Om att kanske våga hoppas

Att bloggen är så gott som död är ingen nyhet. men det är den. Den fungerar inte ens som ett tidsdokument för mig, men jag borde egentligen försöka skriva ner saker så att jag minns sedan när det är över, hur det än blir. För det är snart dags, det blir ett sista försök men det är knappt så att jag vill skriva det för det blir så definitivt.

Jag har läst ganska mycket om sekundär barnlöshet och förväntat mig att jag skulle känna detta på ett annat sätt. Att jag skulle känna mycket mer sorg över att inte kunna få ett andra barn hur som helst och när vi vill, men riktigt så sorgligt är det inte som första gången, men lite. framförallt hade allt varit så praktiskt om det funkade. Så många färre människor hade behövt vara inblandade i vårt barntillverkande och det hade känts mer.. privat. Jag lägger inte några värderingar i detta alls,  men , nu är vi åtminstone 9-10 personer inblandade i detta och hade det funkat hade det bara varit vi.

Lillo fyller snart tre och är väl inte så unik i vad det kan innebära att vara tre även om han ju också är så unik som varenda liten unge. Han är verkligen vårt största glädjeämne men också den enda som får M att tappa humöret och balla ur lite. Tro mig jag har levt med M i 10 år och han har inte blivit arg på mig så många gånger som han blivit på Lillo. Dock måste jag tillägga att han inte agerar ut sin ilska hela tiden, men han tappar humör och tålamod numera det gör han.

filosofisk morgon med musik till kaffet

För varje dag som går är det färre dagar till vi ska till Örebro. Det slår mig att jag liksom inte riktigt har funderat så mycket över det som kommer att ske så småningom och att jag ändå har en bild av det som kommer att ske. Jag tror det är er bild, ni som själva skriver och har genomgått detta. Ni har bidragit till att öka min kunskap och kanske också minska min rädsla även om den nog ibland ökar eftersom jag läser om saker som inte går så bra.

Senaste tiden(till skillnad från förut) har jag försökt att vara öppnare om vad jag tänker och även med att vi är ofrivilligt barnlösa. Det har avdramatiserat allt för mig själv. Jag berättar inga detaljer direkt och inte att vi ska till Örebro eller när. Jag har någon slags fåfäng förhoppning om att vi ska få överraska familjen med åtminstone en sak i den här processen, att vi (jag) är gravida. Hittills har de ju känt till varenda steg men sedan före jul har jag inte sagt att vi fått en tid och att det är på G. N är de frågar säger jag vagt att vår kötid är slut i maj, så kanske att vi får börja i höst efter sommaruppehåll och sånt.

Lite känns det som att jag öppnar upp fr att det kommer att gå åt skogen men jag orkar inte tänka så. Jag vill få vara glad och förhoppningsfull, går det åt skogen får jag vara ledsen då. Jag vet ju vad som kan hända även om jag är glad.

ICSI.. jag har faktiskt inte läst om andra som gjort ICSI eller har jag missat det? Har någon av er genomgått ICSI? Jag tänker att det ju inte är så värst annorlunda egentligen men å andra sidan vad har jag för erfarenhet av något.

Många av er har verkat så förberedda, jag blir lite nervös av det,känner att jag inte är det. Borde jag tänka på något särskilt? Det jag oroar mig mest för är hur spermierna ska hamna i Örebro, är det vårt jobba att fixa det eller hur funkar det?

Är detta ens en ivf-blogg, är detta en icsi-blogg, eller kanske mest en blogg?

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, blogg, framtid, funderingar, gravid, jag, icsi, ivf, morgon, verklighet,

vi knullar för nöjes skull, part 2

Jag har slutat att säga att vi knullar för nöjes skull när folk frågar om vi ska ha barn. Och så många frågar förresten inte längre, de flesta har nog fattat att man inte ska fråga allt, några kikar då och då mot min mage i samtal och några ja de har inget vett och frågar.. Och det är då som jag inte längre säger det utan jag säger lite olika beroende på vem det är.

svarsexempel:

1. NEJ!
2. Om Gud vill (då tittar de konstigt på mig eftersom de vet att jag inte tror på Gud)
3. Vi kan inte på egen hand
4. Man ska inte alltid fråga o0m alla saker, det kan bli jobbigt för den som frågar och den som får frågan.

Ja ungefär så. Jag alternerar lite mellan de här olika svaren lite beroende på vem som frågar. Det som är intressant är att hur jag än frågar så verkar andra bli lite provocerande, eller kanske inte vad gäller alternativ 3, då vill de nästan hjälpa till men för övrigt blir folk provocerade.

Jag tycker att de kunde låta bli att fråga alls.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, blogg, funderingar, icsi, vardag, konstigt, jag, relationer, ivf

here we go again

Jag behöver skriva så att jag begriper vad jag tänker. Det går inte så bra just nu och jag kommer nog att behöva låsa innehållet. Det går bra att be om lösenord.

jagstryperkattenatgmailpunktcom

fast så klart byt ut ett at mot ett @ och ett punkt mot en . så blir det så mycket bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, funderingar, jag, tankar,

förhud?

Ibland undrar man ju nästan vem som sitter och knåpar ihop de små orden de vill att man ska verifiera med. Stava kan de inte heller!

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, trams, vardag

Jag saknade min gamla blogg så jag importerade tubbet hit. Det var enklare än jag hade trott. Så nu finns det här, alltihop nästan som jag har skrivit. Jag gillar det lite att ha allt.

surrealism

Det är på något vis lite surrealistiskt detta att vi får sitta och prata om hur vi försöker få barn. Det handlar inte om detaljer och det känns som att det hela är mycket professionellt och vuxet.. men det är just det, vuxet. Hade någon sagt till mig för tio år sedan att detta skulle ske hade jag skrattat för jag skulle ju inte ha några ändå, barn alltså.

Men nu sitter jag här och får den ena provremissen efter den andra och får reda på att nu ska vi ta prover för HIV och hepatit C annars får vi inte stå i kö till provrörsbefruktningen, och den är förresten lång, säkerligen får vi stå i kö mer än ett år.

Jaha.. ett år till liksom.