Som det är

Det gick åt skogen. Jag är så ledsen så ledsen så ledsen. Och det kändes ganska bra ändå. Kändes som sist, med växtvärk och  ja nä, det är ju inget nu.

Jag visste ju det här, att det kunde bli så här och inget mer. Jag visste ju..

Oron, alltid

Jag är nervös. Jag försöker sysselsätta mig och tänka på annat, det går så där. Lillo hjälper så klart. Han tvingar en till närvaro allt som oftast och vill helst sparka boll, klippa gräsmatta eller sätta ihop magnettåg.

Han är underbar men ganska krävande. Föräldraskapet är ju det, på ett annat sätt än vad jag tänkt mig, men det är ju så klart värt allt.

Natten till imorgon är nu.

Det är natt nu, och när jag vaknar är det dagen då vi begraver vår pappa. Jag förstår inte hur jag ska klara av att se på den där kistan och veta att i den ligger min pappa som har mjukt , vitt och luddigt hår. Jag förstår det inte och jag kan inte ens tänka på att det blir ett "efter" snart. Efter pappas begravning... Det är snart nu. Om 6 timmar ringer klockan om inte Lillo väcker mig först. Jag vågar inte somna. Jag vill inte vara med om idag.

att resa hit

Man ska inte tänka som jag gör, att det är något fel på en men det är så svårt att låta bli. Tex, tänker jag och undrar vad det är för fel på mig som inte har kompisar som hälsar på mig och M där vi bor. Jo visst några som bor här i stadens närmaste närhet men inte de från där jag är uppvuxen. Jag träffar dem varje gång jag hälsar på föräldrarna och hör av mig ofta och så. De verkar alltid glada och en av dem åker ganska ofta upp för sitt jobbs räkning, hör alltid av sig, men ingen av dem har varit här där jag bor nu i vårt hem med vår familj.

Inte heller var de i vårt förra hem, och det är inte det att jag inte bjuder in, för det gör jag, men varje gång kommer det svar som "ja gud vad roligt det vore, vi skulle ha en riktig tjejhelg".. eller " ja det vore verkligen superkul vi kan gå ut och shoppa och sedan gå ut på kvällen.." Jag slocknar lite då men jag säger inget utan sväljer och säger ja. Men det händer inget, trots sms där jag frågar om de kikat på helgerna nåt framöver. I stället planeras annat in som inte händer här och förresten kanske det kvittar, jag vill inte trava Drottninggatan upp och ner eller stå och hänga på nåt disco någonstans och känna att jag spyr på nästa idiot som har ögonen fulla med öl och vill ligga kvart över tre.

Jag vill ju visa staden som jag ser den, där man kan åka ut och gå på en ö, till ett växthus och se på krukor eller där man kan äta ungersk gulasch i ett hål i väggen eller kanske dumplings för att vara lite trendigare än vad som går i barndomsstaden.

Men ingen kommer hit, så jag åker dit och ler och tycker mycket om mina vänner fast jag blir lite ledsen och undrar vad det är för fel på mig och mitt, när ingen nästan någonsin vill komma hit.



Läs även andra bloggares åsikter om ledsen, funderingar, jag, vänner, barnlöshet, barn, ivf, icsi,

andas

Precis när vi fick veta att pappa var sjuk trodde vi inte att han skulle leva ett år, eller jag gjorde inte och jag skäms lite för det nu. Men det kändes så tungt när vi fick höra att det inte fanns något att göra och att det spred sig fort. Dessutom hade jag Ms mammas sjukdomsförlopp i färskt minne trots att det är ett tag sedan. Hon levde 6 veckor efter att hon fick sin diagnos och ja, jag förberedde mig för att det skulle bli så med pappa också.

Idag är det exakt ett år sedan vi fick veta att han är sjuk. Han ska börja med cellgifter på onsdag, trots att han inte riktigt ville. Läkarna säger att det är enda sättet att få lite mer tid, och lite mer tid känns viktigt för oss alla. Särskilt för honom skulle jag tro.

