behandlingen

 Det går inte att beskriva hur annorlunda det är den här andra gången. Jag hinner inte reflektera, orkar inte heller för den delen. När larmet ringer för spraydags hinner jag undra vems telefon det är som ringer innan jag inser att det är jag och min och att jag ska spraya.

Synarela; sist tänkte jag ju att det inte var så farligt med den, att den var rätt ok och att jag inte mådde så dåligt av den. Den här gången, jävlar! Jag är PMS:ig som tusan och vi ryker ihop så det ryker M och jag. Inga nya bråk, utan gamla onödiga som blossar upp och jag blir orimligt arg och helt vansinnig och vill slåss. VILL VERKLIGEN SLÅSS! Jag vill inte det vanligtvis, skriker inte så mycket heller, diskuterar mer in i absurdum och är jobbig på det viset, men nu, som ett jävla tomtebloss och så trött att jag nästan vill ta ett graviditetstest fast jag inser det orimliga i att det skulle kunna vara trötthet av någon annan orsak än sömnbrist och lite hormonbrist.

När vi bråkat klart älskar jag honom så att jag blir tårögd i si så där fem minuter innan jag tycker att han är så dum att jag vill ta tillbaka allt och häva min del av huslånet.

Lillo är en goding som pratar och läser och cyklar och lägger märke till saker och som säger att han tyckej om mamma. Det gör han också, innerligt. Sin pappa också och ninky nonken. Det är den käraste ägodelen som vi bänder ur famnen efter att han somnat in. Det hade varit enklare med någon mjuk liten nalle, men nu är det "nonken" och den får han ha.

Snart ska jag göra ännu en nedregleringskontroll, den sista visade att jag behövde fortsätta spraya ännu ett tag, så jag sprayar. snart är det dags för menopur, hästdosen redan från början  för att chocka igång äggproduktionen. Sedan ska jag be vännerna som tror på Gud att be, och jag ska försöka att inte bli så stressad.

ja, en får se..

Planering

Jahaja, så har tiden kommit att ta ett beslut. Jag hatar det, men jag börjar bli gammal ur fertilitetssynpunkt och vill vi försöka oss på ännu en graviditet så är det dags att tänka kring det nu. Frågan är bara, vill vi det?

Jo, vi vill ge Lillo ett syskon, vi vill att han ska ha någon att dela barndomen med och ha flera familjemedlemmar än oss och andra ganska gamla släktingar. Jag vill gärna uppleva en graviditet igen, en förlossning igen, men jag slipper gärna en hel del skit den här gången.

Men, orkar vi? Vill vi börja om återigen+ Lillo blir mer och mer självständig, och är just nu är rätt så.. bestämd. Funkar det för oss här att ha två barn?

Det finns en ekonomisk aspekt också. Det är dyrt, att spara föräldraledighet som vi gjort kostar pengar. Bufferten är under uppbyggnad, jag arbetar inte heltid för jag studerar och behöver en dag ( minst) att plugga på och ja.. det finns helt enkelt saker att ta hänsyn till.

Så det håller jag på med just nu, bestämmer mig för vad jag vill, och M gör det samma men lite mer tyst och stillsamt än jag. Jag får mer ångest och blandar in lite existentiella frågor och uppsatsångest och även mindervärdeskomplex och också en släng av hembygdslängtan. M går fortfarande på sina kontroller för cellförändringarna, och vi vet att i och med valet och efter ett eventuellt barn så kommer han genomgå behandling och få biverkningar och sedan blir vår möjlighet till fler biologiska barn obefintlig.

Livet som det är, är inte enkelt, inte för någon, mitt är inte så värst svårt men samtidigt så är detta med att behöva göra alla val och kanske inte ens vara lämplig ändå.

Nå väl, detta är lite av det jag pysslar med, förutom att sätta mig in i nomadteorier och annat spännande, vad har ni för er?

en slags summering

Jag har inte vetat vad jag ska göra med den här loggen. Det är inte det att det inte finns saker att berätta. men det finns inte tid och det finns inte riktigt behov på samma sätt att uttrycka saker i skrift. Jag kämpar så förbannat med mina uppgifter i skolan och jaag orkaar inte riktigt pressa ur mig fler ord än de som krävs för examinationerna. I vår är det dags för uppsats, jag orkar 9inte ens tänka på hur det ska fungera. Hur som helst, Jag kikade in i mailkorgen av en händelse och såg K(ajsa?)s kommentar i förra inlägget som skrevs för nästan ett år sedan och jag blev glad. Det var ett hej från bloggen i sig och från någon som ändå läst det jag skrivit och som undrat. Så ja någon form av sammanfattning. Fast inte en slutsummering. jag vet inte vad som händer, kanske inget, kanske nåt mer. Jag vet inte det i alla fall inte just nu.

Årets projekt: livet. Att försöka få det att gå ihop. Jag menar inte livspusslet för jag avskyr ordet, som att om man bara lägger bitarna rätt så får man exakt ett perfekt och välorganiserat liv. Jag tror inte på det. Men, årets projekt har varit livet. Mitt eget och vårt tillsammans. Jag jobbar 80% lite drygt, pluggar halvtid och ovanpå det arbetar M skift och vi har Lillo. Det har varit ett år med dåligt samvete och knappt något socialt umgänge. En termin kvar med lite tur. Jag skulle inte göra om det även om det har varit så himla roligt!

Årets låt: Veronica Maggio Håkan Hellström, hela huset

Årets resa: Åhå, har jag ens gjort någon? Jo Årets Gotlandsresa med mamma och lilla familjen. Det var så fint ( och jobbigt) att vara där tillsammans.

Årets person: Lillo förstås. Som vi älskar mer och mer för varje dag. Som sjunger om mamma mu och leta efter honom  i tvättstugan och som gillar att duscha.

Årets plagg: 2013 års plagg är definitivt jeansen som håller in magen, enough said!

Årets bok: bångstyriga barn av Klara Dolk. En bok om makt och normer i förskolan, en bra bok.

