behöver lite hjälp!

Hur känns det när en är överstimulerad? Jag tänker att jag inte borde kunna vara det eftersom det bara blev 6 ägg, men jag känner mig konstig och har ont i magen och liksom som en ballong!

Så ni som vet, hur känns det?

ps, Två ägg blev befruktade, håll allt ni kan!

menopur, mon amour

Det finns inte så mycket att skriva egentligen, men jag tänker att jag vill göra en liten minnesanteckning om sprutorna. För jag har satt igång med dem nu. menopur, hästdosen, och ingen synarela alls. "Man går ifrån det mer och mer" sa läkaren och jag lyder. För övrigt har jag läst in mig lite på eventuella effekter av D-vitamin och tar en hutt varje dag tillsammans med folsyran. Något annat tar jag inte utan äter rätt ok ändå. Ekologiskt och så, i alla fall mest ekologiskt.

Jag kan inte säga att jag känner av sprutorna så värst mycket. Jag tycker att det nyper lite till vänster men det kan vara inbillning, och förresten kände jag inte av sprutorna sist heller, så jag antar att jag inte gör det helt enkelt. Min fina och relativt nya vän E, skrev i ett sms att hon önskade att jag slapp gå igenom sprutorna, men de är verkligen inte det värsta. Nej, det värsta är hur det trappas upp, förväntan och oron. Just nu är nästa steg UL och ett utlåtande i fall och när jag i så fall får plocka ägg. Efter det blir det: fanns det några? sedan blir det: har några befruktats? osv.. så alla steg finns ju redan och kanske också all min oro.

Jag tänker återigen lite bittert på hur praktiskt det vore om vi bara kunde fått ligga lite istället, men enkelt är inte vår melodi, så jag blandar sprutor och injicerar.

behandlingen

 Det går inte att beskriva hur annorlunda det är den här andra gången. Jag hinner inte reflektera, orkar inte heller för den delen. När larmet ringer för spraydags hinner jag undra vems telefon det är som ringer innan jag inser att det är jag och min och att jag ska spraya.

Synarela; sist tänkte jag ju att det inte var så farligt med den, att den var rätt ok och att jag inte mådde så dåligt av den. Den här gången, jävlar! Jag är PMS:ig som tusan och vi ryker ihop så det ryker M och jag. Inga nya bråk, utan gamla onödiga som blossar upp och jag blir orimligt arg och helt vansinnig och vill slåss. VILL VERKLIGEN SLÅSS! Jag vill inte det vanligtvis, skriker inte så mycket heller, diskuterar mer in i absurdum och är jobbig på det viset, men nu, som ett jävla tomtebloss och så trött att jag nästan vill ta ett graviditetstest fast jag inser det orimliga i att det skulle kunna vara trötthet av någon annan orsak än sömnbrist och lite hormonbrist.

När vi bråkat klart älskar jag honom så att jag blir tårögd i si så där fem minuter innan jag tycker att han är så dum att jag vill ta tillbaka allt och häva min del av huslånet.

Lillo är en goding som pratar och läser och cyklar och lägger märke till saker och som säger att han tyckej om mamma. Det gör han också, innerligt. Sin pappa också och ninky nonken. Det är den käraste ägodelen som vi bänder ur famnen efter att han somnat in. Det hade varit enklare med någon mjuk liten nalle, men nu är det "nonken" och den får han ha.

Snart ska jag göra ännu en nedregleringskontroll, den sista visade att jag behövde fortsätta spraya ännu ett tag, så jag sprayar. snart är det dags för menopur, hästdosen redan från början  för att chocka igång äggproduktionen. Sedan ska jag be vännerna som tror på Gud att be, och jag ska försöka att inte bli så stressad.

ja, en får se..

I'm not aware of too many things I know what I know and I know what I mean

Jag räknar ner nu, det är bara timmar kvar innan jag påbörjar sprayomgång 3. Det är inte helt lägligt att börja just nu dagarna före semestern, men jag gör det ändå. Jag väntar inte nu när tiden känns knapp och dyrbar. Kanske är det otåligheten i mig eller känslan av att vilja ha det överstökat som gör att jag väljer så här nu.

Jo det är jag som väljer, M är med mig, men jag väljer. Han har kanske inte ens funderat över om det fanns något val, och det har inte presenterats som ett val för oss heller, men jag vet ju att det finns ett, egentligen.

Jag har varit bortrest, hos mamman och pappan för födelsedag, grävande och umgänge i omgångar. Ett litet tag var jag hos ena systern och var behjälplig vid renoveringen av nya huset och jag längtar återigen till den andra kusten lite grand där det skulle vara närmare till min familj och mina kära, men jag har ju provat det, utan att egentligen ge det en chans. Jag träffade M några månader innan flytten och sedan var mina tankar bara kvar hos honom hela tiden tills jag flyttade tillbaka.

Pappa är fortfarande sjuk och fortfarande trött, det är lite upp och ner det där, dagsformen avgör verkar det som. Och så är det väl för mig med men jag orkar inte skriva om mig, jag är rätt så less på mig.

M, arbetar sista natten före semestern och det känns ganska fint att veta att vi har fyra veckors insomningar tillsammans framför oss. I praktiken är det inte så eftersom han somnar på kommando och jag inte, men jag tycker om tanken på att vara tillsammans, just nu är han min trygghet, och alltid är han min stora kärlek.

