31 december 2009

Jag ska nog helst inte försöka mig på en summering av deceniet förjag ska vara ärlig och säga att jag minns inte exakt vad som hände när.

Skulle jag försöka mig på en summering över det här året skulle det bli enklare, men kanske inte så upplyftande. För jag hade liksom tänkt mig förra året att vi i början av det här året ungefär skulle vara föräldrar, eller i alla fall under våren, eller i alla fall... Men så har det inte blivit, och vi väntar och väntar.

Under tiden är vi ganska lyckliga egentligen. Vi går på konserter mest, och höjdarna det här året är nog Regina Spektor, The Tiny och Steve Earl. Säkert har jag glömt bort någon i början av året som var bra men det har jag ju inte ont av.

Nästa år fyller jag 35, faktiskt om ett par dagar bara. Det känns så där, aldrig mer närmare 30 än 40.

Men, jag har det bra, jag lever med M, och det är ganska oslagbart för det mesta.

09 november 2009

Precis som Alfons.

Det är konstigt hur man vet att man är bra men ändå inte tror sig själv om tillräckligt för att våga prova saker som inte ligger inom ens gebit så att säga.

Jag skriver en hel del och har ett par halva manus och utkast liggande och jag tror verkligen inte att de är särskillt bra och det är okej. Men jag har en idé till en barnbok som jag funderar lite på. Jag vet att inget sådant har skrivits.. inget exakt sådant. och jag tror att det skulle kunna bli bra även om jag kanske inte kan göra allt själv, men jag vågar inte. jag tror att det mest handlar om att jag inte vet hur man gör och vem man pratar med. Jag ska ta tag i det vid tillfälle. Jag ska bara..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

07 november 2009

När M är borta tänker jag för mycket.



Jag vet att jag vid något tillfälle i barndomen har sagt att jag ville ha fyra barn och ingen man.

Senare ändrade jag mig och sa att jag ville ha en man men inga barn. Så tänkte jag ganska länge. Även när jag var tillsammans med J, och var det ganska länge.

För jag ville aldrig ha barn med J, jag ville inte ha barn med någon som inte uppskattade mig, som inte var snäll och som faktiskt inte var särskillt trevlig men jag kunde inte se det då. Inte ens att han inte var snäll. Jag ljög för mig själv och trodde han var det. Jag trodde att jag inte ville ha barn.

När det tagit slut och jag började må bra igen kunde jag förstå och se att det där med att jag inte ville ha barn, var ett försvar för att jag aldrig skulle kunna skaffa barn med honom, inte med någon som var som han.

Med M kan jag ju inte heller, men nu handlar det ju inte om mina psykologiska spärrar eller om att jag inte kan för att han inte är en person som jag kan tänka mig att skaffa barn med utan om att vi kan inte tillsammans. Oh the irony!

Jag förstår inte hur jag ska klara av att få ordning på mig och tankarna kring detta. Varje dag tänker jag och funderar, varje dag inser jag att det fortfarande är minst fyra månader kvar bara till vi får en tid för ytterligare undersökning. Varje dag påminns jag om att jag är en som längtar efter barn och som inte har några och som inte kan få några med mannen jag verkligen vill dela framtiden med.

Varje dag kramar jag ungar, varje dag får jag kärlek av dem, bråkar med dem och får en liten glimt av alla sidorna av vad det skulle kunna innebära att vara en familj med barn. Och det gör ont ibland, så ont att jag gråter tyst i pappershanddukar på toalettlocket emellanåt innan jag återigen går ut och möter barnen som inte är mina.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

30 oktober 2009

Steve Earle



Det var ju en bra konsert. För min egen del var det första gången jag såg Steve Earle och förutom musiken så vann han mycket på att han hade bra och underhållande mellansnack. jag gillar kommunikation och även om nog artisten oftast kommunicerar via sin musik så gillar jag samtalen också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

27 oktober 2009

Steve Earl var fantastisk. Han spelade en massa Towns van Zandt-låtar, sina egna och det var verkligen skitbra.

25 oktober 2009

Steve Earle eller systern?

Jag kom just på att jag ju vann biljetter till Steve Earl på tisdag. Jag hade liksom glömt bort det. Och just som jag skriver det inser jag vilket dilemma det blir eftersom jag ju har en syster på ingående tisdag. Jag som så himla gärna ville gå och M som så gärna vil gå, jag kan ju inte gärna säga till honom att jag bjuder med systern istället. Tror jag..

