg, vi tittade på henne och sa flera gånger tänka att hon är vår på riktigt. Innan vi började se på henne hade jag varit hemma själv med henne och plötsligt insett att vi glömt att M skulle vara ledig minst tio pass och att han var tvungen att komma hem från jobbet.

Någonstans i drömmen var jag också på ett apotek, det var som en kiosklucka, med en ställning utanför där det fanns massor av bebisatiraljer som jag bläddrade igenom. Plötsligt stod det en tant bredvid mig och frågade om jag hade en katt i vagnen? Jag såg argt på henne och sa argt att det var väl klart att jag inte har en katt i vagnen!
- Varför ligger den så konstigt då? Jag såg ner i vagnen och där låg Astrid och hade liksom kanat ner och låg som en makaron längst nere i vagnen och jag fick lyfta upp henne, jag luktade henne i nacken och tänkte igen att det var så konstigt att hon var här nu.

Jag tror att jag nästan var halvvaken här för jag kämpade som en galning för att hålla kvar känslan, att jag skulle få gå hem från apotektet med vagnen och rulla upp den för yttertrappen och ha henne på riktigt.

Vissa drömmar önskar man var på riktigt, och somliga är man mest bara glad över att man vaknat upp ur. Detta var inte en sådan dröm


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

05 oktober 2011

And so it is

Det liksom rullar på livet. Jag och M, M och jag. Katterna.

I går fick M svar på sin senaste ultraljudsröntgen. Lyckligtvis har hans cellförändringar inte förändrats mer och det ser ut som tidigare. Vi väntar på att han ska på en till röntgen för den där fläcken han hade på lungan. Men allt drar ju ut på tiden så att man kan bli galen! Det känns lite, när vi summerar ihop alla sjukhusbesök och all oro, som att vi nästan normaliserat det för mycket men det är väl så man fungerar antar jag. För att orka, och för att det är som det är. Vi kan just inte ändra på något så vi får väl köpa läget mest.

Jag mår inte riktigt bra efter missfallet ännu, jag menar fysiskt. Jag är så otroligt trött och jag får ont i magen då och då. Jag blöder fortfarande men det är tydligen normalt(?) Jag kan säga att jag är mer än lovligt trött på sjukhusvårdsupplysningen som säger saker som om de vore självklara. Hur ska man kunna veta vad som är normalt med ett missfall bara av sig själv?

Nu hoppas jag att jag kommer in i en normal cykel så snart som möjligt så att jag får veta hur den är och hur jag fungerar fortsättningsvis.

Under hösten ska vi gå och lyssna på First Aid Kit, Gillian Welch och Ryan Adams. En bra konserthöst!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

25 september 2011

tomt

 Jag trodde att det var över, jag har ju ingen erfarenhet av missfall tidigare, jag borde inte ha det heller kan jag tycka, men det var inte över. Idag kom resterna ut och det gjorde så fruktansvärt ont och det var blod överallt. Jag fattade inte vad som hände. Jag satt i soffan, drack lite the och satte i halsen, hostade och trodde på riktigt att jag kissade på mig men det var blod, igen. Och jag som trodde att det var över.

Så här i efterhand känns det ändå bra att jag fick se på ultraljudsbilden i torsdags att det var tomt, att det inte fanns något kvar av det som vi fick se i söndags. Jag tror att det hjälper mig mentalt att förstå att det inte är ett misstag, att cytoteken jag fick inte aborterade något utan hjälpte mig att få ut det som skulle ut.
Hade jag inte sett det hade jag funderat med tanke på att det har pågått egentligen över en vecka och tagit så lång tid. Jag kommer inte att plåga mig med att göra något gravtest för att se om det ger utslag, det gör det ju förmodligen, jag vill inte se det.

Det här är enda gången jag varit gravid. Jag är närmare 40 än 30 och jag vet inte om jag kommer att få upleva det igen. Så idag känns det liksom snopet, konstigt och liksom lite som vanligt.

Jag är mer van vid att vara ogravid och ledsen än vid att vara gravid och hoppfull. Den här känslan som jag har idag känner jag igen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

22 september 2011

Here we go again







Eller så kommer jag aldrig mer att andas ut. För här ligger jag på en brits på gynakuten och väntar. Den här gången BLÖDER det.

Lilla Sesmfrö, detta är väldigt onödigt. jag hade gärna burit omkring på dig länge länge.

21 september 2011

kära lilla krumelur

Det var en lång bilresa från mamman och pappan, den som var när jag oroade mig som värst. M körde under tystnad och jag lutade huvudet mot fönsterrutan i bilen och såg hur billyktorna bildade röda radband framför oss, som ett eko på mina tysta böner om att missfallet inte skulle vara ett missfall utan bara inbillning och en helt liten normal blödning.

Vi for till gynakuten och jag fick veta allt som jag ju egentligen vet, att man kan blöda, att det är normalt, att det så här tidigt knappt ens går att avgra om det är ett missfall eller inte. Men jag har inte haft mer ont. Det har kommit lite lite blod, men det blöder liksom inte.

Jag är the worrying kind. Jag försöker låta bli. jag har sett hinnsäcken och ett sesamfrö, ett litet gryn som sägs bli en bebis, det är konstigt. Jag förstår det förnuftsmässigt men det är som att hela jag är inställd på att det inte kan fungera för oss och att jag därför inte kan känna det heller.

Jag hade någon slags tanke att jag skulle gråta av glädje när jag såg det positiva beskedet, jag föreställde mig det, att tårarna skulle rinna och att det skulle kännas skönt och fint äntligen. Små, små stunder av detta får vi då och då men mest är det oro och som en slags skam över att jag inte kan känna mig riktigt glad. Jag borde ju det, jag är ju det egentligen, men ändå.. så är det som att det inte går.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

18 september 2011

Ingen lycka varar för evigt

Jag blöder, om än sparsamt. Men jag har just upptäckt det och tja.. vad gör man, väntar och ser antar jag. Vänta vänta vänta! Åh vad jag hatar att vänta jämt.


Jag känner någonstans att jag vet vad detta är och att jag väntat på det, för vårt + var nog för bra för att vara sant.


14 september 2011

Och så vet jag ju svaret



Jag har vetat ett tag nu. Fast jag förstår det inte. Jag förstår inte att det är inuti mig, att det har fäst och att det är stort som ett sesamfrö ungefär och att det finns ännu lite mer hopp än tidigare.

Jag är fortfarande rädd, men kanske mer för annat, och så har jag snudd på dåligt samvete. Jag vet att det inte finns någon logik i det men det känns så..

