Som det är

Lillo sitter framför mig på golvet och leker med skrammelgrejer. Det är hans grej att leka och skramla, men det får inte bli för högt. När en vuxen tar hans maracas och skramlar med den fort blir han ledsen och rädd. Varje ny sak han får i händerna tar han, tittar på och skakar, jag tänker att det är för att undersöka hur den låter, om den låter.

Han känner på saker också. Länge länge sitter han och känner på golvets yta, var vi än är så känner han på golvet eller mattan eller han sitter på, han undersöker saker ganska så förnöjt där han är och därför tror jag att han kommer att krypa tidigast 2014.

Lillo är så fin, och så go. Han pratar och gör nya ljud konstant! Ett tag testade han hur högt han kunde skrika och hans mamma säger att det är högt! Och hon är jag.

Jag glömmer det nästan ibland, att jag är en mamma, men jag glömmer aldrig honom! Han sitter i minnet, och känslan av att ligga nära, nära eller av att bära honom finns i mig och mina armar hela tiden.

Ibland känner jag att jag inte är klok som inte bara kan älska att vara ensam med honom hela dagarna men det kan jag inte riktigt. Jag är inte sådan. Jag älskar honom och att vara med honom men jag vill fler saker och jag pluggar halvtid sedan ganska långt tillbaka. Det är tufft, inte bara för att Lillo finns utan för att nivån är en annan och för att M jobbar skift.

M och jag har det bra, men det knorrar på ett annat sätt än tidigare. Jag tror kanske att det har med mig att göra men jag blir så jävla arg och jag går här hemma ensam och eldar upp mig. M bråkar inte som jag så ibland är det svårt, men inte bara.

Ibland är det lätt också. Som när vi köpte böcker till mig  att läsa i min skola och fikade tillsammans. Lillo åt surdegsmacka med lite färskost på, drack vatten ur ett glas och var på strålande humör utom mot mössen som spelade xylofon i hans nya bok, de fick morr!

Då var det lätt att se på mina killar och känna samhörighet, stolthet och lycka och inte önska något annat alls i världen än att få finnas till med dem här, och nu, och framöver, i evighet.

Amen.


Läs även andra bloggares åsikter om jag, lillo, kärlek, M, funderingar, hemma,

enligt Seymour

Ibland är tillvaron bara så skön. M och jag har planterat och grävt ur och gjort i ordning och föryngrat vår lilla pyttiga jordgubbsland som före detta ägaren nog bara skördat ifrån. Vi har satt upp en ny fin brevlåda och planterat lavendel i krukor och planterat om den där jävla chlin som inte vill ta sig ordentligt.

Jag har också försökt ta reda på varför ena pelargonen beter sig så konstigt och liksom bara vissnar och bucklar sig, kanske har den haft för lite vatten. Jag hoppas på det, annars måste jag bränna skiten.

För lite sedan promenerade jag förbi ett koloniområde, precis bara fem minuter härifrån. Jag visade det för M när vi var ute och cyklade häromdagen och nu är han eld och lågor. "9 kvm så är man självförsörjande på grönsaker ett år enligt Seymour"
Imorgon ska han ringa och ställa oss i kö för en lott och inte mig emot. Inte egentligen även om jag gnölar lite. Jag tycker om att odla och greja i trädgården. Jag har alltid gjort det, även om mina boendesituationer inte alltid har tillåtit det.

För övrigt är magen ganska flammig av blåmärken där jag tagit sprutorna, men det gör inte ont och jag mår helt okej så det gör inget. Nu börjar jag längta efter nästa vecka vid den här tiden för då hoppas jag på att jag får göra ÄP dagen efter.

Nu sovdags.


Läs även andra bloggares åsikter om framtid, fritid, hemma, jag, ivf, icsi, menopur, pelargoner, nördar, nöjd, söndag, sprutor, boktips,

I fell down in that hole again I am a lump of gelly I am a dead fish

M och jag köpte en grill andra dagen i vårt radhus. vi skojade med varandra, fnissade och sa att detta måste ju vara det viktigaste köpet vi kunde göra med tanke på att det var med hjälp av grillen vi skulle umgås med grannarna. Alltså vinka över staketet och kommentera grillglöd, ungefär så tänkte vi.

Vi har inte monterat den ännu. Vi har inte fått bort alla kartonger heller, vi har inte målat om och valt tapeter och inte ens bestämt hur det ska se ut här hemma eller liksom kommit i ordning varken inne eller ute. Jag tycker att det är lite jobbigt ibland, men det hänger ihop med att vi jobbar mer än tidigare just nu. M och jag har varit lediga 5 dagar tillsammans på en månad och tre av dem var vi hos mina föräldrar. Just nu ser jag fram mot att få ha semester.

Sen vet vi att vi kan bli föräldrar tillsammans också. Eller det finns förutsättningar för det eftersom det fanns spermier som man kan plocka ut och plantera in i ägg. På torsdag ska vi skriva in oss på en klinik, privat eftersom vi får vänta ytterligare 18-24 månader annars. Jag tycker att det känns konstigt.