Eftersom sprayandet börjar nu har vi inte riktigt klart för oss vad vi ska göra under vår semester. Vi vet inte när vi måste åka till Örebro, vi vet inte när jag bör göra blodprov och jag försöker räkna ut när det kan inträffa, om vi kan åka till Italien, eller om det får bli något annat. Ett (kärt) bekymmer vi har är katterna, är det är inte alltid så lätt för oss att få kattvakt i fler än några dagar, så vi måste liksom lösa det innan vi planerar färdigt. I "värsta fall" blir det dagsutflykter med enstaka övernattningar i skärgården, och det känns som ett helt ok värsta scenario just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om jag, ivf, synarela, ivf, icsi, barnlöshet, M, funderingar, semester, längtan,

På G

Jag är i gång på riktigt nu med ivf nr 2 eller ICSI om man så vill. Jag började med sputorna i torsdags , 375 IE menopur. Fem små flaskor med pulverpuckar som jag systematiskt blandar med samma vätska. De står uppradade som små korpulenta farbröder tycker jag, flaskorna, innan jag blandar och slänger dem i en plastbehållare.

Först tyckte jag att det var lite läskigt med blandandet, Jag var rädd att jag skulle göra fel och att jag skulle förlora vätska pulver och därmed effekt, men min faster var här och hjälpte mig och visade mig så jag vet att jag gör rätt nu. Det känns skönt.

För övrigt går dagarna. Pappa har fortfarande inte fått något mer besked utan ska till doktorn den 12e maj för att få veta mer. Det är inte så långt borta nu och jag känner mig konstigt lugn för stunden. Lite som en segelbåt som hittat en liten vik med lä trots att det är kuling runt viken.

I onsdags sprang jag fem kilometer för första gången i mitt liv. Det är en milstolpe för mig. Jag har aldrig någonsin klarat det tidigare, inte ens när jag spelade volleyboll som mest. Inte heller när jag var som smalast. (Kanske för att jag då rökte som en skorsten)

Men nu klarade jag det, och jag gjorde om det. I går alldeles ensam. M som är min bästa coach och PT jobbade och jag gav mig ut ensam och sprang rundan igen fast fortare. Jag blev nästan lite chockad själv.

Jag går visserligen lite grand men rundan är 5,7km och jag har sett på en karta att jag går knappt 0.7 km av rundan så jag tycker att det räknas. I alla fall eftersom jag har kört den här metoden som verkligen har bidragit till att jag har klarat av det.


Läs även andra bloggares åsikter om träning, jag, nöjd, icsi, ivf, menopur, synarela, sprutor, barnlöshet,

Men den fina pappan då...

Min fina pappa. Han är som vanligt fast ändå inte. Han kramas så hårt, han vill inte släppa taget och han är så trött. Inte fören i mitten av maj ska han till läkaren för att få svar på skelettröntgen och säger vi att vi måste ringa för att jaga på säger han aldrig i livet, "ska jag ta någon annans plats? Någon som är i min situation och som också väntar?" Och med det argumentet vinner han liksom. Han kanske vill vänta för att han inte vill veta just nu. Han kanske inte vill få "en dom".

Till råga på smärtan han har i rygg och när han sitter och så där så har han fått psoriasis, förmodligen av alla mediciner han fått ta sedan hjärtinfarkten och smärtor i knäna som båda är proteser. Han mår bra av solen så helgens väder var perfekt. Men han skäms lite och ville inte ta av sig till shorts. Jag frågade hur det var om han inte skulle ta av sig tröjan då så att ryggen kunde få sol. Men nej, sa han och sken upp, ryggen var inte så farlig, sa han och visade.

Då fick jag gå undan och gråta hos M för det såg för jävligt ut. Hela ryggen var alldeles röd och småsårig här och var. Han måste ha så ont av bara psoriasisen och jag blev så ledsen för att han ska behöva ha det så här. Pappa.

Jag är mentalt trött, inte sömnig, utan trött. Synarelan gör mig lite låg också, så jag antar att den för sitt. Men jag orkar inte så mycket. Jag jobbar, försöker motionera varja dag, läser lite och försöker sova, men det går inget vidare just nu.

Jag har också lyckats sumpa alla mina bokmärken under helgen så om du vet att jag brukat läsa hos dig, kan du väl lämna en liten länk så jag kan lägga in den som bokmärke igen. Några finns kvar i historiken men långt ifrån alla.

dagens låt: (som så många andra dagar) After the storm - Mumford and sons


Läs även andra bloggares åsikter om oro, jag, ledsen, cancer, psoriasis, kärlek, synarela, barnlöshet, icsi, ivf, bloggar,

here we go again to the temple of..

Nytt inlägg, nya tag, och helt chockartat så börjar jag spraya igen idag. Jag har vanligtvis en kort cykel. 23-25 dagar ( vad mycket konstigt man berättar) och idag verkar det som att jag fick bortfallsblödning (jag visste dock inte vad det var och försökte förklara för barnmorskan att jag minsann inte alls kunde ha fått något missfall ty min käraste fina har förvisso förfört mig men har inte möjlighet att göra mig det minsta gravid, därav våra IVF-försök. Hon förklarade lite rart för mig att det var samma sak som mens. Jag kände mig dum) Och idag började jag spraya Synarela. Senare blir det Menopur och jag har inte hunnit andas riktigt känner jag. Jag började grina lite stillsamt på toaletten när jag insåg att jag ska spraya redan idag och eventuellt må skit igen i tre veckor.

Nu ska jag ju inte måla fan på väggen, men så kände jag då. Nu känner jag kanske att jag ska slå av på tempot och känna efter om jag verkligen orkar vara så här orolig och hormonell på samma gång. Jag ska försöka få vara lite ledig i påsk. Det kanske inte går, men jag ska försöka. Detta trots att jag var hemma hela förra veckan men jag hade inte kunnat något annat.

Så here we go again med vidrig smak i munnen med siktet mot en bebis. Målbild, bebis, glöm inte det.

Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, jag, ledsen, barnlöshet, menopur, synarela