27 februari 2012

Pappa

Jag har ägnat dagen åt att se Larry Crowne, inte en film som kommer att lämna något bestående avtryck det kan jag lova men det var en stunds förströelse och det var lagom för mig idag.

Pappa är sämre igen, eller, det blir han ju så klart hela tiden men ibland märker man det inte riktigt. Idag blev han inlagd för första gången. Han kräks och kräks, under ett par dagar har han inte fått behålla te eller vatten ens och läkaren som han (turligt nog) hade en tid hos, sa att de behövde lägga in honom och se över hans mediciner och göra en allmän genomgång. Han har också så väldigt ont i en axel och jag antar att det är metastaser som växer eller blir fler.

Han var på onkologen för några månader sedan och de sa att han inte skulle dit något mer, jag antar att det inte finns något de kan göra där och pappa har sagt att han inte vill göra saker som är meningslösa om det påverkar hans livskvalitet. Strålbehandling och Cytostatika skulle väl det tänker jag.

Det är så konstigt detta att veta att det inte går att göra något åt sjukdomen, att liksom redan ha facit i hand och bara vänta utan att vänta. Det är hemskt för mig och jag kan inte föreställa mig hur det är för honom eller för mamma. Många säger att man kan väl inte bara ge upp hoppet och inte göra något men hade de sett pappas röntgenbilder hade de kanske inte resonerat så. Eller så hade de det i alla fall. Jag vet inte.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

22 februari 2012

Avbräck

I mitten av maj är det dags egentligen, men de senaste dagarna har jag haft sammandragningar och idag så pass kraftigt att jag funderade på om bebisen var på väg idag till och med.

Min fina kollega B följde med mig till förlossningen där vi lyssnade på Lillos hjärta och pratade om livet i stort, men just för stunden i viloläge hade jag naturligtvis inga sammandragningar. Annars har de kommit så fort jag har gått och rört mig och jag har idag fått veta att jag behöver vila och blivit sjukskriven 3 veckor till att börja med. Det känns helt fel. Jag har inte alls tänkt mig detta för jag har verkligen mått bra fysiskt ända fram till nu och nu blev jag superstressad över inte hinna med saker på jobbet.

Jag VET att det löser sig och jag VET att jag ska tänka på mig och bebisen, men det hjälps inte för så känner jag och det är möjligt att det går över inom de närmsta dagarna när jag insett att jag inte har några tider att passa etc, men just nu är det mest stressande eftersom jag inte ens haft detta i tankevärlden.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

16 februari 2012

om M och om att skriva igen.



M är på sitt roliga och här är jag. I morgon har vi en hemmakväll tillsammans och det är nog faktiskt den första på nästan 3 veckor. M har arbetat mycket kvällar och vi har varit i väg tillsammans ett par dagar sist har var ledig så det känns lyxigt att ha en kväll hemma tillsammans för bara oss.

Jag tänker så ofta att jag skulle vilja skriva om hur fin M är, men det rinner ut i sanden. Det känns inte som att orden räcker till för allt som jag känner att jag vill berätta, eller nästan skrika ut. Han är min allra finaste och bästa person och det känns på många sätt otroligt att jag får kärlek tillbaka från honom, och att han verkligen tycker så mycket om mig tillbaka.

Jag tror att det är mitt dåliga kärleks-självförtroende som viskar detta eller så är det faktiskt bara så att jag tycker det eftersom jag blir så himlastormande glad över han är min i mitt liv. Jag tar honom inte för given, även om jag tänker att det ändå fint på nåt vis om man tänker att " ta någon för given" skulle kunna betyda att man verkligen vet att denna person är självklar i livet, att denna person finns där och att man kan lita på honom/henne jämt.

Jag märker ibland att han ser på mig när jag pratar med andra, och när jag vänder huvudet mot hans håll så finns det bara ömhet och värme i blicken. Jag älskar det. När han ser mig och jag vet att han älskar mig tvärs över rummet och att det faktiskt är det han tänker på just då när jag ser på honom.

Det ÄR himla svårt att börja skriva igen. Jag fattar inte att det ska behöva vara så svårt, men i och för sig så händer det inte så värst mycket här och att skriva om graviditeten i detalj känns inte så intressant även om det kanske skulle vara det om ett par år, jag menar att minnas allt i detalj.

Hur som helst går det bra. Jag mår helt ok även om jag börjar känna mig otymplig på jobbet och den ständiga halsbrännan gör att jag vill hugga av huvudet då och då. Bebisen sparkar och jag känner hur den rör sig, oftast på kvällarna men det är ju också då som jag sitter still och känner efter så det blir väl så tänker jag.

Vi var på ett UL häromdagen och det visade sig att den är lite liten, inte oroväckande, men lite grand. Jag är inte så orolig nu men jag hoppas att den inte sackar efter mer för det skulle nog göra mig orolig.

Och just det, jag tror att jag har lite förvärkar, men jag är inte säker. Fortsätter det får jag kanske kolla upp det.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,