27 februari 2009

Bon Iver




Kanske är det så att Bon Iver tilltalar den storögda tonåringen som fortfarande lever kvar i mig. Den som ligger i sängen med fötterna upp mot väggen och som lyssnar på texter framför allt.

Eller så är det så att Bon Iver spelar på mina melankoliska strängar, de som vibrerar av singer songwriters som har förmågan att låta det minsta intelligenta och som egentligen spelas av de som har fina uggleglasögon.

Eller så är det så att jag lyssnar på Bon Iver för att jag gillar känslan av att känna mig nyförälskad och för att jag längtar efter M som snart är hemma och för att jag ska förföra honom redan när han är i hallen, bara för kärleks skull liksom.