30 april 2011

Denna dagen inte ett liv

Det är ju min blogg och det är ändå så att jag får skriva vad jag vill. Men det känns så fånigt att skriva när allt man gör är att skriva hur ledsen man är.

Fast det är så. Jag är så ledsen och jag kämpar hela dagarna för att hålla skenet uppe på jobbet och jag orkar inte riktigt just nu här hemma. M tycker nog att det är lite jobbigt. Jag vet inte om han tycker att jag är jobbig eller om han liksom inte vet hur han ska hantera mig, eller om det är på nåt annat sätt. Jag skiter ärligt talat i vilket egentligen, för jag känner som jag gör just nu och jag orkar inte bry mig om i fall jag eventuellt är en jobbig jävel dessutom.

Jag borde kanske prata med mina vänner, men av erfarenhet vet jag ju att antalet vänner tycks krympa när man mår dåligt och att ta kontakt med andra när man mår dåligt och verkligen säga precis som det är är snudd på omöjligt. Jag håller masken så gott det går och inte helt, liksom tillräckligt för att inte vara helt onormalt glättig i den situation som är antar jag. Kanske vore det lättare om jag slapp ansvaret att "höra av mig om de kan göra något för mig" För det är det som är det svåra. Jag hör inte av mig när jag mår dåligt.

Åh jag vet inte. Jag hatar att vara jag ganska ofta, just nu kanske lite mer.
o
Det enda bra jag gör just nu är att jag motionerar riktigt mycket och jag äter inget godis och inga kakor (fast jag egentligen bara vill proppa i mig hela tiden). Jag cyklar varje dag till jobbet, jag tar promenader och jag joggar. Jag har också tagit initiativ till att vi på jobbet ska springa vårruset. Det är i alla fall något bra!

På måndag ska jag ta blodprov, för att se om jag är nedreglerad. I så fall börjar jag blanda sprutor på torsdag och det känns faktiskt också bra. Inte just att blanda sprutor för det är jag lite nervös inför men jag börjar faktiskt se fram emot att få försöka bli gravid igen.

dagens låt: Hela livet var ett disco - Markus Krunegård


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

26 april 2011

Men den fina pappan då...




Min fina pappa. Han är som vanligt fast ändå inte. Han kramas så hårt, han vill inte släppa taget och han är så trött. Inte fören i mitten av maj ska han till läkaren för att få svar på skelettröntgen och säger vi att vi måste ringa för att jaga på säger han aldrig i livet, "ska jag ta någon annans plats? Någon som är i min situation och som också väntar?" Och med det argumentet vinner han liksom. Han kanske vill vänta för att han inte vill veta just nu. Han kanske inte vill få "en dom".

Till råga på smärtan han har i rygg och när han sitter och så där så har han fått psoriasis, förmodligen av alla mediciner han fått ta sedan hjärtinfarkten och smärtor i knäna som båda är proteser. Han mår bra av solen så helgens väder var perfekt. Men han skäms lite och ville inte ta av sig till shorts. Jag frågade hur det var om han inte skulle ta av sig tröjan då så att ryggen kunde få sol. Men nej, sa han och sken upp, ryggen var inte så farlig, sa han och visade.

Då fick jag gå undan och gråta hos M för det såg för jävligt ut. Hela ryggen var alldeles röd och småsårig här och var. Han måste ha så ont av bara psoriasisen och jag blev så ledsen för att han ska behöva ha det så här. Pappa.

Jag är mentalt trött, inte sömnig, utan trött. Synarelan gör mig lite låg också, så jag antar att den för sitt. Men jag orkar inte så mycket. Jag jobbar, försöker motionera varja dag, läser lite och försöker sova, men det går inget vidare just nu.

Jag har också lyckats sumpa alla mina bokmärken under helgen så om du vet att jag brukat läsa hos dig, kan du väl lämna en liten länk så jag kan lägga in den som bokmärke igen. Några finns kvar i historiken men långt ifrån alla.

dagens låt: (som så många andra dagar) After the storm - Mumford and sons


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

12 april 2011

here we go again to the temple of..

Nytt inlägg, nya tag, och helt chockartat så börjar jag spraya igen idag. Jag har vanligtvis en kort cykel. 23-25 dagar ( vad mycket konstigt man berättar) och idag verkar det som att jag fick bortfallsblödning (jag visste dock inte vad det var och försökte förklara för barnmorskan att jag minsann inte alls kunde ha fått något missfall ty min käraste fina har förvisso förfört mig men har inte möjlighet att göra mig det minsta gravid, därav våra IVF-försök. Hon förklarade lite rart för mig att det var samma sak som mens. Jag kände mig dum) Och idag började jag spraya Synarela. Senare blir det Menopur och jag har inte hunnit andas riktigt känner jag. Jag började grina lite stillsamt på toaletten när jag insåg att jag ska spraya redan idag och eventuellt må skit igen i tre veckor.