Jag känner mig ganska orolig och rätt sänkt. Jag tror att jag skulle ta det personligt om det inte skulle funka nu. Det skulle kännas som att det var mitt fel. Vansinnigt men ingen har sagt att jag är så värst klok alltid.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, hemma, icsi, ivf, jag, framtid, verklighet, konstigt, längtan,

snart

Jo jag har ju semester och jag har inte ens varit i närheten av någon dator på evigheter men nu så är jag hemma och mellanlandar och har tänkt att uppdatera vad gäller konserter och annat.

snart.. efter middagen och jordgubbarna

kanske

mer påsk åt folket

Åh fy satan vad jobbigt att gå och jobba i morgon. Ja det tycker jag faktiskt. Idag har jag den värsta söndagsångesten jag haft på evigheter.

Jag har också haft den bästa påskhelgen på evigheter, mycket slött, mycket godis och mycket kärlek. Det är det som är receptet. Vi har slarvat omkring här i tröjor, kallingar och raggsockor. Ibland har M gjort en ansats för att vara ordentlig och dragit på sig ett par jeans, "det känns ordentligare" har han sagt när jag skrattat åt honom och hans snygga slöfrippa.

Jag har läst 5 böcker under påsken. Jag önskar att jag hade varit ledig ett par dagar till, jag hade kunnat läsa fler. Nu väntar pluggtider och tentatider. Jobbet kommer att kräva en hel del framöver och jag känner mig stressad bara jag tänker på det. Så jag tänker inte på det.

intryck och uttryck

Eftersom jag fortfarande bara är hemma och är sjuk så händer det inget och jag får inga intryck. Inga intryck = inga uttryck. Så är det nog.

Jag pratade med mamman i dag om att måla. Hon berättade att väninnan målar barnkammarkonst och tycker att det är så roligt. Töntigt sa jag, jo.. sa mamman men hon är snäll väninnan. Ja då sa jag.

Sen pratade vi om minnen igen. Mamman har så många och fina och är fantastisk på att berätta dem. Jag brukar be henne att skriva ner dem åt mig så jag har dem sen att läsa. Hon tvekar. Hon tror att det inte har något värde men det har det, för mig.

Idag pratade vi om att måla minnena och bara skriva en mening eller två, hon kanske nappade. Jag tror att hon skulle tycka om det. Hon skulle vara bra på att göra det i en bok, så som när hon målar djuren. Snabbt och inte så detaljrikt. Det brukar bli fint.

paus från soffan

I natt drömde jag om bloggen. Eller om det var så att jag egentligen var vaken och funderade lite, det vet jag inte riktigt. Jag minns i alla fall att jag hade ett skitbra inlägg på G och nu minns jag bara att det handlade om snygga män. Antagligen handlade det om M också, det brukar ju mina inlägg göra.

Hypokondrikern i mig har legat och funderat på senaste dagarnas magsmärtor. Varje gång jag ätit lite har jag fått SJUKT ont i magen. Inte i magen som i magsäck eller så utan mer neråt och ut mot ryggen och det har gjort så ont så jag har svettats! Ja så vad är det? Eller förresten jag vill nog inte veta...

bättre

Man mår liksom lite bättre när man har en liten katt i knät och när M äntligen småskrockar lite åt Seinfeld bakom ryggen. På något sätt känns det fint.

Dessutom har jag lyssnat lite till på sonjagon. Det är så bra!

Ett styck försoningsknull tack!

Det kan bli så konstigt tyst när man varit osams. Så tyst att man inte kan sucka i fred utan att det misstolkas och låter argt. Så tyst att det arga ligger kvar i luften och cirklar mellan de som varit osams.

Hos oss är det tyst. En anledning är säkert att M somnat i soffan, men den största anledningen är osamset. Fast vi bråkar inte, aldrig. Vi diskuterar och jag blir galen på att han är tyst även i diskussioner. Det handlar om att lyssna. Och jag kan, men jag orkar inte alltid. Inte idag.

För idag var en sådan bra dag. Flera roliga besked på en gång, en efterlängtad utbildning, en intervju, ett möte och komplimanger och en present. Det var länge sedan jag fick en sådan fin dag på en gång.

Men så hemma är vi sura och trötta och vardagliga. Borta är sommarens romantik med kjol och bara ärmar. Kvar är bara höstens köld som går in i märgen, och jag fryser. Vardagen är här så in i vassen och trycker bort allt som kan vara mysigt när vi är trötta och hungriga. Mest jag. Men jag ger mig inte alltid.

Fast nu ångrar jag ju, för det tysta är svårt. Och jag kommer att mjukna och jag kommer att krypa upp i goset snart. Snart.

Det gör jag alltid.

Transäsong redan?

På något sätt ser långa män väldigt komiska ut när de ska stretcha. Särskilt långa stela män, är de dessutom lite poppigt smala så där ser de ut lite som en stork kanske eller en trana.

M har sprungit en mil idag. Han är stel som en pinne och ber om massage. Jag skrattar åt honom när han försöker stretcha och spretar med alla armarna och benen. M är lång, han ser ut som en trana.

ikeahacker i IKEA-katalogstider

Jag är ju larvigt nog lite så där lagom semi-anonym. Mest för att jag har ett jobb där det inte är lämpligt om alla inblandade vet allt om mig, sedan är det kanske lite för att jag inte vill att mamman och pappan ska veta precis varendaste ett om mig, eller om M. Nu kan jag inte visa mamman och pappan hur det ser ut på sidan där en del av mitt hem finns med nu så här i IKEA-katalogstider, men jag kan visa här. Och det är där han den lille satt härom veckan.





.................................................................................................

Andra bloggar om: inredning, IKEA, bloggar, hemma