Jag är inte redo att säga farväl till min pappa ännu. Jag vet att han är sjuk, jag vet att det är som det ska på nåt vis att ens föräldrar inte lever hela ens liv men nej! Det här är inget som känns det minsta naturligt eller något som jag känner att jag kommer att kunna acceptera bara för att jag borde.

Jag har funderat mycket över om hur viktigt det är för mig att bebisen hinner få träffa pappa, och jag kommer ju fram till att det inte är det som är grejen, utan snarare att jag vill att pappa ska få träffa bebisen. Jag vill verkligen det.

Jag är rätt trött på att vara så labil, trött på mig själv och trött på att vara så fruktansvärt gnällig hela tiden. Jag känner det så. Jag klarar ju ingenting och blir beroende av M och jag avskyr att inte kunna göra som jag vill när jag vill, men det går inte. Jag försöker att acceptera det, men det är inte lätt. Foglossningsbältet är en hjälp men jag är rädd att det klämmer åt bebisen och när jag frågade min barnmorska så verkade hon tycka att jag var fånig som frågade och jag kände mig mest dum. Hon sa också att det var långsökt när jag frågade om pappas cytostatikabehandling kunde vara skadlig för mig som är gravid så jag känner att min oro kring saker inte riktigt landar någonstans när jag försöker dela med mig av det jag känner och tänker.

Jag vill inte vara orolig, jag försöker att inte vara orolig men oron ligger i så många lager just nu att det är svårt. Särskilt som jag mest umgås med mig själv och jag är rätt usel på att vara min egen uppiggare har jag insett.

Imorgon sover M natt sedan ska jag be honom köra mig någonstans där det finns hav så att jag får andas en stund.


Läs även andra bloggares åsikter om jag, oro, M, pappa, barn, barnlöshet, icsi, ivf, cancer, foglossning, ledsen,

Ont!

Finns inte så mycket att säga egentligen. Jag fyller dagarna så gott det går och har kommit ur tv- koman men misstänker att jag kommer att spendera mer tid framför tv:n åter igen ty foglossningen är från helvetet och jag kan knappast röra mig alls.

I morse skulle jag gå upp för trappen och hämta strumpor, jag kunde inte utan skrek högt varje trappsteg och när jag skulle sätta mig gick inte det heller. Så till slut stod jag upp och grät medan M hämtade strumporna till mig och hjälpte mig att ta på dem.

Jag vet att detta är övergående då jag är inte helt sänkt hela tiden, men jag ljuger om jag säger att det känns bra. Och kanske lite extra dåligt känns det nu med tanke på att pappan bara blir sämre och sämre och jag kan inte åka dit som jag vill. Jag vågar inte vara utan M där och jag kan inte åka själv för jag behöver hjälp som jag inte kan få av mamman eller pappan riktigt. Detta är tungt. Riktigt tungt och jag grubblar en del över hur saker ska lösa sig framöver.

Mindre än 2 kalenderblad kvar, mycket konstigt. Lillosen rör sig som tusan och gör sig påmind mest på kvällen. Jag önskar att jag hann glädjas mer åt vår bebis, men jag tror jag gör det innerst inne även om det känns som att jag mest gnäller eller gråter nu igen.

halvvägs och dubbelt.

Jag kan inte riktigt förklara hur det kommer sig att jag inte uppdaterat. Detta att vara gravid är så dubbelt för mig, för samtidigt som jag verkligen är glad över graviditeten, så har jag så svårt att se mig som gravid och känna mig trygg i detta. Jag har märkt att jag inte riktigt vill prata om det, jag känner mig inte som jag föreställer mig att man borde göra som gravid, men vad vet jag, detta är ju något helt nytt.