Årets köp: en bil, en kombi. Mycket bra pris, mycket bra skick och ja det är lätt att glömma av att det var årets köp men det var det. Vi köper sällan dyra prylar men förra året köpte vi bil och ny kyl och frys, kanske kvalar frysen som är självavfrostande in också, men nej, bilen.

Årets lycka: Att vi får det att funka trots allt. Och att min syster som visserligen måste göra otroligt stora ingrepp för att undvika framtida cancer inte har det nu i alla fall.

Årets jobbigaste: förutom skolan, att upptäcka att livet rusar förbi, att jag inte har tid för allt och måste prioritera bort saker, att plötsligt känna sig ensam eftersom vännerna blir färre och färre.

Årets pryl: Ingen aning, kanske appel -tv.

Årets förändring: Lillo går numera och har blivit en riktig människa på ett helt annat sätt än han var som liten bebis. Mycket bestämd och tydlig med vad han vill och behöver. Det är inte enkelt alltid när tre bestämda personer delar liv, men fint och bra.

 

 

Årets häng: Kanske medan jag fortfarande var föräldraledig och hängde med en fin och unga och ganska ny vän. Men för övrigt, kanske vår vän från Helsingfors som varit här två ggr med sitt barn, det har varit fint.

Årets surdeg: Ja vilken av dem ska jag välja, M bakar allt vårt matbröd och det är surdegsgrund för det mesta, men sirapslimpan den är fin den.

 

Årets Sorg: Pappa, fortfarande. Och kanske också detta att vi måste ta ett beslut och att det inte bara får vara lätt någon gång.

Årets fest: midsommarfest i kombo med 30års fest eller bröllop i september, jag kan inte välja.

Årets nyårslöfte: Att vara i bättre fysisk form nästa nyår. Att bara göra saker och inte vänta.

Som det är

Lillo sitter framför mig på golvet och leker med skrammelgrejer. Det är hans grej att leka och skramla, men det får inte bli för högt. När en vuxen tar hans maracas och skramlar med den fort blir han ledsen och rädd. Varje ny sak han får i händerna tar han, tittar på och skakar, jag tänker att det är för att undersöka hur den låter, om den låter.

Han känner på saker också. Länge länge sitter han och känner på golvets yta, var vi än är så känner han på golvet eller mattan eller han sitter på, han undersöker saker ganska så förnöjt där han är och därför tror jag att han kommer att krypa tidigast 2014.

Lillo är så fin, och så go. Han pratar och gör nya ljud konstant! Ett tag testade han hur högt han kunde skrika och hans mamma säger att det är högt! Och hon är jag.

Jag glömmer det nästan ibland, att jag är en mamma, men jag glömmer aldrig honom! Han sitter i minnet, och känslan av att ligga nära, nära eller av att bära honom finns i mig och mina armar hela tiden.

Ibland känner jag att jag inte är klok som inte bara kan älska att vara ensam med honom hela dagarna men det kan jag inte riktigt. Jag är inte sådan. Jag älskar honom och att vara med honom men jag vill fler saker och jag pluggar halvtid sedan ganska långt tillbaka. Det är tufft, inte bara för att Lillo finns utan för att nivån är en annan och för att M jobbar skift.

M och jag har det bra, men det knorrar på ett annat sätt än tidigare. Jag tror kanske att det har med mig att göra men jag blir så jävla arg och jag går här hemma ensam och eldar upp mig. M bråkar inte som jag så ibland är det svårt, men inte bara.

Ibland är det lätt också. Som när vi köpte böcker till mig  att läsa i min skola och fikade tillsammans. Lillo åt surdegsmacka med lite färskost på, drack vatten ur ett glas och var på strålande humör utom mot mössen som spelade xylofon i hans nya bok, de fick morr!

Då var det lätt att se på mina killar och känna samhörighet, stolthet och lycka och inte önska något annat alls i världen än att få finnas till med dem här, och nu, och framöver, i evighet.

Amen.


Läs även andra bloggares åsikter om jag, lillo, kärlek, M, funderingar, hemma,

Natten till imorgon är nu.

Det är natt nu, och när jag vaknar är det dagen då vi begraver vår pappa. Jag förstår inte hur jag ska klara av att se på den där kistan och veta att i den ligger min pappa som har mjukt , vitt och luddigt hår. Jag förstår det inte och jag kan inte ens tänka på att det blir ett "efter" snart. Efter pappas begravning... Det är snart nu. Om 6 timmar ringer klockan om inte Lillo väcker mig först. Jag vågar inte somna. Jag vill inte vara med om idag.

4 månader

Det var aldrig meningen att jag skulle sluta skriva. Det blev bara så. Lillo tog visserligen inte så mycket tid då precis i början, men besöken! Det var som en aldrig sinande ström på nåt vis. Jag har aldrig haft så fullt upp i min sociala kalender som då och det var fint och inte bara av ondo så klart.

Men han är underbar vår bebis! Så glad, så nöjd och rolig att hänga med. Han älskar när vi pratar och sjunger för honom och älskar när han lyckas få tag på en test av mitt halvlånga hår. Han blir så till sig att munnen blir som en strut som bara kan säga åååh åååh, eller aaoouu.

Han gillar sin speldosa, vi kan dra upp den i 40 minuter utan att han tycks tröttna på den och senaste kärleken är en liten randig tyggiraff. Lyckan är total över att han kan greppa tag i den och få in huvudet i munnen.Vi märker tydligt vilka sånger som han blir extra uppspelta av, och hur intresserad han börjar bli av allt som händer omkring honom.

Jag och M förundras över honom varje dag, kanske mest över hur mycket han redan kan och förstår. Jag vet ju att bebisar lär sig massor varje dag men jag har ju inte sett det på nära håll varje dag förut. Tänk bara att han liksom vet när han är hemma. Här hemma pratar han och snackar och tjuter av glädje hela dagarna, är vi någon annanstans är han visserligen glad men han är avvaktande och undersöker och tittar på saker på ett helt annat sätt än hemma.

