Planering

Jahaja, så har tiden kommit att ta ett beslut. Jag hatar det, men jag börjar bli gammal ur fertilitetssynpunkt och vill vi försöka oss på ännu en graviditet så är det dags att tänka kring det nu. Frågan är bara, vill vi det?

Jo, vi vill ge Lillo ett syskon, vi vill att han ska ha någon att dela barndomen med och ha flera familjemedlemmar än oss och andra ganska gamla släktingar. Jag vill gärna uppleva en graviditet igen, en förlossning igen, men jag slipper gärna en hel del skit den här gången.

Men, orkar vi? Vill vi börja om återigen+ Lillo blir mer och mer självständig, och är just nu är rätt så.. bestämd. Funkar det för oss här att ha två barn?

Det finns en ekonomisk aspekt också. Det är dyrt, att spara föräldraledighet som vi gjort kostar pengar. Bufferten är under uppbyggnad, jag arbetar inte heltid för jag studerar och behöver en dag ( minst) att plugga på och ja.. det finns helt enkelt saker att ta hänsyn till.

Så det håller jag på med just nu, bestämmer mig för vad jag vill, och M gör det samma men lite mer tyst och stillsamt än jag. Jag får mer ångest och blandar in lite existentiella frågor och uppsatsångest och även mindervärdeskomplex och också en släng av hembygdslängtan. M går fortfarande på sina kontroller för cellförändringarna, och vi vet att i och med valet och efter ett eventuellt barn så kommer han genomgå behandling och få biverkningar och sedan blir vår möjlighet till fler biologiska barn obefintlig.

Livet som det är, är inte enkelt, inte för någon, mitt är inte så värst svårt men samtidigt så är detta med att behöva göra alla val och kanske inte ens vara lämplig ändå.

Nå väl, detta är lite av det jag pysslar med, förutom att sätta mig in i nomadteorier och annat spännande, vad har ni för er?

Until tomorrow then

Jag kan inte förklara ens för mina närmaste hur livet ser ut just nu. Kanske kan jag inte ens för M förklara att trots att livet verkar ungefär precis som förut, så går mina tankar hela tiden på högvarv och handlar om"tänk om!? tänk om vi aldrig!!"

Jag känner att jag drar mig undan och att jag inte längre kan vara jag några längre stunder tillsammans med någon annan än M, fina grannen och kanske min familj. Jag känner mig helt utmattad om kvällarna efter en dag på jobbet och samtidigt som jag vill sova, vill jag inte lägga mig för jag orkar inte slappna av så mycket att jag kanske blir ledsen.

Jag är inte ledsen för det mesta. Jag känner att vi ändå hittills klarar vår relation ganska bra och att det kanske är tur att vi har mött svårigheter tillsammans förut, för nu vet vi ju att vi klarar det. Vi vet ju att det går, fast det är svårt.

Men jag måste hitta något för mig. Jag kan inte gå och vänta på sker hela livet. Så har det känts nu ett par år. Väntan på att M ska vilja, på att utbildningar ska vara klara, på att barnet ska komma.. på att..

Varför vet jag inte vad JAG vill, vill jag inget? Vad är det som gör att du vet vad du vill? Vet du verkligen alltid vad du vill? För jag vet nästan aldrig vad jag vill längre och jag vet inte hur man gör när man vill något just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, blogg funderingar, jag, ledsen, M

Here we go again

Jag provar så här, just nu. Det får duga liksom. Det är ju ändå för mig, jag kan hantera det. Fast egentligen ville jag ha kvar den gamla men det går inte. Och det är ju konstigt, att tankar kan blottas för kreti och pleti, men inte för några av de som nog betraktas som nära vänner. Fast hur nära är man om man inte kan prata om det som man tänker på?

Eller är det helt enkelt så att man måste ha sin helt privata sfär som ingen annan bara kan solka ner med åsikter? Jag vet faktiskt inte, men jag kan inte skriva för oinbjudna syskon till vänner, det går bara inte. Och jag gör nog inte misstaget att nämna för någon att det finns här. Jo för M men han läser inte ändå, jag gör det för att han inte ska tro att jag döljer något. Det finns inget att dölja för honom så det ska han inte få tro helt enkelt.

stundens musik: the tiny - cross the Bridge


Andra bloggar om: jag, blogg funderingar