Jag har gått halvvägs nu (vilket är helt konstigt) och jag har inte köpt en enda pinal, jag har inte tagit magbilder, jag har inte outat mig på facebook, jag har inte berättat för så värst många på jobbet och jag njuter inte av uppmärksamhet för magen som ändå syns rätt rejält nu. Jag blir ställd, och lite förfärad över alla frågor jag får om magen, jag är inte van vid det alls.

Och jag är inte van vid att önska mig att tiden ska gå både långsamt och fort, för det gör jag nu. Jag önskar att den ska gå långsamt så att pappa får vara kvar så länge som möjligt, men samtidigt önskar jag att tiden ska få gå fort så att jag kan vara säker på att han får hinna träffa bebisen, för det är det enda som han önskar just nu.

Så fort jag kliver in på specialistmödravården börjar jag gråta och läkaren får börja med att visa mig bebisen på ultraljud så att vi kan prata utan att jag gråter hela tiden. Hon berättar att de haft flera möten på de stora sjukhusen i Stockholm för att se över sina rutiner som en del i en lex-Maria, och jag väntar på att få höra mer om detta efter jul och nyårshelgen.

Jag kände bebisen riktigt många gånger  för några veckor sedan och sedan dess inget, detta i sin tur har gjort att jag hela tiden inbillar mig att den inte lever och fasar för ultraljuden eftersom jag tror att jag ska få se en död bebis och just därför är det så otroligt skönt att jag har flera ultraljud inbokade så att jag slipper gå och vara så orolig för varje gång jag har varit på ett UL så är jag lugn ett tag.

Jag är som sagt halvvägs i graviditeten nu, och jag har bestämt mig för att så fort jag har gått lite mer än halvvägs så ska jag jag försöka fokusera på att det faktiskt finns en liten bebis därinne, som senast i går gäspade hela tiden under ultraljudet och som försökte suga på tummen, och som inte alls ville veckla ut sig för att visa upp ryggraden för mätning. En liten liten minibebis, men ändock en bebis, vår bebis.



Läs även andra bloggares åsikter om oro, jag, gravid, icsi, ivf, barn, ledsen, glad, pappa,

Mörkret sprider sig

Min pappa blir ju inte bättre. Han har börjat känna sig yr och häromdagen när Han och mamma bar matkassar från bilen stannade han till på avsatsen och så trillade han baklänges ner för trappen.

Han skada de sig inte så farligt, var aldrig medvetslös eller så utan blev nog mest rädd och lite blåmärkt både här och där.

Mamma blev rädd. Och jag. Det är hemskt att inte kunna åka dit för att se med egna ögon att han är okej. Jag var där en vecka för bara någon vecka sedan och KAN inte åka dit igen.

M skulle aldrig vilja flytta och som det är nu kan jag ju inte flytta själv heller, ens för ett litet tillfälligt tag även om tanken ändå slagit mig. Lillosen är lika mycket Ms som min och därför måste vi ju bo tillsammans och det är ju vad jag vill. Men pappa, blir inte bättre. Jag tänker och funderar på vart skelettcancer sprider sig om det sprider sig?

Jag tänker på mamman också, mycket!

tomt

 Jag trodde att det var över, jag har ju ingen erfarenhet av missfall tidigare, jag borde inte ha det heller kan jag tycka, men det var inte över. Idag kom resterna ut och det gjorde så fruktansvärt ont och det var blod överallt. Jag fattade inte vad som hände. Jag satt i soffan, drack lite the och satte i halsen, hostade och trodde på riktigt att jag kissade på mig men det var blod, igen. Och jag som trodde att det var över.

Så här i efterhand känns det ändå bra att jag fick se på ultraljudsbilden i torsdags att det var tomt, att det inte fanns något kvar av det som vi fick se i söndags. Jag tror att det hjälper mig mentalt att förstå att det inte är ett misstag, att cytoteken jag fick inte aborterade något utan hjälpte mig att få ut det som skulle ut.
Hade jag inte sett det hade jag funderat med tanke på att det har pågått egentligen över en vecka och tagit så lång tid. Jag kommer inte att plåga mig med att göra något gravtest för att se om det ger utslag, det gör det ju förmodligen, jag vill inte se det.