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

24 oktober 2009

And koop was in the back of my head

Är det inte fantastiskt konstigt att man rätt vad det är inser att man slutat lyssna på en del musik av fel sorts anledningar? Jag har suttit hela morgonen och slukar Koop som jag ju älskar. Mein got, det är så bra och intelligent. Jag ryser å och då och blir glad när jag inser att jag visst helt missat att Yugumi Nagano sjunger i Little Dragon. Riktigt kul och bra. Jag ska minsann fortsätta lyssna på musik hela dagen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Regina Spektor och The Tiny, det är vad jag ser fram emot i höst. Det känns bra. Jag har inte riktigt låtit musiken ta tid och nu när dansen är nerlagd, åtminstone tillfälligt, så inser jag att jag saknat den.

Jag gillar inte riktigt spotify även om jag använder tjänsten. jag gillar inte riktigt att datorn ska vara på när jag ska lyssna på musik. Jag fastnar lite för lätt vid datorn, blir kvar och får timmar att gå utan att jag märkt det.
Jag saknade min gamla blogg så jag importerade tubbet hit. Det var enklare än jag hade trott. Så nu finns det här, alltihop nästan som jag har skrivit. Jag gillar det lite att ha allt.

17 oktober 2009

En dag i oktober, bara så där

M och jag, jag och M.

Vi älskar varandra och har förlovat oss. Det blev så, och vi lever på det för stunden.

En liten röst skriker i mig att jag blvit konventionell och tråkig mitt i alltihop. Det må så vara för idag är en dag då jag och M är förlovade och bär ringar som är oförsvarligt dyra och inte alls vad man skulle förväntat av oss.

Men vi lever tillsammans, och det kan hända att vi får nöja oss så, och bara för att vi älskar varandra är vi numera förlovade.

stundens musik: ten years, the Tiny

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

11 oktober 2009

Vi knullar för nöjes skull

Jag känner plötsligt hur trött jag är på att hålla masken. Jag är trött på att känna stygn av sorg när det skojas om familjelyckan, eller lilla fina barnbarnet eller när de går på me and I parties eller vad farao det nu är. Jag känner mig på riktigt trött och matt i hela kroppen bara jag tänker på att det ska fortsätta så här.

Några vet. Min familj, Ms farmor och några vänner. Långt ifrån alla, bara några men fler ska få veta när det känns bra.

Det är dock ganska utmattande och svårt att berätta märker jag. M tystnar och går som in i sig själv en stund före själva berättandet. Folk tystnar och vet inte vad de ska säga, några verkar tro att de ska komma med lösningar på problemet och det värsta jag vet är när jag får höra att vi bara ska slappna aaaav, inte stressa för då löser det sig aldrig.

Åh vad jag är trött på att få höra att vi ska slappna aaaav. Det handlar inte om det. Det handlar om att det inte finns spermier, det finns inga om vi så proppade i oss valium så kommer det inte att finnas några och jag antar att det är sant numera. Att vi bara knullar för nöjes skull, några barn lär det ju inte bli gjorda hur vi än pippar menar jag. Men det är sant som Linda skriver, det är inte sämre med kärlek i en burk. Det blir inte finare barn för att de är "hemmalagade". Och det är inte finare för att de är biologiska, men ändå hoppas jag på det, fortfarande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

08 oktober 2009

Det är en dag som alla andra egentligen. Inget som har förändrats för oss. Vi har inga barn, vi verkar inte vara närmare att få några heller. Jag har varit ledsen idag: Kanske för att Ms andra omgång med prover visade sig vara tomma de också. Vi fick veta härom dagen.

Idag är jag ledsen imorgon är en annan dag. Jag vet inte vilken men idag vet jag att jag maler i mig kryptoniter och längtar efter varm mörk choklad från chokladfabriken. Jag önskar att det var en gravids begär. Jag önskar att jag visste att det fanns en möjlighet för oss två att bli föräldrar tillsammans. Ja alltså det blir vi ju om vi blir föräldrar men jag menar ju biologiska föräldrar. Just nu är det vad jag önskar.

Det är för att jag vill att vi ska få befinna oss i bubblan, den där man funderar på vem bebisen blir lik..

Det är vad jag önskar mig just nu

01 september 2009

M och jag, jag och M. Och så katterna. JAg tänker på hur vårt liv skulle se ut tilsammans om det inte blev några barn. Och jag tänker att det skulle se ut ungefär som nu. Men jag känner instinktivt att i så fall måste jag ägna mig åt något annat ett tag. Jag måste pausa och kanske plugga något på heltid ett tag eller kanske skriva på de där böckerna som ligger halvfärdiga.