Min fina vän som bor i Norge sa att jag kan börja skriva om musik igen så som jag tänkte en gång och det kan jag ju, men jag vet inte. Kanske kommer jag att kunna skriva mer om livet så som det är i helhet med inslag av fler saker som jag gjorde förut, eller så tar de slut orden. Det har hänt förr, fast just nu finns de en masse.

Tack för alla hållna tummar och alla fina ord och tankar och tårar. Det här är inte klokt, och jag begriper inget.

Fast jag vet hur det känns för några av er, och jag vet att det här är något ni unnar mig, men jag vet också att några blir ännu lite oroligare och kanske ledsna och alldeles sorgliga. För jag vet hur det är att läsa om något man önskar hetare än något annat.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

09 september 2011

Rädd

Jag har inte testat ännu. Inget mer har hänt och jag vet just inte alls vad jag är, eller om jag är. Jag har kommit till en punkt där jag inte vet om jag kommer att våga testa knappt. Jag är rädd för resultatet. Jag är rädd för att stå där och stirra på ett streck och förstå att det inte finns ett endaste litet hopp just för den här stunden och att jag då ska behöva känna att vi har misslyckats igen.

Jag är rädd, för det är jag är rädd.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

07 september 2011

SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag(hoppashoppashoppashoppas)
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
Skitdagskitdagskitdagskitdag(hoppashoppashoppashoppas)Skitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag.

Och hur har din dag varit?




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

03 september 2011

ruvardag, mitt i ungefär

Jag skulle ju liksom hålla ut och kämpa och inte fundera så mycket men jag gör det. Jag inser ju det att jag funderar hela tiden oavsett vad jag gör egentligen. Jag funderar över graviditetssymptom, eller egentligen bristen på dem. För jag känner ju nästan inget alls som skulle kunna tyda på att jag är gravid. Jag hade fler "symptom" innan jag satte tillbaka embryot och självklart får det mig att fundera. Så mycket har jag inte googlat på symptom, mer på om man kan vara gravid utan att känna något.

Sedan funderar jag över om jag orkar med hela karusellen igen, med hormonerna och oron och besvikelsen. Är det bättre för mig att helt enkelt låta bli och bearbeta eller avhjälpa barnlösheten på annat sätt?

Jag funderar över att min nya chef är inte precis så lätt att prata med och kanske inte heller så värst förstående. Det känns inte så bra på jobbet, och jag kan inte säga att jag precis vet hur jag ska göra i framtiden även om jag ju egentligen hade bestämt mig. Just nu känner jag nästan som att jag vill byta karriär helt och hållet. I min bransch är ingen kvinna bättre än en man, kanske mest för att det är så ont om dem. Men jag är less på det. Och jag är less på mycket annat också.

Oavsett vad jag funderar på så återkommer jag till detta att jag har svårt att tro att det faktiskt skulle kunna vara så att "vi" har blivit gravida nu. Det finns en mikroskopisk chans, det gör det, men jag tror inte det. Jag tror att det är som vanligt och att det kommer att bli sorg och bedrövelse när det är dags för mig att kissa på stickan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

29 augusti 2011

En klump i magen - lite mer på riktigt.


foto: Maria

Alltså...

jo jag går omkring med ett ägg eller ett embryo. Eller, jag känner inget så jag kanske inte gör det, men rent teoretiskt så gör jag det sen några dagar tillbaka.

Det är ingen lätt grej detta att hålla på och ha embryon i sig. Jag känner mig stressad och nervös och orolig och... faktiskt lite hoppfull också men bara lite. Förövrigt känner jag inget och jag vill helst inte veta nåt om andras gravidsymptom eller vad andra eventuellt har känt eller inte känt så jag har inte googlat och inte frågat andra eller halkat in på familjelivs 748 trådar om hur folk känt sig under ruvandet. Jag har heler inte vågat prata med någon om det och inte vågat tänka för mycket på det och det går ganska bra fortfarande att inte tänka.

Man kan tex gå på IKEA (och INTE gå så mycket på barnavdelningen, nästan inte alls) eller på K-rauta och köpa borr och kvartslist (och inte låta tankarna vandra till om i fall man kan bygga specialgrind till trappen) eller så kan man gå och äta sushi. (och inte fundera på hur det var med listeria nu igen) Allt detta kan man göra för att låta bli att tänka.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

22 augusti 2011

om sånt som jag gjort och gör.

Jag hade en blogg en gång. En där jag skrev saker om det som jag tänker. När jag sedan slutade tänka slutade jag skriva. Så enkelt är det. Jag har försökt låta bli att tänka. Jag har verkligen försökt och faktiskt lyckats bättre än jag trodde.

Under tiden som jag inte tänkt har jag mest varit hemma och låtit bli att tänka och så har jag försökt hitta på roliga saker, träffa människor och M. M och jag har suttit ihop i en månad nu och nu är det slut med det för nu börjar vi båda jobba igen. Men vi behövde det nog, ihopsittandet. Vi har inte setts så mycket det senaste året insåg vi och nu ska vi försöka ses mer.

Till exempel ska vi ses på onsdag för då ska det plockas ägg och spermier och så ska det göras barn, fast vi står mest för råvarorna, inte för själva görandet. Det sköter andra om åt oss. Det är så praktiskt detta inte behöva ligga för att göra barn, liksom bra. Vi har inga problem med liggandet i och för sig, men vi har ju liksom inte lyckats göra några barn med den metoden så nu har vi överlåtit det åt andra som verkar vara bättre på det, görandet, inte liggandet det tror jag vi fortsätter med.

Idag har jag jobbat för första gången på ganska länge. Det var konstigt, inte som att cykla riktigt för det brukar man ju komma ihåg hur man gör när man inte gjort det på ett tag, jobba har jag precis glömt av hur man gör så jag vet inte precis hur det gick. Trött var jag också för jag tänkte jag skulle frsova mig och vaknade varje halvtimma för säkerhetsskull onödigt nog för jag vaknade ju i tid sedan när det var dags.

Om ett tag ska jag ta sista sprutan, den är inte hemmablandad som de tidigare varit i den här cykeln, det är skönt, det känns mindre som att jag ska dra i mig knark nr jag inte själv har behövt blanda det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

20 juli 2011

I'm not aware of too many things I know what I know and I know what I mean

Jag räknar ner nu, det är bara timmar kvar innan jag påbörjar sprayomgång 3. Det är inte helt lägligt att börja just nu dagarna före semestern, men jag gör det ändå. Jag väntar inte nu när tiden känns knapp och dyrbar. Kanske är det otåligheten i mig eller känslan av att vilja ha det överstökat som gör att jag väljer så här nu.

Jo det är jag som väljer, M är med mig, men jag väljer. Han har kanske inte ens funderat över om det fanns något val, och det har inte presenterats som ett val för oss heller, men jag vet ju att det finns ett, egentligen.