Det här är enda gången jag varit gravid. Jag är närmare 40 än 30 och jag vet inte om jag kommer att få upleva det igen. Så idag känns det liksom snopet, konstigt och liksom lite som vanligt.

Jag är mer van vid att vara ogravid och ledsen än vid att vara gravid och hoppfull. Den här känslan som jag har idag känner jag igen.


Läs även andra bloggares åsikter om missfall, ivf, icsi, gravid, barnlöshet, ledsen, oro, jag, funderingar, konstigt, saknad,

SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag(hoppashoppashoppashoppas)
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag
Skitdagskitdagskitdagskitdag(hoppashoppashoppashoppas)Skitdagskitdagskitdagskitdag
SkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdagSkitdagskitdagskitdagskitdag.

Och hur har din dag varit?




Läs även andra bloggares åsikter om ledsen, arg, jobb, oro, jag, icsi, ruva, ivf, barnlöshet,

En slags fortsättning

Hur svårt ska det behöva vara att få ur sig ett par inlägg då och då? Jag kan inte, jag skriver fyra, fem rader och sedan är det stopp. Jag kan inte.

Jag har fyllt i någon slags enkät angående ångest och depression där man i förväg får se vilka siffror som tillhör vilken nivå av ångest eller depression, inte så så smart för jag sitter hela tiden och tjuvkolllar för jag vill absolut inte hamna i den som hör till depression. Absolut inte! Jag har ingen lust att springa i samtal och prata och bara ösa ur mig. Jag har pratat och pratat om hur jag känner och skrivit om det så nu vill jag inte mer. Eller jag vill inte prata om det med någon från början ännu en gång. Jag vill inte hålla på och berätta utan att det är ett samtal där jag också får vara mottagare. Jag kan ju knappast ha det som krav hos en kurator eller psykolog att denne också ska berätta om sitt liv.

I enkäten fick jag också besvara om jag har svårt att njuta av böcker och filmer eller om jag har svårt att se fram emot saker.. Alltså jag kanske inte ser alla filmer som jag vanligtvis skulle se, jag läser inte heller böcker på det sätt som jag vanligtvis gör. Jag väljer saker där jag slipper tänka och jag väljer gärna böcker eller filmer jag redan läst eller sett. Safe, jag vet vad som händer, jag måste inte koncentrera mig.

Och jo jag ser fram emot saker, ibland mycket men det tar lång tid för mig att ta tag i saker att se fram emot och vissa känns snudd på oövervinnerliga. Jag ångrade snabbt att vi skulle åka iväg på midsommarafton, jag ville hellre bädda in mig i vita fluffiga lakan och se på film kändes det som, och i slutändan blev det ganska bra för M fick övertid på ett nattpass och kom inte hem fören sent sent på förmiddagen och vi kunde inte ge oss av.

I stället kikade vi lite på lokala midsommardansen och sedan blev det ön till Ms farmor och pappa fr grillmiddag och de blev glada för att vi kom, hemma somnade M medan jag låg och läste böcker. En helt ok dag ändå.

För övrigt tror jag att jag börjar må bättre. Jo jag tror det för jag gråter inte hela tiden men å andra sidan så känner jag mig lite mer blank. Det var ganska skönt att gråta så där mycket och jag känner nästan att jag saknar tårarna lite grand, hur konstigt det än låter. Det var också enklare för de runt omkring att förstå att jag mådde dåligt, nu hamnar jag automatiskt i ett läge där jag försöker strama upp mig och verka gladare än vad jag är för det är vad folk önskar och förväntar av mig.

Jag funderar också ganska mycket över det här med adoption. Jag funderar över att jag ingenstans läser om att någon varit orolig över att man inte ska kunna älska barnet man tar emot. Alltså, jag känner ångest över att jag funderar över det där men ajg tänker samtidigt att nog måste folk ändå ha tänkt det?