Han sover bra på natten Lillo, inte så mycket på dagen fast han är trött och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera just den biten ibland. Jag oroar mig lite över att han faktiskt får för lite sömn när han sover så lite på dagen. Jag känner mig ibland ganska dålig som inte lyckas få honom att somna. Jag får så mycket tips och råd från olika håll kring detta, men det är som att folk inte tror mig när jag säger att man kan köra omkring med honom i bilen i en halvtimme utan att han somnar fast han är dyngtrött och att man efter det kan promenera med honom i vagnen en timme med samma resultat. När han sedan somnar sover han aldrig ( i princip längre) än vad hans cykel är. Vi kan ställa en klocka efter honom, vi vet att han vaknar efter exakt antal minuter, det slår fel kanske en gång på tio, inte mer.

M var hemma länge med oss, innan han började jobba och nu är det tillbaka till samma gamla vanliga med en hel del övertid och olika tider hit och dit. Det går bra och är lite skönt. Att vara hemma tillsammans i evigheter är inte bara enkelt. En dag i veckan läser jag på universitetet och M får vara stand by och köra Lillo  när det är dags för mat ty han vägrar flaskan hårdnackat! Det går väl över, men så är det med honom. Napp har han vägrat (förutom en vecka i början) trots att vi försökt länge,  varje dag med olika sorter och med samma. Nu har jag nästan gett upp, tänker att det kanske fortfarande kan finnas ett behov när vi slutar med amningen men hittills är det inte ett stort problem för han går att söva med klappar i rumpan och sång bara han är mätt och torr.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med detta att skriva på en blogg. Jag har gjort det länge och slutat till och från. Jag kanske inte ska ta ett beslut nu men jag är ganska säker på att jag inte kommer att skriva så mycket framöver eftersom tiden helt enkelt inte finns. Jag måste nog tyvärr prioritera att duscha och att plugga de korta stunder han sover om jag inte är ute och rullar barnvagnen då förstås.

Jag har verkligen fått så mycket stöd och pepp och glädje från alla (?) som läser (läste) här under graviditeten. Det var en skitjobbig tid och jag inser i efterhand att jag var mycket mycket mer orolig och ledsen än vad jag kunde eller vågade erkänna. Jag inser det nu i efterhand när jag inte alls känner samma stressnivå i kroppen som jag gjorde då. Det är lite dubbelt för jag njöt också och saknar magen lite grand nu även om jag är väldigt nöjd över att kunna knyta skorna själv!

Det är också skönt att inte vara i fokus på det sättet som jag blev i och med min oro och det är skönt att livet går vidare nu. Det är inte på paus. Jag har upplevt den här perioden då vi försökt få barn som en paus i livet som det är. Nu fortsätter det framåt och jag vet inte helt och hållet i vilken riktning men jag ser framåt och tycker nog ändå att framtiden ser ljusare ut än på länge.


Läs även andra bloggares åsikter om gravid, barn, barnlöshet, icsi , glad, lillo, jag, föräldrar, ivf, M, funderingar, kärlek,

att resa hit

Man ska inte tänka som jag gör, att det är något fel på en men det är så svårt att låta bli. Tex, tänker jag och undrar vad det är för fel på mig som inte har kompisar som hälsar på mig och M där vi bor. Jo visst några som bor här i stadens närmaste närhet men inte de från där jag är uppvuxen. Jag träffar dem varje gång jag hälsar på föräldrarna och hör av mig ofta och så. De verkar alltid glada och en av dem åker ganska ofta upp för sitt jobbs räkning, hör alltid av sig, men ingen av dem har varit här där jag bor nu i vårt hem med vår familj.

Inte heller var de i vårt förra hem, och det är inte det att jag inte bjuder in, för det gör jag, men varje gång kommer det svar som "ja gud vad roligt det vore, vi skulle ha en riktig tjejhelg".. eller " ja det vore verkligen superkul vi kan gå ut och shoppa och sedan gå ut på kvällen.." Jag slocknar lite då men jag säger inget utan sväljer och säger ja. Men det händer inget, trots sms där jag frågar om de kikat på helgerna nåt framöver. I stället planeras annat in som inte händer här och förresten kanske det kvittar, jag vill inte trava Drottninggatan upp och ner eller stå och hänga på nåt disco någonstans och känna att jag spyr på nästa idiot som har ögonen fulla med öl och vill ligga kvart över tre.

Jag vill ju visa staden som jag ser den, där man kan åka ut och gå på en ö, till ett växthus och se på krukor eller där man kan äta ungersk gulasch i ett hål i väggen eller kanske dumplings för att vara lite trendigare än vad som går i barndomsstaden.

Men ingen kommer hit, så jag åker dit och ler och tycker mycket om mina vänner fast jag blir lite ledsen och undrar vad det är för fel på mig och mitt, när ingen nästan någonsin vill komma hit.



Läs även andra bloggares åsikter om ledsen, funderingar, jag, vänner, barnlöshet, barn, ivf, icsi,

Lillo

Lillo är här nu. Han är här hos oss sedan i fredags och vi förstår inte att vi fick ta hem honom och att vi får behålla honom. Han är underbar. Så klart är han det. Så fin, så mjuk, så perfekt och vi kan inte se oss mätta på vår lilla bebis.

Som inte var så liten egentligen utan ganska stor efter att ha legat kvar på övertid i ganska många dagar. 4190g vägde han, och jag tror det är Ben och Jerrys fel att han vägde så där mycket.

Jag blev igångsatt och det var ganska chockartat måste jag säga. Alla smärtor och alla värkar kom så fort och intensivt och jag hängde inte riktigt med. M var fantastisk, han var mer än man kan begära och det har fortsatt här hemma. Han ser förälskat på Lillo och sköter om mig och honom på allra bästa sätt.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag har ett barn nu. Jag har M. Just nu är det precis lagom och mer än tillräckligt för att jag ska känna lycka och känna mig älskad.


Läs även andra bloggares åsikter om jag, M, icsi, barnlöshet, barn, gravid, ivf, glad,

Om en vecka eller lite till

Det är ingen tid kvar alls egentligen, en vecka eller lite mer. Sedan är det annorlunda och efteråt. Som att allt detta handlat om en målgång, om att gå i mål och få högsta vinsten. På sätt och vis är det så. På sätt och vis är det så att om en vecka och efteråt är det som att allt börjar. Det som vi längtat efter och önskat oss och inte kan förstå.