Jag har varit bortrest, hos mamman och pappan för födelsedag, grävande och umgänge i omgångar. Ett litet tag var jag hos ena systern och var behjälplig vid renoveringen av nya huset och jag längtar återigen till den andra kusten lite grand där det skulle vara närmare till min familj och mina kära, men jag har ju provat det, utan att egentligen ge det en chans. Jag träffade M några månader innan flytten och sedan var mina tankar bara kvar hos honom hela tiden tills jag flyttade tillbaka.

Pappa är fortfarande sjuk och fortfarande trött, det är lite upp och ner det där, dagsformen avgör verkar det som. Och så är det väl för mig med men jag orkar inte skriva om mig, jag är rätt så less på mig.

M, arbetar sista natten före semestern och det känns ganska fint att veta att vi har fyra veckors insomningar tillsammans framför oss. I praktiken är det inte så eftersom han somnar på kommando och jag inte, men jag tycker om tanken på att vara tillsammans, just nu är han min trygghet, och alltid är han min stora kärlek.

Eftersom sprayandet börjar nu har vi inte riktigt klart för oss vad vi ska göra under vår semester. Vi vet inte när vi måste åka till Örebro, vi vet inte när jag bör göra blodprov och jag försöker räkna ut när det kan inträffa, om vi kan åka till Italien, eller om det får bli något annat. Ett (kärt) bekymmer vi har är katterna, är det är inte alltid så lätt för oss att få kattvakt i fler än några dagar, så vi måste liksom lösa det innan vi planerar färdigt. I "värsta fall" blir det dagsutflykter med enstaka övernattningar i skärgården, och det känns som ett helt ok värsta scenario just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

28 juni 2011

Jävla jobb och jävla mer grejer




Jag var på jobbet en stund idag. Lite planering lite samkväm lite hej. Inte så mycket "hur mår du?" Eller "vi saknar dig" mest flackande blick och osäkra leenden en och annan hastig glimt för att se om det fanns en gravidmage.

Mina allierade har jobbat hårt med att dementera ryktet att jag är gravid, för det finns ett sådant rykte vet jag och jag orkar inte riktigt bry mig.

Jag bryr mig mer om - och oroar mig för att ett av mina roliga uppdrag som jag har haft verkar försvinna till hösten och även över att de som borde ha berättat det för mig inte har gjort det.

Jag liksom skäms och känner mig illa till mods och undrar vad jag gjort för fel. Jag har inte hört något annat än att alla varit nöjda så jag förstår inte.

Jag blev först så arg att jag gick hem och sökte nya jobb. Sedan blev jag ledsen och gick upp till M som hängde tvätt för att bli kramad. Han gör så gott han kan för att trösta men detta är något annat, detta är mitt arbetsjag som är besviket och det som är jag då, känner M inte så väl.

Nu ligger jag och skäms ännu en gång över gråten som ju skulle vara över nu. Och är arg för att jag var på jobbet idag. Nu vill jag inte ha mer sån här skit och jag måste få hitta på saker jag kan bli glad av igen.

Jag vet inte om bakning av macarons kan kvala in där men kanske, i alla fall om de blir bra. Annars gråter jag väl över det också.

Nu ska jag åter igen försöka somna.

26 juni 2011

En slags fortsättning



Hur svårt ska det behöva vara att få ur sig ett par inlägg då och då? Jag kan inte, jag skriver fyra, fem rader och sedan är det stopp. Jag kan inte.

Jag har fyllt i någon slags enkät angående ångest och depression där man i förväg får se vilka siffror som tillhör vilken nivå av ångest eller depression, inte så så smart för jag sitter hela tiden och tjuvkolllar för jag vill absolut inte hamna i den som hör till depression. Absolut inte! Jag har ingen lust att springa i samtal och prata och bara ösa ur mig. Jag har pratat och pratat om hur jag känner och skrivit om det så nu vill jag inte mer. Eller jag vill inte prata om det med någon från början ännu en gång. Jag vill inte hålla på och berätta utan att det är ett samtal där jag också får vara mottagare. Jag kan ju knappast ha det som krav hos en kurator eller psykolog att denne också ska berätta om sitt liv.

I enkäten fick jag också besvara om jag har svårt att njuta av böcker och filmer eller om jag har svårt att se fram emot saker.. Alltså jag kanske inte ser alla filmer som jag vanligtvis skulle se, jag läser inte heller böcker på det sätt som jag vanligtvis gör. Jag väljer saker där jag slipper tänka och jag väljer gärna böcker eller filmer jag redan läst eller sett. Safe, jag vet vad som händer, jag måste inte koncentrera mig.

Och jo jag ser fram emot saker, ibland mycket men det tar lång tid för mig att ta tag i saker att se fram emot och vissa känns snudd på oövervinnerliga. Jag ångrade snabbt att vi skulle åka iväg på midsommarafton, jag ville hellre bädda in mig i vita fluffiga lakan och se på film kändes det som, och i slutändan blev det ganska bra för M fick övertid på ett nattpass och kom inte hem fören sent sent på förmiddagen och vi kunde inte ge oss av.

I stället kikade vi lite på lokala midsommardansen och sedan blev det ön till Ms farmor och pappa fr grillmiddag och de blev glada för att vi kom, hemma somnade M medan jag låg och läste böcker. En helt ok dag ändå.

För övrigt tror jag att jag börjar må bättre. Jo jag tror det för jag gråter inte hela tiden men å andra sidan så känner jag mig lite mer blank. Det var ganska skönt att gråta så där mycket och jag känner nästan att jag saknar tårarna lite grand, hur konstigt det än låter. Det var också enklare för de runt omkring att förstå att jag mådde dåligt, nu hamnar jag automatiskt i ett läge där jag försöker strama upp mig och verka gladare än vad jag är för det är vad folk önskar och förväntar av mig.

Jag funderar också ganska mycket över det här med adoption. Jag funderar över att jag ingenstans läser om att någon varit orolig över att man inte ska kunna älska barnet man tar emot. Alltså, jag känner ångest över att jag funderar över det där men ajg tänker samtidigt att nog måste folk ändå ha tänkt det?

På samma gata som vi bor finns en familj med en adopterad pojke, jag tror att han är adopterad från ett afrikanskt land och ibland känner ibland jag att jag skulle vilja prata med någon i familjen, men jag vågar inte. Jag har ingen naturlig anledning att prata med dem för alla familjer här umgås över sandlådan och om jag börjar hänga där kan man ju fundera över vad jag gör där egentligen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

09 juni 2011

Hur tänkte jag nu?

