Men den fina pappan då...

Min fina pappa. Han är som vanligt fast ändå inte. Han kramas så hårt, han vill inte släppa taget och han är så trött. Inte fören i mitten av maj ska han till läkaren för att få svar på skelettröntgen och säger vi att vi måste ringa för att jaga på säger han aldrig i livet, "ska jag ta någon annans plats? Någon som är i min situation och som också väntar?" Och med det argumentet vinner han liksom. Han kanske vill vänta för att han inte vill veta just nu. Han kanske inte vill få "en dom".

Till råga på smärtan han har i rygg och när han sitter och så där så har han fått psoriasis, förmodligen av alla mediciner han fått ta sedan hjärtinfarkten och smärtor i knäna som båda är proteser. Han mår bra av solen så helgens väder var perfekt. Men han skäms lite och ville inte ta av sig till shorts. Jag frågade hur det var om han inte skulle ta av sig tröjan då så att ryggen kunde få sol. Men nej, sa han och sken upp, ryggen var inte så farlig, sa han och visade.

Då fick jag gå undan och gråta hos M för det såg för jävligt ut. Hela ryggen var alldeles röd och småsårig här och var. Han måste ha så ont av bara psoriasisen och jag blev så ledsen för att han ska behöva ha det så här. Pappa.

Jag är mentalt trött, inte sömnig, utan trött. Synarelan gör mig lite låg också, så jag antar att den för sitt. Men jag orkar inte så mycket. Jag jobbar, försöker motionera varja dag, läser lite och försöker sova, men det går inget vidare just nu.

Jag har också lyckats sumpa alla mina bokmärken under helgen så om du vet att jag brukat läsa hos dig, kan du väl lämna en liten länk så jag kan lägga in den som bokmärke igen. Några finns kvar i historiken men långt ifrån alla.

dagens låt: (som så många andra dagar) After the storm - Mumford and sons


Läs även andra bloggares åsikter om oro, jag, ledsen, cancer, psoriasis, kärlek, synarela, barnlöshet, icsi, ivf, bloggar,