Om en vecka eller lite mer så är vi i början av det som blir den stora starten och som kanske inte har någon målgång för inte är mina föräldrar i mål för att vi är vuxna... Eller så är det det de är, då när mamma i bland säger " tänk att jag har så intelligenta och kloka barn!!" kanske är det en slags målgång att kunna få säga det och vara stolt över sina barn. Jag vet inte.

För ett år sedan skrev jag om hur M blev eld och lågor över kolonilotterna här i området. Idag kan jag skriva om hur fint det är att få sitta på kanten av en odlingslåda och se på hur han ömsint stoppar ner förgrodd potatis i jorden som han grävt och luckrat för hand för att inte skada några maskar. Ibland rensar han undan lite ogräs som råkat bli kvar och sedan pratar han om hur Lillo kommer att få hemodlade smakportioner och hur det ändå måste vara det absolut godaste som en Lillo kan få.

Jag håller med och säger inget om att det kanske är så att potatisen sedan länge är uppäten i Oktober eller när det nu blir som smakportioner blir aktuella.

Det är fint att få drömma och tänka framtid med M, hans glädje över jordnära saker och händelser som smakportioner och att ha en barnsadel på cykeln med Lillo i med svamphjälm, gör att jag älskar den där människan om möjligt ännu mer. Jag ser på honom och jag ser verkligen att han inte är perfekt men han är så otroligt mycket det bästa jag kan önska någon i livet och jag tänker att just därför känns det bra att han är den som jag får uppleva och dela allt detta med.Jag kan faktiskt inte tänka mig att detta skulle kunna bli bättre på något annat sätt än med M.


Läs även andra bloggares åsikter om M, kärlek, ivf, icsi, gravid, barnlöshet, tankar, längtan, barn, funderingar, jag,

en bit in i april

Tretton dagar in i april och det har ändå hänt en del.

Jag var tre dagar i rad på spec-mvc till exempel. Första gången var det för att jag inte kände några sparkar, eller, det gjorde jag men bara en liten dutt här och var och så brukar det INTE kännas så jag ringde och fick åka in till förlossningen.

Väl där så såg de fosterrörelser på UL och hjärtljuden verkade fina och bra men det var inte precis att de kunde få igång lilla bebisen så enkelt så jag fick komma tillbaka dagen efter och göra ett TUL + en till CTG, som  var fina och bra.

Dagen efter det så var jag på rutinkontroll hos min barnmorska som under en ganska lång och tyst stund lyssnade på hjärtljuden och skickade mig till spec-mvc för att hjärtfrekvensen på bebisen var för hög. Väl där och ännu ett UL och CTG senare så konstaterades det att det var en pigg och livlig bebis och att den dessutom nog ägnat helgen åt att borra ner sig på plats och att det kan ha varit därför jag inte kände några direkta fosterrörelser som jag brukar.

Jag har varit lugn nu i över en vecka och bebisen sparkar hårdare än någonsin. I natt vaknade jag tex 3.00 och somnade inte om förrän efter 7 just för att den höll på och sprattlade så in i vassen och för att det trycker uppåt så att jag mår lite illa och har svårare att andas. Det är jag inte alls orolig över.

Jag och M har också hälsat på mamman och pappan över påsken och det har varit fint. Jag fick sagt en del saker jag behövde säga och vi hjälpte dem att laga matlådor till åtskilliga middagar,  eller luncher, att ha i frysen.

Pappan mådde efter omständigheterna okej. Hans illamåendemedicin som han får samtidigt som cytostatikan, verkar hjälpa ganska bra, men som jag har förstått det har han inte fått hel dos cytostatika ännu utan kanske en halv. Var tredje vecka ska han få cellgifterna och det blir nog så att han mår sämre och sämre sa sköterskorna på onkologen, men det är så olika hur man reagerar tydligen och kanske blir det inte värre än så här heller.

För övrigt så lullar jag omkring och försöker ta tag i saker. Fortfarande har vi egentligen inte köpt så värst mycket som kan vara bra att ha hemma. Mycket tror jag löser sig men det skulle ändå vara skönt att ha lite skötprylar hemma så att ingen av oss måste åka ut och handla det första vi gör när vi kommit hem. Allt löser sig men ändå, ja lite till kanske vi får skaffa.



Läs även andra bloggares åsikter om jag, oro, M, cancer, pappa, gravid, icsi, ivf, barnlöshet,

andas

Precis när vi fick veta att pappa var sjuk trodde vi inte att han skulle leva ett år, eller jag gjorde inte och jag skäms lite för det nu. Men det kändes så tungt när vi fick höra att det inte fanns något att göra och att det spred sig fort. Dessutom hade jag Ms mammas sjukdomsförlopp i färskt minne trots att det är ett tag sedan. Hon levde 6 veckor efter att hon fick sin diagnos och ja, jag förberedde mig för att det skulle bli så med pappa också.

Idag är det exakt ett år sedan vi fick veta att han är sjuk. Han ska börja med cellgifter på onsdag, trots att han inte riktigt ville. Läkarna säger att det är enda sättet att få lite mer tid, och lite mer tid känns viktigt för oss alla. Särskilt för honom skulle jag tro.

Jag är inte redo att säga farväl till min pappa ännu. Jag vet att han är sjuk, jag vet att det är som det ska på nåt vis att ens föräldrar inte lever hela ens liv men nej! Det här är inget som känns det minsta naturligt eller något som jag känner att jag kommer att kunna acceptera bara för att jag borde.

Jag har funderat mycket över om hur viktigt det är för mig att bebisen hinner få träffa pappa, och jag kommer ju fram till att det inte är det som är grejen, utan snarare att jag vill att pappa ska få träffa bebisen. Jag vill verkligen det.