På samma gata som vi bor finns en familj med en adopterad pojke, jag tror att han är adopterad från ett afrikanskt land och ibland känner ibland jag att jag skulle vilja prata med någon i familjen, men jag vågar inte. Jag har ingen naturlig anledning att prata med dem för alla familjer här umgås över sandlådan och om jag börjar hänga där kan man ju fundera över vad jag gör där egentligen.

Läs även andra bloggares åsikter om jag, ledsen, barnlöshet, funderingar, M,

Om att vila

Jag funkar inte som jag ska just nu. Och det funkar inte att bli ledsen på jobbet längre. Jag orkar inte gå dit och känna redan innan jag kommer fram att jag får ont i magen av att bli påmind om allt det jag inte får och det vi inte är, jag och M. Just nu vilar ja fast ironiskt nog somnar jag inte utan blir liksom tröttare och tröttare tills jag somnar någon gång på morgonen eller kanske knappt alls.

Och pappan som jag försöker att inte gråta över... fast det går inte så bra. Jag gråter en hel del helt enkelt.

Stressyndrom, tja man mår som man förtjänar kanske även om man kunde tycka att man nog förtjänade lite bättre ändå


edit 4/6

Fina ni, jag är sjukskriven sedan ett tag tillbaka. Det var det jag menade med att jag vilar utan att kunna sova, och jag menade inte bokstavligen att jag mår som jag förtjänar. Jag vet att jag inte gjort något för att förtjäna det här. Det var mest en liten bitter tanke kring uttrycket som sådant. Jag är inte så värst sammanhängande.

Jag mår faktiskt inte skit precis hela tiden, jag gör inte det. Men det är tanken på att vara på jobbet bland alla barnen som får mig att få ångest för jag har kmpat med det så himla länge nu och det är inte ens så att jag förstått att jag kämpat med det så mycket som jag har. Och jag orkar inte gå tillbaka och börja sitta på på toalocket och gråta tyst i pappersnäsdukar, det var mer så jag menar, för jag var där häromdagen och lämnade papper och jag grät hela vägen hem för jag orkaar inte vara mitt eget arbetsredskap just nu. jag orkar inte bemta och mta andra i olika kriser och vara en bra vuxen för de som behöver det för jag har nog med mig själv. Allt detta skulle jag nog ha skrivit för att vara tydlig.

Fina ni som blev orolga, menade inte att oroas. kram

ps. tack för 2 awards, jag skickar dem vidare till alla ni som tar er tiden att att gå in och titta här då och då fast jag inget skriver knappt.

alla de fulaste orden jag kan

vä: 7 och 5mm
hö: 24, 4, 4 och 18 mm.

Vi har fått avbryta behandlingen. Vi har små chanser att bli gravida. Nu får vi kanske göra en behandling till i höst. Om jag svarar dåligt på den så är det nog ingen idé mer.

Åh jag som liksom trodde att det skulle ordna sig bara vi fick sätta igång. Jag som liksom hade en föreställning om att det skulle ljusna lite för oss här nu framöver. Just nu vet jag inte hur jag ska unna ta mig ur det här levande. Jag vill inte vara barnlös. Meningen är att det ska gå över.

Hur gör man nu? Jag vill inte vara med mer.


Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, ledsen, jag, icsi, ivf,

Denna dagen inte ett liv

Det är ju min blogg och det är ändå så att jag får skriva vad jag vill. Men det känns så fånigt att skriva när allt man gör är att skriva hur ledsen man är.

Fast det är så. Jag är så ledsen och jag kämpar hela dagarna för att hålla skenet uppe på jobbet och jag orkar inte riktigt just nu här hemma. M tycker nog att det är lite jobbigt. Jag vet inte om han tycker att jag är jobbig eller om han liksom inte vet hur han ska hantera mig, eller om det är på nåt annat sätt. Jag skiter ärligt talat i vilket egentligen, för jag känner som jag gör just nu och jag orkar inte bry mig om i fall jag eventuellt är en jobbig jävel dessutom.