Hur kommer det sig att jag gång efter annan hamnar på gravidbloggar och inte kan sluta läsa?
Hur kommer det sig att jag vet var det är extrapris på bebiskläder i ekologisk bomull eller var man hittar fina vintage-dito?
Hur kommer det sig att jag vet vilka vagnar som har klämrisk enligt 2008 års barnvagnstest men också vilka som åtgärdat det till 2010 års test?
Hur kommer det sig att ligger vaken på nätterna och funderar över hur vi ska få plats med en barnvagn i hallen så som den ser ut nu?
Hur kommer det sig att jag inte passar på att dricka vin i mängder, gå på krogen, göra äventyrsresor och allt annat som småbarnsföräldrar tycker att jag ska vara glad över att jag kan?

Jag funderar dock på om jag inte ska försöka åtgärda det sista, i alla fall vinet. Jag har idag köpt två flaskor rosé och en flaska prosecco. Sedan tidigare har jag en dunk med rosé i kylen, i fall...

Fast jag dricker ju aldrig, och sällan rosé, varför har jag köpt det där?

03 juni 2011

Om att vila



Jag funkar inte som jag ska just nu. Och det funkar inte att bli ledsen på jobbet längre. Jag orkar inte gå dit och känna redan innan jag kommer fram att jag får ont i magen av att bli påmind om allt det jag inte får och det vi inte är, jag och M. Just nu vilar ja fast ironiskt nog somnar jag inte utan blir liksom tröttare och tröttare tills jag somnar någon gång på morgonen eller kanske knappt alls.

Och pappan som jag försöker att inte gråta över... fast det går inte så bra. Jag gråter en hel del helt enkelt.

Stressyndrom, tja man mår som man förtjänar kanske även om man kunde tycka att man nog förtjänade lite bättre ändå


edit 4/6

Fina ni, jag är sjukskriven sedan ett tag tillbaka. Det var det jag menade med att jag vilar utan att kunna sova, och jag menade inte bokstavligen att jag mår som jag förtjänar. Jag vet att jag inte gjort något för att förtjäna det här. Det var mest en liten bitter tanke kring uttrycket som sådant. Jag är inte så värst sammanhängande.

Jag mår faktiskt inte skit precis hela tiden, jag gör inte det. Men det är tanken på att vara på jobbet bland alla barnen som får mig att få ångest för jag har kmpat med det så himla länge nu och det är inte ens så att jag förstått att jag kämpat med det så mycket som jag har. Och jag orkar inte gå tillbaka och börja sitta på på toalocket och gråta tyst i pappersnäsdukar, det var mer så jag menar, för jag var där häromdagen och lämnade papper och jag grät hela vägen hem för jag orkaar inte vara mitt eget arbetsredskap just nu. jag orkar inte bemta och mta andra i olika kriser och vara en bra vuxen för de som behöver det för jag har nog med mig själv. Allt detta skulle jag nog ha skrivit för att vara tydlig.

Fina ni som blev orolga, menade inte att oroas. kram

ps. tack för 2 awards, jag skickar dem vidare till alla ni som tar er tiden att att gå in och titta här då och då fast jag inget skriver knappt.

28 maj 2011

hurra hurra hurra??




I dag är dagen som har utnämnts till att vara Ofrivilligt barnlösas dag. Dagen före mors dag och jag vet inte jag.. Jag känner mig inte odelat positiv till att den här dagen har "instiftats" måste jag erkänna. Det känns konstigt att fira sin barnlöshet och det känns snålt att lägga den före mors dag, varför inte före fars dag kan man tänka, eller varför inte före barnens dag?

Det står på barnlängtans sida att allt vi vill är att fira mors dag och att det är så mycket skam inblandat.. mjo mja, jag måste suga på karamellen då jag varken känner skam eller har någon längtan att fira mors dag. Jag vill faktiskt hellre fira mitt barns födelsedag. Och skam har det aldrig handlat om för min del, snarare sorg och oro.

Anledningen till att jag skriver anonymt är för att jag varit tvungen sedan bloggens början att gör a det för mitt jobbs skull. Det är inte så bra kanske att outa alla sina känslor när man har sig själv som arbetsredskap och jag har ingen lust att ge någon en möjlighet att använda mitt privatliv till att slå mig på käften i yrkesrollen.

Hade det handlat om att fira ivf-dagen ungefär som man ju har ett slags firande på FN-dagen hade det känts bättre men att fira min barnlöshet känns bara fånigt.

Jag vet att denna dag handlar om att skapa en ökad medvetenhet i samhället kring ivf, banlöshet och frågor som rör detta men jag undrar om detta blir effekten. Kan det inte istället bli så att det inte tas på allvar eftersom det blir människorna - vi - som firas denna dag som är dagen före mors dag, kan det inte upplevas som missunnsamt och avundsjukt?

Och trots att jag brottas med avundsjuka ganska ofta vill jag faktiskt inte bli betraktad som missunnsam, för det är jag inte.

Jag vet att jag nog nu kommer att betraktas som illojal och grinig, men så är det inte heller. Jag tycker att det är bra att medvetenheten ökar kring dessa frågor och jag vill att möjligheterna skall ska öka för oss barnlösa, och att det ska finnas likvärdiga möjligheter för alla i vårt land. Men jag tänker högt här, jag får det i min blogg och jag vet faktiskt inte om jag vill fira alla ofrivilligt barnlösas dag.

(detta är inte menat som ett påhopp, eller att racka ner på någon, utan detta är en tanke och en känsla jag har som jag ville skriva om idag)


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

12 maj 2011

Bara idag...jag hade velat se framåt på ett annat sätt, idag.

Gårdagen är ett töcken och virrvarr av känslor. Jag inser att jag faktiskt inte minns allt.
M kom hem och kunde inte väcka mig. Jag vaknade någon timma senare av att han strök min rygg och att jag kramade hans arm. Jag mådde fruktansvärt illa och det gick inte över fören jag drack söt saft. Det kanske var lite chock helt enkelt. Jag vet faktiskt inte.

Jag är fortfarande barnlös. M och jag är fortfarande det tillsammans, och varför i hela fridens namn skulle just vi två bestämma oss för att få barn. Det är ju konstigt. Vi som haft chanser förr med personer som uppenbarligen är fertila. Vi är det tydligen inte.