Jag är rätt trött på att vara så labil, trött på mig själv och trött på att vara så fruktansvärt gnällig hela tiden. Jag känner det så. Jag klarar ju ingenting och blir beroende av M och jag avskyr att inte kunna göra som jag vill när jag vill, men det går inte. Jag försöker att acceptera det, men det är inte lätt. Foglossningsbältet är en hjälp men jag är rädd att det klämmer åt bebisen och när jag frågade min barnmorska så verkade hon tycka att jag var fånig som frågade och jag kände mig mest dum. Hon sa också att det var långsökt när jag frågade om pappas cytostatikabehandling kunde vara skadlig för mig som är gravid så jag känner att min oro kring saker inte riktigt landar någonstans när jag försöker dela med mig av det jag känner och tänker.

Jag vill inte vara orolig, jag försöker att inte vara orolig men oron ligger i så många lager just nu att det är svårt. Särskilt som jag mest umgås med mig själv och jag är rätt usel på att vara min egen uppiggare har jag insett.

Imorgon sover M natt sedan ska jag be honom köra mig någonstans där det finns hav så att jag får andas en stund.


Läs även andra bloggares åsikter om jag, oro, M, pappa, barn, barnlöshet, icsi, ivf, cancer, foglossning, ledsen,

Ont!

Finns inte så mycket att säga egentligen. Jag fyller dagarna så gott det går och har kommit ur tv- koman men misstänker att jag kommer att spendera mer tid framför tv:n åter igen ty foglossningen är från helvetet och jag kan knappast röra mig alls.

I morse skulle jag gå upp för trappen och hämta strumpor, jag kunde inte utan skrek högt varje trappsteg och när jag skulle sätta mig gick inte det heller. Så till slut stod jag upp och grät medan M hämtade strumporna till mig och hjälpte mig att ta på dem.

Jag vet att detta är övergående då jag är inte helt sänkt hela tiden, men jag ljuger om jag säger att det känns bra. Och kanske lite extra dåligt känns det nu med tanke på att pappan bara blir sämre och sämre och jag kan inte åka dit som jag vill. Jag vågar inte vara utan M där och jag kan inte åka själv för jag behöver hjälp som jag inte kan få av mamman eller pappan riktigt. Detta är tungt. Riktigt tungt och jag grubblar en del över hur saker ska lösa sig framöver.

Mindre än 2 kalenderblad kvar, mycket konstigt. Lillosen rör sig som tusan och gör sig påmind mest på kvällen. Jag önskar att jag hann glädjas mer åt vår bebis, men jag tror jag gör det innerst inne även om det känns som att jag mest gnäller eller gråter nu igen.

En tanke så här på kvällskvisten.

För nästan exakt ett år sedan togs den här bilden. M spelade för oss och jag provade kameran. Jag visste inget då och jag tänker på det ibland, att jag inget visste.

Jag visste inte att pappa skulle bli så sjuk, att vi skulle blir ledsna och att vi inte skulle få tillbaks ett ägg förrän tredje IVF-omgången, och vi visste inget om missfallet som inte var något missfall, eller om Lillo som har huvudet under ena revbensbågen och fötterna under den andra.

Vi hade en föreställning om hur det kunde vara allt i framtiden, men jag tänker i efterhand att det tjänar lite till att spekulera för det blir verkligen sällan som man tänkt sig.


Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, pappa, missfall, jag, funderingar, musik, tankar,

som man är eller blir eller så..

Jag är nog en trygghetsnarkoman på många sätt. Jag gillar inte att utsätta mig för saker där jag inte har åtminstone någon aning om att jag har förutsättningar för att lyckas på det ena eller det andra sättet.

Ibland när jag känner mig uppåt trotsar jag det där glatt och gör saker som faller mig in men det blir liksom allt mer sällan numera. Inte ens en liten fika eller träff med en bloggvän har jag vågat mig på fast jag egentligen gärna vill och det stör mig att det ska vara så svårt att ta mig ur den här trygghetsbubblan, men jag tror kanske att det vänder nu, det känns så.

Min läkare tycker inte jag ska arbeta mer alls. Jag tycker det egentligen, men inser att det nog inte är så bra att göra det eftersom jag ju fortfarande har sammandragningar och eftersom min livmoder tydligen är lättretad - vad nu det kan tänkas innebära vet jag inte helt men jag lyder.

Jag tycker att det känns sjukt konstigt att veta att jag inte ska tillbaka till jobbet på evigheter. Jag har aldrig varit med om det förut och det känns konstigt, men samtidigt lite skönt, det måste jag erkänna. Jag ska försöka hinna med att noggrant fundera över vad jag vill med mitt framtida yrkesliv men jag tänker att jag ska lägga det på hyllan åtminstone något halvår innan jag börjar fundera för noga.

Det är v.32 nu och bebisen sparkar inte längre utan ormar sig där inne och buktar ut och böljar i magen, imorgon ska jag på TUL och det känns bra. Jag känner att jag vågar lita på det här nu med en viss reservation, men så är det nog för de flesta.

Läkaren frågade om jag har hunnit tänka på att jag är gravid med tanke på allt som varit och med pappa och allt ihop, jag började böla direkt (men jag skyller det på hormoner faktiskt) och sa att jag på sätt och vis inte tänker på annat även om jag inte riktigt alltid kan förstå innebörden av det hela.

Jag har börjat fundera på detta med förlossningen också. Jag vet att man kan bli igångsatt av cytotec.. Det är det jag känner mig mest skeptisk inför och något som jag kommer att motsätta mig i fall det skulle bli aktuellt. Jag vill inte det även om läkare säkert oftast vet vad de gör så känner jag att jag aldrig mer vill komma nära det läkemedlet. Jag hoppas att de kan förstå och respektera det.

Jag har också upptäckt att det som jag var med om inte verkar så värst ovanligt här kan man läsa mer om det, och här.


Läs även andra bloggares åsikter om missfall, gravid, jag, pappa, icsi, ivf, barnlöshet, funderingar,

Avbräck

I mitten av maj är det dags egentligen, men de senaste dagarna har jag haft sammandragningar och idag så pass kraftigt att jag funderade på om bebisen var på väg idag till och med.