Jag har idéer men jag vågar inte, jag börjar och satsat helhjärtat och landar någonstans efter mitten just för att jag inte vågar bli besviken senare tänker jag.

när M och jag hade bestämt oss, snuddade jag vid tanken att det kanske inte skulle bli några barn. Jag hade det i maggropen. Nu känns det verkligare och inte så främmande. eller jo, främmande för att det inte är vad vi vill. Men inte så främmande för att det redan från början fanns i mina tankar.

Inget i vårt liv får gå enkelt. Så känns det nu. Inget.

24 augusti 2009

Det fanns inga spermier visade det sig. Jag har liksom laddat lite för att skriva detta. Till och med fast jag ju liksom vet att det är jag som läser är det jobbigt och ledsamt att behöva sätta det på pränt. Det som skulle vara så enkelt och roligt har förvandlats till något av en mardröm.

Jag är riktigt riktigt, ledsen ganska ofta just nu. M han är inte som jag. Han går in i annat och funderar inte på samma sätt eller i alla fall inte så vitt jag har förstått.

Igår låg vi vakna ganska länge och pratade. M tänker förstås mycket på mig, han är ledsen över att jag också drabbats säger han men jag ser det inte riktigt på det sättet. Jag tänker mer att det är vi som par som har drabbats om man nu kan tala om det som att man drabbas när man talar om barnlöshet. Barnlöshet liksom.

Det var ju inte meningen att det skulle bli så här, alls.

11 augusti 2009

surrealism

Det är på något vis lite surrealistiskt detta att vi får sitta och prata om hur vi försöker få barn. Det handlar inte om detaljer och det känns som att det hela är mycket professionellt och vuxet.. men det är just det, vuxet. Hade någon sagt till mig för tio år sedan att detta skulle ske hade jag skrattat för jag skulle ju inte ha några ändå, barn alltså.

Men nu sitter jag här och får den ena provremissen efter den andra och får reda på att nu ska vi ta prover för HIV och hepatit C annars får vi inte stå i kö till provrörsbefruktningen, och den är förresten lång, säkerligen får vi stå i kö mer än ett år.

Jaha.. ett år till liksom.

06 augusti 2009

nattliga funderingar

På något sätt känns livet lite annorlunda sådana här heta sommardagar. Jag känner mig mjukare och lugnare om än något klibbig hela jag. M är ute och kör polisbil i värmen. Han kommer hem sent men trots mina tidiga morgnar ligger jag vaken när han kommer hem.

Första tecknet är att katterna rasslar mot ytterdörren och sedan hör jag hur porten nere i trapphuset går upp, sedan ytterdörren. M tror att jag sover, jag har fläkten surrandes på byrån och jag orkar inte röra mig. Efter en stund hör jag hur kläderna rasar av honom och hur han kliver in i duschen. Han sjunger inte nu, det är inte en sådan dusch. Annars sjunger han mycket just när han duschar. Efter en stund kommer han in till mig och pussas, och det är det där jag har väntat på sedan nyckeln sattes i dörren. Jag har väntat på att få bli väckt av M, på att han ska berätta om rånare, mördare och banditer, på att katterna ska börja trampa på honom och att vi sedan får komma till ro igen, tillsammans.

Ibland kommer vi inte till ro. Jag ligger och svettas i lakanen och snurrar som en propeller i sängen och tankarna far mest dit jag inte vill. Det känns nära nu, men konstigt nog inte så nervöst. Det är vad det är, det där resultatet och det blir vad det blir. Jag vill inte måla fan på väggen och jag vill inte tänka på OM.

Till slut håvar M in mig och stryker mig över ryggen och kramas. Det är fint med M, han gör sånt hela tiden och jag tänker att det kanske kan vara okej ändå. Det vi har gör att vi vill ha ett barn, och det vi har får vi förhoppningsvis behålla hur som helst.

22 juli 2009

plucking flies wings just for the fun of it?

Jag får ibland för mig att det där med hobby vore något. Och så försöker jag. Sist var det nog det där med symaskinen, det gick ju så där får jag säga. Jag köpte en symaskin och trodde att det verkligen var det som saknats i mitt liv och att jag nu skulle vilja sy kvällarna igenom. Men så var det inte riktigt.

Helt oanvänd är dock inte symaskinen, jag har ingen lagningshög, jag har snygga gardiner, dynor och påslakan men det har inte direkt blivit en hobby.