Idag vaknade jag kl 5 men jag låg kvar i sängen tills Ms väckarklocka ringde. Under tiden jag låg vaken har jag liksom utarbetat en plan för mig själv En plan som innefattar mig, löpning mat och motion. jag ska fortsätta äta som jag gör och jag ska fortsätta träna. Jag gör så bra (för mig) framsteg att det är en kick oavsett hur ledsen jag är för övrigt. Jag måste liksom försöka hålla den motivationen uppe för jag tror att det också hjälper mig i längden både att må bra fysiskt (och alltså bädda för bättre resultat äggmässigt) och psykiskt. Fast jag märker också att jag försöker låta bli att tänka på samtalet igår. Det kanske inte är så bra, fat jag vet det ju. jag bär det med mig hela tiden och jag har bestämt mig för att pausa ett par dagar. Jag måste få pausa, dessutom kommer pappans resultat idag så jag känner mig orolig och vet inte om jag ärligt talat hade gjort någon nytta alls på jobbet ändå.

Tack för era fina kommentarer. Jag är usel på att kommentera. Det är jag verkligen. Men jag läser dem och jag blir liksom gång på gång flad över hur fina människor det finns som ändå tänker på oss och vår snåriga väg mot att få barn.

Förresten Stina, varför har du inte haft internet? och har du slutat blogga helt?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

11 maj 2011

alla de fulaste orden jag kan

vä: 7 och 5mm
hö: 24, 4, 4 och 18 mm.

Vi har fått avbryta behandlingen. Vi har små chanser att bli gravida. Nu får vi kanske göra en behandling till i höst. Om jag svarar dåligt på den så är det nog ingen idé mer.

Åh jag som liksom trodde att det skulle ordna sig bara vi fick sätta igång. Jag som liksom hade en föreställning om att det skulle ljusna lite för oss här nu framöver. Just nu vet jag inte hur jag ska unna ta mig ur det här levande. Jag vill inte vara barnlös. Meningen är att det ska gå över.

Hur gör man nu? Jag vill inte vara med mer.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

08 maj 2011

enligt Seymour

Ibland är tillvaron bara så skön. M och jag har planterat och grävt ur och gjort i ordning och föryngrat vår lilla pyttiga jordgubbsland som före detta ägaren nog bara skördat ifrån. Vi har satt upp en ny fin brevlåda och planterat lavendel i krukor och planterat om den där jävla chlin som inte vill ta sig ordentligt.

Jag har också försökt ta reda på varför ena pelargonen beter sig så konstigt och liksom bara vissnar och bucklar sig, kanske har den haft för lite vatten. Jag hoppas på det, annars måste jag bränna skiten.

För lite sedan promenerade jag förbi ett koloniområde, precis bara fem minuter härifrån. Jag visade det för M när vi var ute och cyklade häromdagen och nu är han eld och lågor. "9 kvm så är man självförsörjande på grönsaker ett år enligt Seymour"
Imorgon ska han ringa och ställa oss i kö för en lott och inte mig emot. Inte egentligen även om jag gnölar lite. Jag tycker om att odla och greja i trädgården. Jag har alltid gjort det, även om mina boendesituationer inte alltid har tillåtit det.

För övrigt är magen ganska flammig av blåmärken där jag tagit sprutorna, men det gör inte ont och jag mår helt okej så det gör inget. Nu börjar jag längta efter nästa vecka vid den här tiden för då hoppas jag på att jag får göra ÄP dagen efter.

Nu sovdags.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

07 maj 2011

På G




Jag är i gång på riktigt nu med ivf nr 2 eller ICSI om man så vill. Jag började med sputorna i torsdags , 375 IE menopur. Fem små flaskor med pulverpuckar som jag systematiskt blandar med samma vätska. De står uppradade som små korpulenta farbröder tycker jag, flaskorna, innan jag blandar och slänger dem i en plastbehållare.

Först tyckte jag att det var lite läskigt med blandandet, Jag var rädd att jag skulle göra fel och att jag skulle förlora vätska pulver och därmed effekt, men min faster var här och hjälpte mig och visade mig så jag vet att jag gör rätt nu. Det känns skönt.

För övrigt går dagarna. Pappa har fortfarande inte fått något mer besked utan ska till doktorn den 12e maj för att få veta mer. Det är inte så långt borta nu och jag känner mig konstigt lugn för stunden. Lite som en segelbåt som hittat en liten vik med lä trots att det är kuling runt viken.

I onsdags sprang jag fem kilometer för första gången i mitt liv. Det är en milstolpe för mig. Jag har aldrig någonsin klarat det tidigare, inte ens när jag spelade volleyboll som mest. Inte heller när jag var som smalast. (Kanske för att jag då rökte som en skorsten)

Men nu klarade jag det, och jag gjorde om det. I går alldeles ensam. M som är min bästa coach och PT jobbade och jag gav mig ut ensam och sprang rundan igen fast fortare. Jag blev nästan lite chockad själv.

Jag går visserligen lite grand men rundan är 5,7km och jag har sett på en karta att jag går knappt 0.7 km av rundan så jag tycker att det räknas. I alla fall eftersom jag har kört den här metoden som verkligen har bidragit till att jag har klarat av det.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

30 april 2011

Denna dagen inte ett liv

Det är ju min blogg och det är ändå så att jag får skriva vad jag vill. Men det känns så fånigt att skriva när allt man gör är att skriva hur ledsen man är.

Fast det är så. Jag är så ledsen och jag kämpar hela dagarna för att hålla skenet uppe på jobbet och jag orkar inte riktigt just nu här hemma. M tycker nog att det är lite jobbigt. Jag vet inte om han tycker att jag är jobbig eller om han liksom inte vet hur han ska hantera mig, eller om det är på nåt annat sätt. Jag skiter ärligt talat i vilket egentligen, för jag känner som jag gör just nu och jag orkar inte bry mig om i fall jag eventuellt är en jobbig jävel dessutom.

Jag borde kanske prata med mina vänner, men av erfarenhet vet jag ju att antalet vänner tycks krympa när man mår dåligt och att ta kontakt med andra när man mår dåligt och verkligen säga precis som det är är snudd på omöjligt. Jag håller masken så gott det går och inte helt, liksom tillräckligt för att inte vara helt onormalt glättig i den situation som är antar jag. Kanske vore det lättare om jag slapp ansvaret att "höra av mig om de kan göra något för mig" För det är det som är det svåra. Jag hör inte av mig när jag mår dåligt.

Åh jag vet inte. Jag hatar att vara jag ganska ofta, just nu kanske lite mer.
o
Det enda bra jag gör just nu är att jag motionerar riktigt mycket och jag äter inget godis och inga kakor (fast jag egentligen bara vill proppa i mig hela tiden). Jag cyklar varje dag till jobbet, jag tar promenader och jag joggar. Jag har också tagit initiativ till att vi på jobbet ska springa vårruset. Det är i alla fall något bra!

På måndag ska jag ta blodprov, för att se om jag är nedreglerad. I så fall börjar jag blanda sprutor på torsdag och det känns faktiskt också bra. Inte just att blanda sprutor för det är jag lite nervös inför men jag börjar faktiskt se fram emot att få försöka bli gravid igen.

dagens låt: Hela livet var ett disco - Markus Krunegård


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

26 april 2011

Men den fina pappan då...