Jag borde kanske prata med mina vänner, men av erfarenhet vet jag ju att antalet vänner tycks krympa när man mår dåligt och att ta kontakt med andra när man mår dåligt och verkligen säga precis som det är är snudd på omöjligt. Jag håller masken så gott det går och inte helt, liksom tillräckligt för att inte vara helt onormalt glättig i den situation som är antar jag. Kanske vore det lättare om jag slapp ansvaret att "höra av mig om de kan göra något för mig" För det är det som är det svåra. Jag hör inte av mig när jag mår dåligt.

Åh jag vet inte. Jag hatar att vara jag ganska ofta, just nu kanske lite mer.
o
Det enda bra jag gör just nu är att jag motionerar riktigt mycket och jag äter inget godis och inga kakor (fast jag egentligen bara vill proppa i mig hela tiden). Jag cyklar varje dag till jobbet, jag tar promenader och jag joggar. Jag har också tagit initiativ till att vi på jobbet ska springa vårruset. Det är i alla fall något bra!

På måndag ska jag ta blodprov, för att se om jag är nedreglerad. I så fall börjar jag blanda sprutor på torsdag och det känns faktiskt också bra. Inte just att blanda sprutor för det är jag lite nervös inför men jag börjar faktiskt se fram emot att få försöka bli gravid igen.

dagens låt: Hela livet var ett disco - Markus Krunegård


Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, jag, gnäll, ledsen, ivf, icsi, oro, barnlöshet, pappa, cancer,

Men den fina pappan då...

Min fina pappa. Han är som vanligt fast ändå inte. Han kramas så hårt, han vill inte släppa taget och han är så trött. Inte fören i mitten av maj ska han till läkaren för att få svar på skelettröntgen och säger vi att vi måste ringa för att jaga på säger han aldrig i livet, "ska jag ta någon annans plats? Någon som är i min situation och som också väntar?" Och med det argumentet vinner han liksom. Han kanske vill vänta för att han inte vill veta just nu. Han kanske inte vill få "en dom".

Till råga på smärtan han har i rygg och när han sitter och så där så har han fått psoriasis, förmodligen av alla mediciner han fått ta sedan hjärtinfarkten och smärtor i knäna som båda är proteser. Han mår bra av solen så helgens väder var perfekt. Men han skäms lite och ville inte ta av sig till shorts. Jag frågade hur det var om han inte skulle ta av sig tröjan då så att ryggen kunde få sol. Men nej, sa han och sken upp, ryggen var inte så farlig, sa han och visade.

Då fick jag gå undan och gråta hos M för det såg för jävligt ut. Hela ryggen var alldeles röd och småsårig här och var. Han måste ha så ont av bara psoriasisen och jag blev så ledsen för att han ska behöva ha det så här. Pappa.

Jag är mentalt trött, inte sömnig, utan trött. Synarelan gör mig lite låg också, så jag antar att den för sitt. Men jag orkar inte så mycket. Jag jobbar, försöker motionera varja dag, läser lite och försöker sova, men det går inget vidare just nu.

Jag har också lyckats sumpa alla mina bokmärken under helgen så om du vet att jag brukat läsa hos dig, kan du väl lämna en liten länk så jag kan lägga in den som bokmärke igen. Några finns kvar i historiken men långt ifrån alla.

dagens låt: (som så många andra dagar) After the storm - Mumford and sons


Läs även andra bloggares åsikter om oro, jag, ledsen, cancer, psoriasis, kärlek, synarela, barnlöshet, icsi, ivf, bloggar,

here we go again to the temple of..

