Ode to spring

De bara försvinner för mig dagarna. Vips är det måndag, är det fredag är det söndag är det måndag och så rullar det på.

Jag packar kartonger men jag är inte så bra på det. M är bra på packning men han jobbar över mest hela tiden. De gör det poliser, har jag förstått. De gillar sitt jobb också och är nöjda över att få vara där så mycket som möjligt tror jag. Ibland blir jag nästan svartsjuk, fast inte lika svartsjuk som jag blir på fiolen, som dessutom har snyggare midja än jag.

Jag känner mig lite fundersam, men jag vet ju att det är våren som gör det med mig. Himlarna blir så höga och blåa på något vis, och jag kan inte motstå vemodet i dem. Jag har aldrig skrivit så mycket dikter som om våren, kanske har jag heller aldrig gråtit så mycket som om våren heller, jag tror det hänger ihop. Precis som att alla mina beslut om uppbrott och flyttar och förändringar skett om vårarna, som också hänger ihop med att jag på nåt vis ägnar mig åt mig, och ser mig med de allra elakaste och grinigaste glasögonen som jag har.

Jag har heller aldrig hittat så mycket musik om våren. Och oftast är det låtar där rösterna på något vis spelar på det där vemodet och som letar sig upp mot det där blå i hilmlarna.


Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, skivonsdag, skivtema, musiktips, musik, jag, First aid kit

Musiken suger

Det är inte så ofta längre som musiken klipper till en i mellangärdet och suger tag i låren, men ibland. Jag har blivit kräsnare med åren (33) och jag vet vad jag gillar, framför allt vet jag vad jag ogillar. Ibland ändrar jag mig, men på det hela taget finns det nog ändå en liten tråd i mitt musikgillande ända från början.

Sonjagon högg tag i mig och släpade mig till myspace och tvingade mig att lyssna om och om igen. Jag står för åtminstone hälften av antalet lyssnare på låtarna, särskilt på Aristocrat.

Och nej, det är inte unik eller svår musik, men det har ett driv, och det suger tag i, och gör mig knäsvag. Det känns som när man blir kysst första gången av någon man bara inte kan få nog av, svindlande och läskigt. Det är liksom musik för mig helt enkelt.

(dessutom är de nominerade till rockbjörnens myspacepris läste jag just när jag letade efter en länk till en eventuell hemsida. Och det kan hända att jag överdriver deras storhet något men i alla fall, just i dag känns det så här och har gjort ett bra tag nu...)

med Gud som tema - skivonsdag

Det är skivonsdag. Temat är tydligen Gud

Dave Eugene Edwards sjunger om Gud.

så här kan det låta.

skivonsdag - Jäklar vad jag älskade den där sången! (och gör fortfarande!)

Jo hrrmm, skivonsdag var det ja...

Temat den här veckan är: Jäklar vad jag älskade den där sången! (och gör fortfarande!).

Suzanne Vega är ju mest känd för Luka och Tom's Diner men det är absolut inte hennes bästa sånger. Hennes allra bästa låtar finns på plattan som hon släppte för 22 år sedan (tror jag), och jag har älskat och lyssnat på den där LP:n så mycket att den nu nästan inte går att spela. Jag överväger att skaffa cd-varianten, men har inte riktigt tagit tag i det. För hur det nu är så kan jag plattan utantill. Jag behöver liksom inte lyssna på den längre för att höra den. Jag vet var jag kan höra andetagen och jag vet hur hon knäpper på gitarren, jag vet exakt var pauser och utdragna toner kommer.

Allra mest raspigt är spåret The Queen and the soldier. Det finns så mycket i orden och det finns så mycket i den sången som jag älskar. Det är säkert inte avancerat men det är tänkvärt, och det är väl säkert så att jag spelade låten under en tid när jag började upptäcka världen omkring mig och förstod något så när vad andra ungar i min ålder fick uppleva. Och den har hängt med. När jag pluggade i Skåne hade vi i uppgift att leta reda på en tänkvärd dikt, vilket jag totalt glömt av att jag skulle. i stället sjöng jag sången. Mycket nervöst och ganska darrigt till en början, men jag avslutade med bravur och kände mig ganska modig efteråt. Flera kurskamrater lyssnade på Suzanne Vega så jag antar att sången höll i sammanhanget.

(obs lägg märke till LP-raspet)

veckans skivtema - Jens Lekman, Night falls over Kortedala (v.38)

Först visste jag inte vad jag skulle tro, om Jens Lekman alltså. Jag tyckte att hans texter måste vara skämt kanske? Eller kanske konstiga? Nu tycker jag geniala och underbara! Jag skrattar högt åt rader som: When Shirin cuts my hair it's like a love affair. eller I saw on tv about this little kid who had a pig for a pet. His mom had once been attacked by a dog and this pig was the closest he could get. Det är så bra!

Första gången jag såg Lekman var på en ljummen i gräset och det blev strömavbrott. Shit tänkte jag, vad synd. Men han fann sig och samlade alla framför scenen och körde utan ljus och förstärkare. Mysigt.

Temat den här veckan är alltså: vilken skiva lyssnar du på mest just nu? Skriv gärna ett inlägg på din blogg och länka i mina kommentarer så att jag får läsa!