Min fina pappa. Han är som vanligt fast ändå inte. Han kramas så hårt, han vill inte släppa taget och han är så trött. Inte fören i mitten av maj ska han till läkaren för att få svar på skelettröntgen och säger vi att vi måste ringa för att jaga på säger han aldrig i livet, "ska jag ta någon annans plats? Någon som är i min situation och som också väntar?" Och med det argumentet vinner han liksom. Han kanske vill vänta för att han inte vill veta just nu. Han kanske inte vill få "en dom".

Till råga på smärtan han har i rygg och när han sitter och så där så har han fått psoriasis, förmodligen av alla mediciner han fått ta sedan hjärtinfarkten och smärtor i knäna som båda är proteser. Han mår bra av solen så helgens väder var perfekt. Men han skäms lite och ville inte ta av sig till shorts. Jag frågade hur det var om han inte skulle ta av sig tröjan då så att ryggen kunde få sol. Men nej, sa han och sken upp, ryggen var inte så farlig, sa han och visade.

Då fick jag gå undan och gråta hos M för det såg för jävligt ut. Hela ryggen var alldeles röd och småsårig här och var. Han måste ha så ont av bara psoriasisen och jag blev så ledsen för att han ska behöva ha det så här. Pappa.

Jag är mentalt trött, inte sömnig, utan trött. Synarelan gör mig lite låg också, så jag antar att den för sitt. Men jag orkar inte så mycket. Jag jobbar, försöker motionera varja dag, läser lite och försöker sova, men det går inget vidare just nu.

Jag har också lyckats sumpa alla mina bokmärken under helgen så om du vet att jag brukat läsa hos dig, kan du väl lämna en liten länk så jag kan lägga in den som bokmärke igen. Några finns kvar i historiken men långt ifrån alla.

dagens låt: (som så många andra dagar) After the storm - Mumford and sons


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

12 april 2011

here we go again to the temple of..

Nytt inlägg, nya tag, och helt chockartat så börjar jag spraya igen idag. Jag har vanligtvis en kort cykel. 23-25 dagar ( vad mycket konstigt man berättar) och idag verkar det som att jag fick bortfallsblödning (jag visste dock inte vad det var och försökte förklara för barnmorskan att jag minsann inte alls kunde ha fått något missfall ty min käraste fina har förvisso förfört mig men har inte möjlighet att göra mig det minsta gravid, därav våra IVF-försök. Hon förklarade lite rart för mig att det var samma sak som mens. Jag kände mig dum) Och idag började jag spraya Synarela. Senare blir det Menopur och jag har inte hunnit andas riktigt känner jag. Jag började grina lite stillsamt på toaletten när jag insåg att jag ska spraya redan idag och eventuellt må skit igen i tre veckor.

Nu ska jag ju inte måla fan på väggen, men så kände jag då. Nu känner jag kanske att jag ska slå av på tempot och känna efter om jag verkligen orkar vara så här orolig och hormonell på samma gång. Jag ska försöka få vara lite ledig i påsk. Det kanske inte går, men jag ska försöka. Detta trots att jag var hemma hela förra veckan men jag hade inte kunnat något annat.

Så here we go again med vidrig smak i munnen med siktet mot en bebis. Målbild, bebis, glöm inte det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

06 april 2011

jävla svanar.



I måndags fick vi ut 6 ägg ur 8 blåsor. Det gick bra, gjorde ont och jag tyckte mitt i morfindiset att det var mycket olämpligt att de inte hade ekologiska bindor att erbjuda.

De använde allt som fanns fruset och om det skulle bli en till gång berättade de att M får göra ännu en öppen biopsi (M ser verkligen fram mot detta)

På vägen hem var vi uppspelta och ganska glada och plötsligt såg vi 6 vita svanar som flög mycket lågt över vägen. Hade det varit storkar hade jag tagit det som ett tecken sa jag till M och det kändes ändå som att det var något att klamra sig fast vid.

I dag hann vi bli alldeles glada för att vi fick åka och sätta tillbaka något och kom så långt som att hade gjort ett par ärenden och funderade som bäst på om vi skulle åka norra eller södra vägen innan samtalet kom. Det som vi inte ville ha, som läkaren uttryckte det.

Av sex ägg hade fyra blivit befruktade och sedan minns jag inte riktigt vad hon sa mer men inget hade delat sig, såg de nu på morgonen. Det finns alltså inget. Det är som att vi inte gjort någon IVF, nada, liksom.

Spermierna hade visst klarat upptiningen men varit slöa, äggen hade kanske varit en aning mörka - vad det innebär har jag inte en aning om.

Jag känner mig ledsen så klart. M också, men jag vet inte vad vi kan göra mer än att jag får banta i fall det skulle kunna hjälpa och M får sluta snusa.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

03 april 2011

Om att inte ta ut något i förskott.



Jag kan inte tänka på vad som händer med pappan. Jag kan, men jag vågar inte och jag försöker att hålla mig från att tolka och tänka på vad det kan betyda. M:s mamma fick leva 6 veckor efter beskedet om cancer, läkarna hade trott nåt halvår, eller - det sa de till oss i alla fall. Jag vet verkligen inte hur det ser ut för pappa. Jag anar men jag vet inte.

Jag märker att när man bor några(48) mil ifrån och inte åker dit så där jätteofta så blir det lite som vanligt efter någon dag. Kanske både på gott och ont. Jag frågade om jag skulle åka dit men han ville inte, jag tror att det är för att han vill att det ska vara som vanligt ungefär. Åkte jag dit nu, bara några veckor efter förra besöket inser han att det är för hans besked och deet gör det hela för påtagligt, skulle jag tro.

Det är dags för äggplock snart. Väldigt snart men jag blir lite nervös av att tänka på det också. Så jag försöker låta bli. Jag tror att jag också har drabbats av "jämförelse-syndromet" och det är aldrig särskilt bra för mig. Jag blir nervös och stressad och orlolig för att jag inte är tillräcklig. Som nu, på VUL:en såg de 9-10 ägg, flera av dem var runt 20 mm, några strax under. "De växer lagom till du gör äggplock" sa barnmorskan.

Jag har naturligtvis lyckats läsa om någon som gjort äggplock och fick ut 20 perfekta ägg där 10 blev befruktade osv osv. Jag känner mig låg. Jag hoppas jag får ett ägg i alla fall. Ett jävla raketägg vill jag ha, men med vår "vanliga tur" undrar jag...