Nytt inlägg, nya tag, och helt chockartat så börjar jag spraya igen idag. Jag har vanligtvis en kort cykel. 23-25 dagar ( vad mycket konstigt man berättar) och idag verkar det som att jag fick bortfallsblödning (jag visste dock inte vad det var och försökte förklara för barnmorskan att jag minsann inte alls kunde ha fått något missfall ty min käraste fina har förvisso förfört mig men har inte möjlighet att göra mig det minsta gravid, därav våra IVF-försök. Hon förklarade lite rart för mig att det var samma sak som mens. Jag kände mig dum) Och idag började jag spraya Synarela. Senare blir det Menopur och jag har inte hunnit andas riktigt känner jag. Jag började grina lite stillsamt på toaletten när jag insåg att jag ska spraya redan idag och eventuellt må skit igen i tre veckor.

Nu ska jag ju inte måla fan på väggen, men så kände jag då. Nu känner jag kanske att jag ska slå av på tempot och känna efter om jag verkligen orkar vara så här orolig och hormonell på samma gång. Jag ska försöka få vara lite ledig i påsk. Det kanske inte går, men jag ska försöka. Detta trots att jag var hemma hela förra veckan men jag hade inte kunnat något annat.

Så here we go again med vidrig smak i munnen med siktet mot en bebis. Målbild, bebis, glöm inte det.

Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, jag, ledsen, barnlöshet, menopur, synarela

jävla svanar.

I måndags fick vi ut 6 ägg ur 8 blåsor. Det gick bra, gjorde ont och jag tyckte mitt i morfindiset att det var mycket olämpligt att de inte hade ekologiska bindor att erbjuda.

De använde allt som fanns fruset och om det skulle bli en till gång berättade de att M får göra ännu en öppen biopsi (M ser verkligen fram mot detta)

På vägen hem var vi uppspelta och ganska glada och plötsligt såg vi 6 vita svanar som flög mycket lågt över vägen. Hade det varit storkar hade jag tagit det som ett tecken sa jag till M och det kändes ändå som att det var något att klamra sig fast vid.

I dag hann vi bli alldeles glada för att vi fick åka och sätta tillbaka något och kom så långt som att hade gjort ett par ärenden och funderade som bäst på om vi skulle åka norra eller södra vägen innan samtalet kom. Det som vi inte ville ha, som läkaren uttryckte det.

Av sex ägg hade fyra blivit befruktade och sedan minns jag inte riktigt vad hon sa mer men inget hade delat sig, såg de nu på morgonen. Det finns alltså inget. Det är som att vi inte gjort någon IVF, nada, liksom.

Spermierna hade visst klarat upptiningen men varit slöa, äggen hade kanske varit en aning mörka - vad det innebär har jag inte en aning om.

Jag känner mig ledsen så klart. M också, men jag vet inte vad vi kan göra mer än att jag får banta i fall det skulle kunna hjälpa och M får sluta snusa.


Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, ledsen, barnlöshet, ägg,

En klump i magen - fast inte på riktigt.

Egentligen har jag inga ord. Hela jag består mest av saltvatten och jag känner sältan mot tungan varje gång jag öppnar munnen.

För det tar aldrig slut. eländet. Pappa har cancer med spridning till skelettet. Jag förstår det men förstår det inte. Jag förstår vad han säger och vad mamman säger, men jag förstår också hur det var när Ms mamma fick cancer. Jag förstår att hon dog och jag förstår att när läkaren säger att det inte är någon idé att operera bort ursprungscancern att det nog ändå är allvarligt.

Min farfar dog i skelettcancer. Precis somför M är detta min pappas stora fasa och det gör mig så ont att han ska behöva genomlida detta. Så ont.

Jag tänker på MDB också, som inte fick behålla sin pappa. Och jag tänker att jag vill det, precis som hon ville. Jag vill det så gärna att det gör ont. För det gör ont. När någon blir sjuk. Och det gör ondare att bli sjuk.

Trots att det känns futtigt i jämförelse, kan jag inte låta bli att tänka att jag vill att han ska få vara en morfar till mitt barn, och det känns det som att denna första ivf-behandling har blivit så mycket viktigare än den var för bara ett par timmar sedan.