Min fina kollega B följde med mig till förlossningen där vi lyssnade på Lillos hjärta och pratade om livet i stort, men just för stunden i viloläge hade jag naturligtvis inga sammandragningar. Annars har de kommit så fort jag har gått och rört mig och jag har idag fått veta att jag behöver vila och blivit sjukskriven 3 veckor till att börja med. Det känns helt fel. Jag har inte alls tänkt mig detta för jag har verkligen mått bra fysiskt ända fram till nu och nu blev jag superstressad över inte hinna med saker på jobbet.

Jag VET att det löser sig och jag VET att jag ska tänka på mig och bebisen, men det hjälps inte för så känner jag och det är möjligt att det går över inom de närmsta dagarna när jag insett att jag inte har några tider att passa etc, men just nu är det mest stressande eftersom jag inte ens haft detta i tankevärlden.


Läs även andra bloggares åsikter om gravid, ivf, icsi, jag, oro, framtid, gnäll,

om M och om att skriva igen.

M är på sitt roliga och här är jag. I morgon har vi en hemmakväll tillsammans och det är nog faktiskt den första på nästan 3 veckor. M har arbetat mycket kvällar och vi har varit i väg tillsammans ett par dagar sist har var ledig så det känns lyxigt att ha en kväll hemma tillsammans för bara oss.

Jag tänker så ofta att jag skulle vilja skriva om hur fin M är, men det rinner ut i sanden. Det känns inte som att orden räcker till för allt som jag känner att jag vill berätta, eller nästan skrika ut. Han är min allra finaste och bästa person och det känns på många sätt otroligt att jag får kärlek tillbaka från honom, och att han verkligen tycker så mycket om mig tillbaka.

Jag tror att det är mitt dåliga kärleks-självförtroende som viskar detta eller så är det faktiskt bara så att jag tycker det eftersom jag blir så himlastormande glad över han är min i mitt liv. Jag tar honom inte för given, även om jag tänker att det ändå fint på nåt vis om man tänker att " ta någon för given" skulle kunna betyda att man verkligen vet att denna person är självklar i livet, att denna person finns där och att man kan lita på honom/henne jämt.

Jag märker ibland att han ser på mig när jag pratar med andra, och när jag vänder huvudet mot hans håll så finns det bara ömhet och värme i blicken. Jag älskar det. När han ser mig och jag vet att han älskar mig tvärs över rummet och att det faktiskt är det han tänker på just då när jag ser på honom.

Det ÄR himla svårt att börja skriva igen. Jag fattar inte att det ska behöva vara så svårt, men i och för sig så händer det inte så värst mycket här och att skriva om graviditeten i detalj känns inte så intressant även om det kanske skulle vara det om ett par år, jag menar att minnas allt i detalj.

Hur som helst går det bra. Jag mår helt ok även om jag börjar känna mig otymplig på jobbet och den ständiga halsbrännan gör att jag vill hugga av huvudet då och då. Bebisen sparkar och jag känner hur den rör sig, oftast på kvällarna men det är ju också då som jag sitter still och känner efter så det blir väl så tänker jag.

Vi var på ett UL häromdagen och det visade sig att den är lite liten, inte oroväckande, men lite grand. Jag är inte så orolig nu men jag hoppas att den inte sackar efter mer för det skulle nog göra mig orolig.

Och just det, jag tror att jag har lite förvärkar, men jag är inte säker. Fortsätter det får jag kanske kolla upp det.


Läs även andra bloggares åsikter om M, jag, oro, gravid, icsi, kärlek, ivf,

Uppföljning av misstaget

Idag var det möte med chefen för kvinnokliniken för båda de största sjukhusen här i länet. Vi fick reda på hur det gått med utredningen, det som vi trodde var en Lex Maria, men som visade sig inte vara det. Socialstyrelsen ansåg inte att det skulle vara en Lex Maria av den anledningen att ultraljud så tidigt i graviditeten inte är HELT felsäkert. Vi tyckte det lät lite konstigt eftersom läkaren 5 dagar tidigare kunnat se en hinnsäck, men hon förklarade det som att jag ju blödde rätt mycket när jag kom in andra gången och att läkaren som vi träffade är en erfaren specialist och att det inte är troligt att hon skulle ha slarvat och vad ska vi säga, det är ju inget vi kan uttala oss om.

Vidare berättade hon att de haft möten och utredningar ändå kring detta och beslutat sig för att ändra sina rutiner för hur man hanterar önskade graviditeter där man misstänker spontan abort (dvs missfall) och behandla kvinnan och blödningen men inte se det som avslutad utan se till att man kommer tillbaka och gör ytterligare ett ultraljud när man gått fulla 7 veckor.

Detta vet jag faktiskt att de gör då en kollega till mig uppsökte gynakuten för några veckor sedan och blev hemskickad med orden att det är svårt att säga vad detta är och tillsagd att komma tillbaka om 1,5 veckor när hon gått fulla 7 veckor.


Läkaren berättade vidare om patientskadeförsäkringen och rådde oss att ska ersättning från den efter förlossningen för hon tyckte att det är först då vi kan se hur detta påverkat oss och vilka framtida eventuella men (psykiska eller fysiska) vi har fått av detta.


Det kändes som ett bra möte på det stora hela. Det som kanske inte kändes så bra var att hon ändå trodde att det kunde ha varit en tvilling som kom ut, och det går ju inte helt att säga om det var så att det var en spontan abort eller om det var påverkan av cytoteken.


Jag kan inte påstå att jag känner mig helt bedrövad, men lite olustigt känns det. Det är ju inte precis så att vi har superlätt att bli gravida och ja, det känns lite olustigt och lite sorgligt ändå när jag tänker på det. Läkaren sa att detta att vi kämpat och gjort icsi och inte har det så lätt att bli gravida gör det hela mycket olustigt och att alla skäms över att detta misstag skett. Nåja, det är som det är och vi känner oss ändå ganska nöjda med att förändringar i rutinerna gjorts.


Det jag tog upp med läkaren idag som jag inte sagt tidigare är att man ändå borde se till att de som blir hemskickade att vänta tills resterna efter ett missfall kommit ut, borde få någon slags instruktion om vart de kan vända sig med frågor för det de sa till mig var att om det börjar lukta illa eller om jag får feber så kan jag söka gynakuten igen, men jag fick ju aldrig det så jag visste ju inte vart jag skulle vända mig.



