...för imorgon är det begravning för M:s mamma. Det har gått en månad sedan hon gick bort och snart två och en halv sedan vi fick veta att hon var sjuk.
Jag oroar mig för imorgon och för alla de andra dagarna, och för de andra som inte får uppleva klart eller för de som inte ha sina nära kvar. Jag oroar mig för M.
Vi fick veta att M:s mamma inte ens hade ett år på sig att leva klart, och jag tänker ibland på hur M:s och mina framtida barn inte kommer att ha någon farmor. Det oroade hon sig för, M:s mamma, och jag förklarade att de kommer att ha en farmor. De kommer att få en fin bild av sin farmor, sin pappas mamma för vi har ju en fin bild av henne och det är den bilden vi vill förmedla. Så kommer det att bli, när vi får barn, OM vi får barn
Just nu oroar jag mig för i morgon, begravningen.
Jag har tygnäsdukar.
1 kommentar:
Förstår att du oroar dig för imorgon. Begravningar är jobbiga, men efteråt känns ändå som en befrielse. Det känns bra att fått gråta hejdlöst och känt alla människors stöd och kärlek runt omkring.
Vi ska ha en andra begravning för pappa snart. Han ville att hans aska skulle spridas i havet utanför Strömstad och vi åker dit för att göra det på Kristi him. Oroar mig också.
Jag blev väldigt glad av att du läser bloggen och ibland finner stöd i den. Det får mig att vilja fortsätta skriva. Tack!
Ta hand om din sambo och dig själv imorgon!
Skicka en kommentar