09 november 2009

Precis som Alfons.

Det är konstigt hur man vet att man är bra men ändå inte tror sig själv om tillräckligt för att våga prova saker som inte ligger inom ens gebit så att säga.

Jag skriver en hel del och har ett par halva manus och utkast liggande och jag tror verkligen inte att de är särskillt bra och det är okej. Men jag har en idé till en barnbok som jag funderar lite på. Jag vet att inget sådant har skrivits.. inget exakt sådant. och jag tror att det skulle kunna bli bra även om jag kanske inte kan göra allt själv, men jag vågar inte. jag tror att det mest handlar om att jag inte vet hur man gör och vem man pratar med. Jag ska ta tag i det vid tillfälle. Jag ska bara..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

07 november 2009

När M är borta tänker jag för mycket.



Jag vet att jag vid något tillfälle i barndomen har sagt att jag ville ha fyra barn och ingen man.

Senare ändrade jag mig och sa att jag ville ha en man men inga barn. Så tänkte jag ganska länge. Även när jag var tillsammans med J, och var det ganska länge.

För jag ville aldrig ha barn med J, jag ville inte ha barn med någon som inte uppskattade mig, som inte var snäll och som faktiskt inte var särskillt trevlig men jag kunde inte se det då. Inte ens att han inte var snäll. Jag ljög för mig själv och trodde han var det. Jag trodde att jag inte ville ha barn.

När det tagit slut och jag började må bra igen kunde jag förstå och se att det där med att jag inte ville ha barn, var ett försvar för att jag aldrig skulle kunna skaffa barn med honom, inte med någon som var som han.

Med M kan jag ju inte heller, men nu handlar det ju inte om mina psykologiska spärrar eller om att jag inte kan för att han inte är en person som jag kan tänka mig att skaffa barn med utan om att vi kan inte tillsammans. Oh the irony!

Jag förstår inte hur jag ska klara av att få ordning på mig och tankarna kring detta. Varje dag tänker jag och funderar, varje dag inser jag att det fortfarande är minst fyra månader kvar bara till vi får en tid för ytterligare undersökning. Varje dag påminns jag om att jag är en som längtar efter barn och som inte har några och som inte kan få några med mannen jag verkligen vill dela framtiden med.

Varje dag kramar jag ungar, varje dag får jag kärlek av dem, bråkar med dem och får en liten glimt av alla sidorna av vad det skulle kunna innebära att vara en familj med barn. Och det gör ont ibland, så ont att jag gråter tyst i pappershanddukar på toalettlocket emellanåt innan jag återigen går ut och möter barnen som inte är mina.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,