För övrigt så är det är så svårt att skriva nu. Det kommer inte ut nåt vettigt, bara en massa bladder och jag blir less på mig själv och svamlet. Det är liksom inget som inte har skrivits förut, på bättre sätt av andra och en del saker har jag själv skrivit om förut, också bättre än det skulle bli nu.

Jag mår också ganska bra. Jag har ingen huvudvärk längre vilket är fantastiskt skönt, däremot har jag börjat få foglossning. Jag kan verkligen inte gå några längre sträckor i rask takt längre, och att köra bil blir rätt så smärtsamt även det längre sträckor eftersom jag behöver trycka ner kopplingen ganska ofta. Men faktiskt så gör det mig inget. Jag grinar illa då och då av smärta men det är sant, jag mår bra.

Jag känner att jag är lite feg och lite vilsen i detta att planera för att det verkligen ska finnas ett barn hos oss. Jag känner att det finns flera saker som vi ju behöver men jag vet inte riktigt när jag ska våga köpa dem. Inte för att jag är så orolig för att det ska hända något utan mer för att jag inte vet när det kan vara lagom att börja och hur mycket av allt jag behöver. Hittills har vi köpt tre små plagg och lite tyg, för jag vill sy lite lakan. Något mer är det just inte även om vi väl kikar

Läs även andra bloggares åsikter om gravid, missfall, oro, jag, icsi, ivf, barnlöshet, funderingar, M, barn då och då.

2011 - i backspegeln

Precis som förra året har jag i flera dagar kämpat med att försöka sammanfatta året månad för månad men jag kan faktiskt inte utan gör det på ett annat sätt istället

ÅRETS PROJEKT: har definitivt varit graviditetsprojektet. Att påbörja hormonbehandlingar, mecka sprutor, åka fram och tillbaka till Örebro för att göra äggplock, vänta på telefonsamtal och samtidigt försöka leva precis normalt under tiden har varit påfrestande och svårt men också otroligt på sitt sätt, inte minst nu så här med lite perspektiv på det hela. Dessutom så sitter jag här och är gravid och vågar kanske för första gången känna att det är på riktigt.



ÅRETS RESA: skulle kunna vara den vi gjorde till Örebro 26e augusti men jag säger ändå att det är resan till Gotland eftersom det kändes så befriande att få komma bort och andas någonstans där jag var jag på ett helt annat sätt än här med sorg och tungt att andas och där jag ständigt bara blev påmind om att barn var för andra än mig.
Och Gotland är alltid Gotland, med havet  och stenarna, och rabbis och de sista åren jag och M tillsammans lediga.

Vi gick också en kurs i finnskogspols för Mats Berglund M gick en låtkurs och det gjorde att det kändes ännu lite mer som att det var VÅR semester.



ÅRETS KÖP: tro det eller ej så har jag köpt en systemkamera som jag använder ganska flitigt faktiskt även om man inte skulle tro det när man kikar i bloggen. Jag ska försöka bli bättre på att lägga upp bilder, för min egen skull eftersom jag har upptäckt att bilderna tillsammans med texten blir ett bra tidsdokument för mig som är usel på att skriva upp viktiga händelser. Jag tror också att min iphone får kvala in som årets köp eftersom den har underlättat för mig i vardagen så otroligt mycket.

ÅRETS SÄMSTA KÖP: Jag köper ju inte så värst mycket saker, men det kan nog ändå ha varit ett par jeans som jag aldrig har använt och som jag redan gett bort eftersom de inte kommer att användas någonsin av mig.

ÅRETS SLIT: har varit att försöka forma en yrkesroll på deltid som egentligen krävdes heltid, samtidigt som jag var fullproppad med hormoner och en hel del sorg. Jag känner också att bristen på ledning när jag formade den här yrkesroll och de få och väldigt luddiga instruktioner gjorde att jag inte klarade av det riktigt och det gör fortfarande ont i mig eftersom jag yrkesmässigt alltid varit en ambitiös person. Under processen bad jag flera gånger om guidning och ledning om jag var på väg åt rätt håll och flera gånger fick jag veta att det var väldigt bra det jag gjorde och att jag hade fria händer. I efterhand har jag fått höra av samma person att jag inte gjorde på det sätt som var tänkt och att någon annan ska ha den rollen (någon som dessutom använder alla mina idéer och får credit för det) Jag har bestämt mig för att se tiden an ett litet tag men jag söker nya utmaningar och funderar till och med på att sadla om för jag är så oerhört besviken.

ÅRETS PLAGG: har med tanke på vintern som aldrig tog slut, återigen varit mina duckfeet som M gav mig till födelsedagen för något år sedan, jag fryser aldrig om fötterna längre och jag älskar dem!

ÅRETS LYCKA: Det finns det väl heller inga tvekan om vilken det är egentligen. För det är graviditeten. Både första gången när vi fick pluset och sedan också när vi fick veta att bebisen var kvar där inne trots att vi trodde att det var ett missfall. Åtminstone är det årets lycka så här i efterhand för det var så jäkla oroligt där ett tag att lyckan kändes otroligt långt borta, men den har krupit lite närmare och närmare och många stunder nu när jag faktiskt känner  beibisen flera gånger per dag så är det lycka och inte oro som tar överhanden.


ÅRETS SORG: Pappas sjukdom, ovissheten och oron vad gäller hans sjukdomsförlopp och även oron vad gäller mamma. Jag kan ju bara lite förstå hur det är när ens livspartner blir sjuk och hur det måste kännas när man vet att det finns ett slut ganska snart.


ÅRETS FILM: Ja... vilken kan det vara, jag vet inte riktigt. Jag har sett en hel del film men inget som jag tycker har etsat sig fast nåt vidare värst. Hade jag hunnit se Simon och Ekarna kanske den hade kvalat in men det har jag inte hunnit så den blir det inte.