Nu ska jag ju inte måla fan på väggen, men så kände jag då. Nu känner jag kanske att jag ska slå av på tempot och känna efter om jag verkligen orkar vara så här orolig och hormonell på samma gång. Jag ska försöka få vara lite ledig i påsk. Det kanske inte går, men jag ska försöka. Detta trots att jag var hemma hela förra veckan men jag hade inte kunnat något annat.

Så here we go again med vidrig smak i munnen med siktet mot en bebis. Målbild, bebis, glöm inte det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

06 april 2011

jävla svanar.



I måndags fick vi ut 6 ägg ur 8 blåsor. Det gick bra, gjorde ont och jag tyckte mitt i morfindiset att det var mycket olämpligt att de inte hade ekologiska bindor att erbjuda.

De använde allt som fanns fruset och om det skulle bli en till gång berättade de att M får göra ännu en öppen biopsi (M ser verkligen fram mot detta)

På vägen hem var vi uppspelta och ganska glada och plötsligt såg vi 6 vita svanar som flög mycket lågt över vägen. Hade det varit storkar hade jag tagit det som ett tecken sa jag till M och det kändes ändå som att det var något att klamra sig fast vid.

I dag hann vi bli alldeles glada för att vi fick åka och sätta tillbaka något och kom så långt som att hade gjort ett par ärenden och funderade som bäst på om vi skulle åka norra eller södra vägen innan samtalet kom. Det som vi inte ville ha, som läkaren uttryckte det.

Av sex ägg hade fyra blivit befruktade och sedan minns jag inte riktigt vad hon sa mer men inget hade delat sig, såg de nu på morgonen. Det finns alltså inget. Det är som att vi inte gjort någon IVF, nada, liksom.

Spermierna hade visst klarat upptiningen men varit slöa, äggen hade kanske varit en aning mörka - vad det innebär har jag inte en aning om.

Jag känner mig ledsen så klart. M också, men jag vet inte vad vi kan göra mer än att jag får banta i fall det skulle kunna hjälpa och M får sluta snusa.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

03 april 2011

Om att inte ta ut något i förskott.



Jag kan inte tänka på vad som händer med pappan. Jag kan, men jag vågar inte och jag försöker att hålla mig från att tolka och tänka på vad det kan betyda. M:s mamma fick leva 6 veckor efter beskedet om cancer, läkarna hade trott nåt halvår, eller - det sa de till oss i alla fall. Jag vet verkligen inte hur det ser ut för pappa. Jag anar men jag vet inte.

Jag märker att när man bor några(48) mil ifrån och inte åker dit så där jätteofta så blir det lite som vanligt efter någon dag. Kanske både på gott och ont. Jag frågade om jag skulle åka dit men han ville inte, jag tror att det är för att han vill att det ska vara som vanligt ungefär. Åkte jag dit nu, bara några veckor efter förra besöket inser han att det är för hans besked och deet gör det hela för påtagligt, skulle jag tro.

Det är dags för äggplock snart. Väldigt snart men jag blir lite nervös av att tänka på det också. Så jag försöker låta bli. Jag tror att jag också har drabbats av "jämförelse-syndromet" och det är aldrig särskilt bra för mig. Jag blir nervös och stressad och orlolig för att jag inte är tillräcklig. Som nu, på VUL:en såg de 9-10 ägg, flera av dem var runt 20 mm, några strax under. "De växer lagom till du gör äggplock" sa barnmorskan.

Jag har naturligtvis lyckats läsa om någon som gjort äggplock och fick ut 20 perfekta ägg där 10 blev befruktade osv osv. Jag känner mig låg. Jag hoppas jag får ett ägg i alla fall. Ett jävla raketägg vill jag ha, men med vår "vanliga tur" undrar jag...

Och så vill jag tacka för fina kommentarer och mail. Jag blir rörd och glad över att jag bloggar. Det är verkligen inte alla som har pepp eller medmänsklighet i skrift att leta efter när det känns lite tungt. Men jag har det för ni har gett mig det. Tack!

ps pappan älskar EmmyLou Harris och jag tycker att hon är fin jag med, som den americana och alt-contry-nörden jag är.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,