Min senaste hobby är att jag vill lära mig springa så där lätt och otvunget och det har jag ju hållit på med ett tag. Men det går också sådär. Jag springer och springer tycker jag men det går ju aldrig lätt. Hur känns det liksom för de som verkligen kan springa? Jag frågar M och han säger att det känns jobbigt och tungt då och då men att det mer är känslan efteråt som man vill åt. Grejen är väl mest att jag inte kan känna så efteråt när jag bara sprungit 3 kilometer om ens det.

stundens musik: Norsk gang


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

18 juli 2009



Nyss hemkommen från en veckas vistelse i Norge. Sjukt vackert, man blir liksom lite stum och nästan religiös. Eller så förstår jag i alla fall varför det är så lätt för norrmän att bli nationalromantiker.

Jag kom också hem till en massa gravidbesked. Jättekul! För de andra som blivit gravida. Verkligen grattis och allt sånt, men jag kan så klart inte låta bli att sucka inombords och tänka att det är lite orättvist.

Vi har påbörjat utredningen nu. Jag har lämnat prover och M ska lämna prov här snart också. Jag har ingen panik men jag känner mig lite ledsen. Det är så konstigt att veta vad man vill med sin närmaste framtid och att inte kunna påverka det alls egentligen.

stundens musik: Samson - Regina Spector

20 april 2009

P som i problem?

JAg går en utbildning på jobbet, en högskolekurs på 7,5 p, inget märkvärdigt alls men ganska roligt. Framförallt är det roligt att bryta av med något annat då och då. Jag känner att jag behöver den stunden då jag är vuxen och funderar på utveckling i ett sällskap av bara vuxna och inte samtidigt som jag måste hålla ett öga på barnen.

På min kurs går en kollega som jag arbear med, P, inte i mitt arbetslag men i ett av de som inte fungerar. Dilemmat för mig är att kursen i mångt och mycket bygger på att vi ska ta upp reella dilemman och analysera och diskutera. Det kan inte jag för P är en av huvudpersonerna i de flesta av de dilemman jag skulle vilja ta upp. Jag tycker verkligen att det är besvärligt. Samtidigt upptäckte jag idag en ny sida hos P som jag inte sett förut, där hon liksom blottade strupen och visade att hon kanske inte kan allt och vet allt och att saker måste göras på hennes sätt. Jag blev glatt överraskad och ar bestämt mig för att berömma henne för det imorgon, kanske gör det att hon vill fortsätta på samma linje.. kanske!

stundens musik: Detektivbyrån - sista tryckaren

Andra bloggar om: , , ,

17 april 2009

schizofrent

Det är svårt att kommunicera, så klart, men det är så mycket jäkla svårare när folk hela tiden glömmer överenskommelser eller kanske inte förstår dem. Så jag har börjat skriva ner vad som sägs, och använda mina anteckningar. Det uppskattas inte! Det är till och med så att kollegorna som inte minns eller virrar till allt tycker att jag är elak som skriver ner det som sägs. Som att det var för att sätta dit, men det är ju för att jag själv känner mig lite lagom lätt schizofren när ingen minns något. Det är vansinnigt förvirrat när folk går runt och säger vad var det jag skulle komma ihåg nu igen...

Inne hos mig funkar det bra men eftersom det är förvirrat på annat håll blir vi drabbade när vi täcka upp för brister som vi inte borde behöva oroa oss för alls!

Ikväll är jag trött på ett annat sätt än igår!

stundens musik: the Clash - I fought the law

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

16 april 2009

trött som i sömnig

Jag är trött! Men jag hör till dem som inte begriper att man kan gå och lägga sig när man känner sig trött. Jag har aldrig riktigt förstått det där med att lägga sig före 22, att det faktiskt förekommer i de flesta av mina vänners hem att de lägger sig mellan 21 och 22 är snudd på obegripligt. Hur lyckas de? Och nej, det beror inte bara på att de har barn, de har alltid gjort sådant.

Apropå barn.. Jag har ju inga. Jag vill, och numera också M, men det funkar inte riktigt som vi hade hoppats. Men jag har ingen panik eller så. Jag tänker lite att mitt liv hade en mening ända fram till nu och det måste det ha även om det aldrig skulle funka. Det är kanske lätt att säga, jag vet inte. Vi får se.

stundens musik: Fever ray - if I had a heart


Andra bloggar om: , ,

15 april 2009

Snälla, snälla (jävla)

Jävla rika knösusar! Jävla er som också vill ha "mitt" sommarhus och åker dit i kostym och fina fräcka bilar och kommer att dänga upp betydligt mycket mer pengar än jag någonsin kommer att ha möjlighet till. Jävla er för att ni får mig alldeles ledsen!