ÅRETS BOK: svårt! Det blir nog ändå Håpas du trifs bra i fängelset, Susanna Alakoski. En riktigt bra bok som jag tycker att man kan läsa, den känns lite tung då och då men man blir stark i anden efteråt,, lovar     






ÅRETS LÅT: kanske den svåraste  av alla eftersom det kommit så många bra men jag tror ändå att om jag ska välja två så blir det Mumford and Sons - after the storm och First aid Kits The Lions Roar Låtar som betytt mycket för mig och som jag lyssnat på om och om igen. First aid kit såg jag för någon månad sedan och det var magiskt, får ni chansen så se dem!  


NÄSTA ÅRS FÖRHOPPNING: är ändå att alla ni som kämpar, alla ni som läser här ska få uppleva ett plus, att min familj ska få vara så friska de bara kan. Att ms och min bebis kommer i maj och att allt går bra. Längre än så kan jag inte tänka. Jag har inga andra förhoppningar även om jag visst skulle kunna tänka mig en och annan triss-vinst, en resa och en sommarstuga och allt det där, för egentligen känns det inte viktigt. Det känns bara viktigt att få ha min familj omkring mig, och att M och jag ska bli fler i vår lilla familj. Det är faktiskt allt som spelar någon roll för mig just nu.

Det finns mer att säga känner jag nu när jag skriver men jag avslutar det så här, med en förhoppning om ett fantastiskt Gott Nytt År till alla er!


Läs även andra bloggares åsikter om jag, ivf, gravid, icsi, barnlöshet, jobb, M, längtan,

halvvägs och dubbelt.

Jag kan inte riktigt förklara hur det kommer sig att jag inte uppdaterat. Detta att vara gravid är så dubbelt för mig, för samtidigt som jag verkligen är glad över graviditeten, så har jag så svårt att se mig som gravid och känna mig trygg i detta. Jag har märkt att jag inte riktigt vill prata om det, jag känner mig inte som jag föreställer mig att man borde göra som gravid, men vad vet jag, detta är ju något helt nytt.

Jag har gått halvvägs nu (vilket är helt konstigt) och jag har inte köpt en enda pinal, jag har inte tagit magbilder, jag har inte outat mig på facebook, jag har inte berättat för så värst många på jobbet och jag njuter inte av uppmärksamhet för magen som ändå syns rätt rejält nu. Jag blir ställd, och lite förfärad över alla frågor jag får om magen, jag är inte van vid det alls.

Och jag är inte van vid att önska mig att tiden ska gå både långsamt och fort, för det gör jag nu. Jag önskar att den ska gå långsamt så att pappa får vara kvar så länge som möjligt, men samtidigt önskar jag att tiden ska få gå fort så att jag kan vara säker på att han får hinna träffa bebisen, för det är det enda som han önskar just nu.

Så fort jag kliver in på specialistmödravården börjar jag gråta och läkaren får börja med att visa mig bebisen på ultraljud så att vi kan prata utan att jag gråter hela tiden. Hon berättar att de haft flera möten på de stora sjukhusen i Stockholm för att se över sina rutiner som en del i en lex-Maria, och jag väntar på att få höra mer om detta efter jul och nyårshelgen.

Jag kände bebisen riktigt många gånger  för några veckor sedan och sedan dess inget, detta i sin tur har gjort att jag hela tiden inbillar mig att den inte lever och fasar för ultraljuden eftersom jag tror att jag ska få se en död bebis och just därför är det så otroligt skönt att jag har flera ultraljud inbokade så att jag slipper gå och vara så orolig för varje gång jag har varit på ett UL så är jag lugn ett tag.

Jag är som sagt halvvägs i graviditeten nu, och jag har bestämt mig för att så fort jag har gått lite mer än halvvägs så ska jag jag försöka fokusera på att det faktiskt finns en liten bebis därinne, som senast i går gäspade hela tiden under ultraljudet och som försökte suga på tummen, och som inte alls ville veckla ut sig för att visa upp ryggraden för mätning. En liten liten minibebis, men ändock en bebis, vår bebis.



Läs även andra bloggares åsikter om oro, jag, gravid, icsi, ivf, barn, ledsen, glad, pappa,

Uppdatering

Vi har varit på specialistmödravården en gång och fått hjälp med att tolka forskningsrapporter vad gäller barn vars mödrar tagit cytotek i syfte att göra en abort. Man kan inte se att dessa barn i högre grad föds med
Missbildningar än de barn vars mödrar inte tagit cytotek. Detta känns skönt! Vi har också två gånger fått göra ultraljud och de har tillväxtmätt och kollat lillo mkt noga för att lugna oss och så tänker jag. Kub + nupp är gjorda och vi väntar på svar men inget hat sett konstigt ut hittills.

Ultraljudet som gjordes sist var så pass bra att min svåger som arbetat på BVC många år, hävdar att han vet vad det är för kön. Jag vet inte om det stämmer eller inte. Jag vet inte vad det blir iallafall fall! Mer än en lillo som viftas som en galning med händerna och som inte ville ligga still för att bli mätt!

Jag vågar också tro på att lillo finns där inne. Jag känner ju att det är något och jag får lite sammandragningar som ett brev på posten efter lövkrattning och långpromenader så.. Ja jag vågar tro det nu.

Vad gäller sjukhusets misstag lovade chefen mig på
Spec.mvc att hon skulle se till att det blev en utredning gjord som hon ju trodde skulle resultera i en lex Maria och att jag kommer att bli underrättad vad som sker. Jag lägger det åt sidan ett litet tag.

Jag Fick också reda på att ett embryo kan dela sig i två hinnsäckar och bli tvillingar men att det inte verkade så värst troligt eftersom de på det allra första ultraljudet bara sett en hinnsäck. Läkaren trodde att det som kom ut var överflödiga hinnor och blod som koagulerat och liknande. Jag väljer att tro på det. Det känns rimligt liksom.

Och så måste jag igen säga att jag är så glad för alla hälsningar och allt pepp! Jag har liksom kommit av mig och inte knappt läst eller surfat då värst mycket alls. Har försökt att bara känna mig för och försöka förstå att lillo är kvar och att det är jäkligt långt kvar till maj.

Men ni är så fina och dom bloggare betraktat så förtjänar jag det inte!