Och så vill jag tacka för fina kommentarer och mail. Jag blir rörd och glad över att jag bloggar. Det är verkligen inte alla som har pepp eller medmänsklighet i skrift att leta efter när det känns lite tungt. Men jag har det för ni har gett mig det. Tack!

ps pappan älskar EmmyLou Harris och jag tycker att hon är fin jag med, som den americana och alt-contry-nörden jag är.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

31 mars 2011

En klump i magen - fast inte på riktigt.

Egentligen har jag inga ord. Hela jag består mest av saltvatten och jag känner sältan mot tungan varje gång jag öppnar munnen.

För det tar aldrig slut. eländet. Pappa har cancer med spridning till skelettet. Jag förstår det men förstår det inte. Jag förstår vad han säger och vad mamman säger, men jag förstår också hur det var när Ms mamma fick cancer. Jag förstår att hon dog och jag förstår att när läkaren säger att det inte är någon idé att operera bort ursprungscancern att det nog ändå är allvarligt.

Min farfar dog i skelettcancer. Precis somför M är detta min pappas stora fasa och det gör mig så ont att han ska behöva genomlida detta. Så ont.

Jag tänker på MDB också, som inte fick behålla sin pappa. Och jag tänker att jag vill det, precis som hon ville. Jag vill det så gärna att det gör ont. För det gör ont. När någon blir sjuk. Och det gör ondare att bli sjuk.

Trots att det känns futtigt i jämförelse, kan jag inte låta bli att tänka att jag vill att han ska få vara en morfar till mitt barn, och det känns det som att denna första ivf-behandling har blivit så mycket viktigare än den var för bara ett par timmar sedan.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

28 mars 2011

vårens andra projekt






Vi har inte precis den största trädgården i världen M och jag, men den senaste tiden har M utvecklat ett stort intresse för att odla saker. Han läser allt han kan komma över som handlar om självhushållning och mumlar glansögt att med en djupbädd med grönsaker på 9 kvm så är man självförsörjande ett år. Han försöker övertala mig att vi nog helst inte ska ha några blommor utan bara saker man kan äta och att ett äppelträd vore bra så att vi slapp köpa frukt. I början surrade han på om att vi nog borde ha en kompost, men nu (efter att jag spänt ögonen i honom ordentligt) säger han att han bara skojar.

Till saken hör att jag gärna, så gärna skulle haft en kompost, flera fruktträd och stora grönsaksodlingar men med en trädgård på kanske 40 kvm så känns det inte realistiskt. M har också en tendens att gå upp helt och hålet i projekt och är kanske något sämre på att ro dem i land.

Mitt eget projekt sedan ett par år tillbaka är pelargoner. Jag är verkligen usel på dem, har ihjäl dem och allt, men jag köper tappert nya sticklingar och plantor varje år. Fast jag tänker att i år, är kanske året då jag lyckas med både det ena och det andra.

sprutdag 5


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

24 mars 2011

ny fas men inslag av gammalt byk


foto: privat

En hel vecka som bara är försvunnen. Det har varit hektiskt på jobbet och jag antar att det är huvudanledningen till att veckan har gått fort. I helgen är M ledig och jag ser fram emot det, jag ska inte starta nåt världskrig men jag får ont i magen när jag tänker på gamla spöken som plötsligt mitt i allt detta börjar höra av sig igen. Skillnaden nu är väl att M begriper bättre och förekommer en del av oron genom att berätta saker redan från början. Jag tänker skylla min oro på spray sprutor och hormoner och försöka skjuta det åt sidan. Jag behöver inte oroa mig just nu och jag bestämmer att jag skriver bort det här NU.

I kväll sprutstart, konstigt att meka ihop en liten spruta här i sin ensamhet, konstigt att sticka in den i sig själv också. Jag tittade inte, jag bara tryckte in och tryckte på knappen, kollade så att den åkt i botten och stod på noll för det skulle den, och sedan drog jag ut den.

I dag, halva dosen suprecur, om en vecka ultraljud (vul) nu, läggdags!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

23 mars 2011

oh joy

Idag är det värt allt. Jag ÄR nedreglerad och det ordentligt. Inte konstigt att jag mår kasst! Men det gör inget, inte idag. Idag är jag riktigt glad över att få börja med sprutor imorgon. Jag ser det som ett delmål, och jag är lite närmare målet. Jag är faktiskt lite närmare ett + och jag inser att så här förhoppningsfull har jag inte vågat vara sedan vi fick veta att det inte fanns några spermier alls.

Jag känner mig glad och jag önskar jag hade kunnat ringa mamman och berätta. Men hon vet ju inte att vi är under behandling alls.

Idag är det mormors födelsedag. Hon hade varit 106 år om hon hade levt, jag saknar henne massor rätt vad det är men det gör inte ont längre. Hon hade inte velat bli 106.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

19 mars 2011

Om livet, så som det är för många.


foto: privat

Spraydag 18, ungefär som senast. Kanske inte riktigt så dramatiskt men trött och låg. Jag har inte velat skriva av samma anledning. Det känns inte riktigt bra att bara befästa hur trist jag verkar ha det just nu, för så är det ju inte , det finns mycket förväntan också.

I går reste vår fina vän härifrån, och hela kvällen på M:s födelsedag satt vi och pratade om sådant som är i livet. Som att om ett par dagar är det ett år sedan hon födde sin flicka två dagar efter beräknat födelsedatum. Den beräknade dagen var de på mödravården och lyssnade på hjärtat. Senare på kvällen dog flickan i magen och därför fick hon föda fram sitt barn i chock och i sorg. Just nu mår hennes sambo väldigt dåligt och oroar sig för att de inte ska få några fler barn.

Ibland när jag läser på bloggar om ivf eller barnlöshet så förundras jag över att det verkligen kan födas barn utan att någon kämpat och mått dåligt. Tänka att det finns människor som får bestämma sig för att sluta med preventivmedel och att det vore praktiskt om barnet födes i mars, april någon gång, och så gör barnet det och bara är perfekt. Ibland känns det som att det är en värld som andra få leva i, vi andra får bara stå utanför och se in genom skyltfönstret.

M sover efter jobbnatt. Jag har prövat mina extension tubes och lekt lite med Photoshop. Nu ska jag väckas och sedan är det handling och matlagning inför födelsedagsfirande som gäller.

Ha en fin helg!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

13 mars 2011

ungefär som (o)vanligt


foto:privat

Man tror liksom att man är som vanligt ungefär, mår liksom ungefär precis som vanligt men så inser man plötsligt att benet gör så jävla ont att det omöjligen kan vara ett normaltillstånd. Det slutade med att jag ringde ivf-stället och blev beordrad att åka till akuten för att utesluta en blodpropp - vilket jag ju naturligtvis inte hade.