Läs även andra bloggares åsikter om ledsen, jag, oro, M, ivf, icsi, barnlöshet, cancer, pappa

ungefär som (o)vanligt

foto:privat

Man tror liksom att man är som vanligt ungefär, mår liksom ungefär precis som vanligt men så inser man plötsligt att benet gör så jävla ont att det omöjligen kan vara ett normaltillstånd. Det slutade med att jag ringde ivf-stället och blev beordrad att åka till akuten för att utesluta en blodpropp - vilket jag ju naturligtvis inte hade.

Härom kvällen grät jag och ifrågasatte ungefär allt med oss och vår relation och det hela kändes fel. Allt kändes fel och så har det liksom fortsatt. I går natt grät jag igen och påstod att jag minsann förstår att människor kan söka sig till otrohet när de inte får uppmärksamhet nog i sitt egen relation.

Idag har jag varit ledsen för att jag beter mig så här. För att M inte kan förstå hur PMS känns och att han inte förstår att detta inte är vad jag känner utan att mitt förnuft försöker hitta orsaker till att jag känner mig låg och som världens sämsta.

För att dagen inte skulle kännas allt igenom för jävlig var vi i en möbelaffär och önskade oss saker och nu bakar jag bullar medan katten ligger bredvid och vi båda lyssnar på när M spelar för oss.

Hoppas ni haft en fin helg!


Läs även andra bloggares åsikter om icsi, ivf, pms, barnlöshet, M, ledsen, suprecur,

lika olika som alla lika

Jag har skrivit om det här med missunsamhet och att jag ibland kan känna mig som en liten usel människa som inte orkar vara den vännen som jag skulle vilja vara.

Det är känsligt när mina vänner blir gravida och det är känsligt när folk antar att det alltid går lätt att bli gravid , för det väcks något i mig som "säger det är nåt fel på er som inte kan klara det som alla andra normala par kan". Det väcks också något som bör tycka att välmenande råd som "slappna aaaav, om du slutar känna press, tar lite drottningbigelé, bisolvon eller akupunktur, då går det nog bra ska du se, är okej. Jag ska liksom vara tacksam över att jag kan adoptera, att vi är friska och att vi inte är döende.

Och nu till knorren, det är jag. Jag är tacksam över M, jag är tacksam över hur fin familj jag har och jag är tacksam över att det finns möjligheter för par som oss, som skulle vilja bli föräldrar tillsammans.

Att bli förälder är ingen rättighet det vet jag nog (snarare en skyldighet när man väl har bebisen i sin famn) Men känslorna rår jag inte alltid över. Jag arbetar med barn och jag träffar dem varje dag, och jag bidrar med så oerhört mycket till så många familjer varje dag och ibland orkar jag inte vara godhjärtad och då kan det hända att jag vräker ur mig lite.

Underbara Clara (som förövrigt är just ganska underbar) är gravid, och den dagen jag läste det blev jag avundsjuk så in i bomben, men jag skrev inget syrligt. Jag läste och gladdes med henne. Häromdagen skrev jag en kommentar till det här inlägget att nio månader kanske inte är så lång tid i ett annat perspektiv. Det betyder inte att jag inte unnar henne att glädjas över sin graviditet. Därför kan jag tycka att det är oerhört irriterande när andra berättar att sånna som tex jag tycker att det är roligt att hon är gravid men vi tycker också så här...

Jag är jag. Och som jag känner och som jag tänker, det skriver jag om, och står för själv. Jag hör till de som är ofrivilligt barnlösa men det innebär ju verkligen inte att alla vi resonerar likadant, eller tycker likadant eller reagerar likadant. Vi är precis lika olika som alla andra olikingar och likingar.


äsch jag snurrar in mig. Är det någon som förstår vad jag försöker säga?



Läs även andra bloggares åsikter om underbara clara, jag, bloggar, gravid, längtan, ledsen, ivf, icsi,

Följ min blogg med bloglovin