14 april 2009

eftersnack

Jo jag mår bra av konserter. Moneybrother är inte min största kärlek precis även om jag smälter lite när han ler mitt i låten, men jag mår bra av att musiken sköljer över mig och av att bara stå där mitt bland de andra som fjortisler eller skrålar med i texten.

Säpo var där, säkert inte för att ha koll på Moneybrother utan mer för att se till att ingen gjorde något med Mona, hon var också där.

stundens musik: Florence Valentin - pokerkväll i Vårby gård

Förresten...

...man kan inte låta bli att skratta när ens sambo gör "kung-fu-moves" mot katten samtidigt som han sedan kastar sig ner och kramar katten och säger att katten nog har gått ner i vikt och blir en sån där smaliskatt snart. Det är så.. rart på något vis.

hoppas hoppas hoppas

I alla hast, eftersom jag ska dra på mig nya ögonbryn innan jag drar iväg på konsert. Men jag måste för imorgon ska M och jag titta på sommardrömmen i norra skärgården och jag hoppas hoppas hoppas! Så mycket har jag inte hoppats förut och jag vill bara att det ska vara om en vecka och att vi gillade och att det blev bra och att vi har köpt och att jag får åka dit och skaka ut flugorna och göra till mitt i sommar och för alltid.

Jag har en sommardröm, det är som i sommarboken - av Tove Jansson.

stundens musik: Moneybrother - born under a bad sign

13 april 2009

Äckligt

M sitter i fåtöljen, han läser och den tjockaste katten försöker gosa in sig på honom men hatar när M bara har kallingar på sig! Usch naken hud liksom, fy satan! Vi är olika jag och den tjocka katten.


stundens musik: Hello Saferide - wonder who is like this one

Here we go again

Jag provar så här, just nu. Det får duga liksom. Det är ju ändå för mig, jag kan hantera det. Fast egentligen ville jag ha kvar den gamla men det går inte. Och det är ju konstigt, att tankar kan blottas för kreti och pleti, men inte för några av de som nog betraktas som nära vänner. Fast hur nära är man om man inte kan prata om det som man tänker på?

Eller är det helt enkelt så att man måste ha sin helt privata sfär som ingen annan bara kan solka ner med åsikter? Jag vet faktiskt inte, men jag kan inte skriva för oinbjudna syskon till vänner, det går bara inte. Och jag gör nog inte misstaget att nämna för någon att det finns här. Jo för M men han läser inte ändå, jag gör det för att han inte ska tro att jag döljer något. Det finns inget att dölja för honom så det ska han inte få tro helt enkelt.

stundens musik: the tiny - cross the Bridge


Andra bloggar om: ,

28 mars 2009

beslutsångest.

Jag är inte alltid överdrivet förtjust i att behöva fatta de där stora besluten. Ibland är det plättlätt. Det sitter i maggropen hur man vill och hur man måste, man bara vet och gör som man bara kan. Men oftast fladdrar frågetecknen som fjärilar och om de landar för ett ögonblick tolkar jag det som att dagens tankar är de rätta, att det är så det måste bli. Senare på kvällen fladdrar de fjärillarna lika vildsint igen och den tidigare beslutsamheten är borta.

När jag var tonnåring tänkte jag att det skulle bli lättare när jag blev äldre, nu tänker jag att det var lättare då när besluten inte var så stora. Fast jag vet inte, kanske är det lättare nu. Inget beslut är oåterkalleligt och jag vet att faktiskt det mesta ordnar sig till slut även om man inte tror det från början.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

27 februari 2009

Bon Iver




Kanske är det så att Bon Iver tilltalar den storögda tonåringen som fortfarande lever kvar i mig. Den som ligger i sängen med fötterna upp mot väggen och som lyssnar på texter framför allt.

Eller så är det så att Bon Iver spelar på mina melankoliska strängar, de som vibrerar av singer songwriters som har förmågan att låta det minsta intelligenta och som egentligen spelas av de som har fina uggleglasögon.

Eller så är det så att jag lyssnar på Bon Iver för att jag gillar känslan av att känna mig nyförälskad och för att jag längtar efter M som snart är hemma och för att jag ska förföra honom redan när han är i hallen, bara för kärleks skull liksom.