Härom kvällen grät jag och ifrågasatte ungefär allt med oss och vår relation och det hela kändes fel. Allt kändes fel och så har det liksom fortsatt. I går natt grät jag igen och påstod att jag minsann förstår att människor kan söka sig till otrohet när de inte får uppmärksamhet nog i sitt egen relation.

Idag har jag varit ledsen för att jag beter mig så här. För att M inte kan förstå hur PMS känns och att han inte förstår att detta inte är vad jag känner utan att mitt förnuft försöker hitta orsaker till att jag känner mig låg och som världens sämsta.

För att dagen inte skulle kännas allt igenom för jävlig var vi i en möbelaffär och önskade oss saker och nu bakar jag bullar medan katten ligger bredvid och vi båda lyssnar på när M spelar för oss.

Hoppas ni haft en fin helg!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

06 mars 2011

pessimist, javisst!


foto: privat

Det är så svårt att beskriva vad jag känner. Jag går här och vankar, känner mig lite som Baltazar. Jag känner mig rastlös som fan och önskar liksom att jag hade en snabbare kur så att jag fick ha det här överstökat, rubbet. Jag är oroligare än nödvändigt och VET att det inte kommer att funka. Jag kommer inte kunna bli gravid, det är jag liksom övertygad om och det är svårt att lura mig till att tänka att det borde gå.

På mötet sa läkaren att min äggreserv inte var så stor. Han såg 7 äggblåsor på ena och 5 på andra. Vad det innebär vet jag inte riktigt men det kändes som att det inte var skitbra precis. Jag var tvungen att fråga om kvinnor med mina förutsättningar blir gravida och han svarade ja, men på något vis är det ju så att jag inte kan släppa det där nu.

För övrigt så sprayar jag med suprecur 2x3 och är inne på 5e spray dagen. Den 21:a dagen skall jag ta blodprov och skicka till läkaren, sedan får jag veta om jag ska börja med Puregonsprutorna eller inte. Jag har redan handlat ut allt jag behöver inför hela den här omgången och det var inte billigt kan jag säga. Hålet i plånboken den här månaden kommer att bli enormt!

Var hos min fina granne härom kvällen. Hon och jag sås inspelade program av barnmorskorna och jag kunde inte låta bli att bli lite sorglig. Grannen frågade mig om jag känner mig rädd inför förlossningen. Och nej, jag är rädd för allt det andra, men inte för en förlossning eftersom det känns som utopsikt att ens föreställa sig att det skulle kunna bli en förlossning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

28 februari 2011

klara, färdiga...

Det var en fin helg, mamman blev hurrad och firad. Min fina sambo och jag överraskade henne i lrdag och ljög för henne i morse när vi sa att vi ville åka tidigt eftersom M jobbar i kväll. Det gör han inte. Vi åkte till Örebro och gick igenom allt, fick instruktioner, kollade om jag har ägg, provade spruta och hux flux ska jag börja spraya pugeron 2/3. Det är i övermorgon!!! Jag får hjärtklappning varje gång jag tänker på det. Jag kände mig lite lugn ett tag men nu har det hänt det som vi väntat på, och behandlingen startar onsdag.

Konstigt.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

26 februari 2011

Tweet, tweet

Mjo, så atte..

Vet ni hur bra ni är ni som läser här. Jag lyfte när jag hade läst kommentarerna senast och så blev jag genast mindre rädd och mycket gladare. Tack fina fina ni. Överhuvudtaget måste jag säga att jag är ganska glad över att jag har läsare, det är lite pinsamt att erkänna men det är så, jag blir glad av det.

M åker runt i sin polisbil nu igen. Han ska komma hem snart och då är han trött eller uppåt. Antingen eller, på eller av, så är det som oftast, medan jag själv är lite jämt depp eller ganska glad egentligen. Eller så vet jag inte, jag kan inte riktigt analysera detta med mitt eget humör.

Jag tycker att det är lite synd att det finns så få ivf:are få icsi:are på twitter. Då skulle man få veta snart hur det låg till med plusen och äggen och hela alltet snabbt. Å andra sidan är det ett helavtidsjobb att upprätthålla en blogg, det vet jag nog men jag har gjort'et i alla fall. Lagt till mig och provar. Jag vet inte ens om jag förstått hur man gör men jag ska prova. Twitter alltså.

Bara några få dagar kvar tills jag vet ungefär när vi får börja. De långsammaste veckorna på länge har just förflutit ganska fort.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

17 februari 2011

rädd

Jag fick möjligheten att prata med en tjej som gjort ivf i Falun för några år sedan. Det var liksom rätt så skönt. Hon sa att jag fick ringa när jag ville och hon peppade mig lite att det är en spännande resa vi har framför oss.

Själv vill jag mest gråta i kväll. Jag oroar mig och inbillar mig att det inte kommer att funka och jag tänker att besvikelsen över att aldrig bli gravid kommer att ta kål på mig och vem blir jag då?

Jag tror kanske att jag lurar mig lite när jag säger att det här med Ms cellförändring och annat har gjort att jag fått perspektiv på vad det innebär. I alla fall känns det idag som att jag inte kommer att hålla ihop om jag möter fler besvikelser.

Det känns som att det hänger på mig nu och att om det inte funkar nu så är det min kropp och jag som misslyckats. Rationellt så kan jag tänka bort att jag inte borde tänka så men jag kan liksom inte sluta känna så. Det närmar sig och jag känner att när någon nämner vad som ska komma blir jag gråtfärdig och alldeles rädd.

Jag är rädd.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

13 februari 2011

Jefla stora lilla fina katt


foto:privat

En vän var här i går. Hon vill ha barn och hon vill dela upplevelsen med någon, fast hon lever ensam. Hon vill inte åka till Danmark säger hon och jag förstår, och jag förstår inte. Men det är inte mitt val, jag hoppas bara och önskar för henne att hon får som hon vill på något sätt och att hon aldrig i framtiden känner att hon skulle gjort ett annat val.

I dag är sista dagen på helgen och M sover efter en ganska tuff jobbnatt som jag förstod när han kom hem. Nästan aldrig oroar jag mig över vad som händer när han jobbar natt men ibland så känns det konstigt. Som igår, när jag vaknade och klockan var mycket mer än den brukar när han kommer hem efter en natt. När han sedan inte svarade när jag ringde hann jag bli orolig och det var omöjligt att somna om även om jag någonstans inser att om det hänt honom något så hade någon kommit hit.

En av Ms kollegor ska vara ledig och åka till Afghanistan ett år. M vill inte men säger att han kanske gjort det om han varit yngre. Jag tänker att den diskussionen är jag glad att jag slipper.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,