28 juni 2011

Jävla jobb och jävla mer grejer




Jag var på jobbet en stund idag. Lite planering lite samkväm lite hej. Inte så mycket "hur mår du?" Eller "vi saknar dig" mest flackande blick och osäkra leenden en och annan hastig glimt för att se om det fanns en gravidmage.

Mina allierade har jobbat hårt med att dementera ryktet att jag är gravid, för det finns ett sådant rykte vet jag och jag orkar inte riktigt bry mig.

Jag bryr mig mer om - och oroar mig för att ett av mina roliga uppdrag som jag har haft verkar försvinna till hösten och även över att de som borde ha berättat det för mig inte har gjort det.

Jag liksom skäms och känner mig illa till mods och undrar vad jag gjort för fel. Jag har inte hört något annat än att alla varit nöjda så jag förstår inte.

Jag blev först så arg att jag gick hem och sökte nya jobb. Sedan blev jag ledsen och gick upp till M som hängde tvätt för att bli kramad. Han gör så gott han kan för att trösta men detta är något annat, detta är mitt arbetsjag som är besviket och det som är jag då, känner M inte så väl.

Nu ligger jag och skäms ännu en gång över gråten som ju skulle vara över nu. Och är arg för att jag var på jobbet idag. Nu vill jag inte ha mer sån här skit och jag måste få hitta på saker jag kan bli glad av igen.

Jag vet inte om bakning av macarons kan kvala in där men kanske, i alla fall om de blir bra. Annars gråter jag väl över det också.

Nu ska jag åter igen försöka somna.

26 juni 2011

En slags fortsättning



Hur svårt ska det behöva vara att få ur sig ett par inlägg då och då? Jag kan inte, jag skriver fyra, fem rader och sedan är det stopp. Jag kan inte.

Jag har fyllt i någon slags enkät angående ångest och depression där man i förväg får se vilka siffror som tillhör vilken nivå av ångest eller depression, inte så så smart för jag sitter hela tiden och tjuvkolllar för jag vill absolut inte hamna i den som hör till depression. Absolut inte! Jag har ingen lust att springa i samtal och prata och bara ösa ur mig. Jag har pratat och pratat om hur jag känner och skrivit om det så nu vill jag inte mer. Eller jag vill inte prata om det med någon från början ännu en gång. Jag vill inte hålla på och berätta utan att det är ett samtal där jag också får vara mottagare. Jag kan ju knappast ha det som krav hos en kurator eller psykolog att denne också ska berätta om sitt liv.

I enkäten fick jag också besvara om jag har svårt att njuta av böcker och filmer eller om jag har svårt att se fram emot saker.. Alltså jag kanske inte ser alla filmer som jag vanligtvis skulle se, jag läser inte heller böcker på det sätt som jag vanligtvis gör. Jag väljer saker där jag slipper tänka och jag väljer gärna böcker eller filmer jag redan läst eller sett. Safe, jag vet vad som händer, jag måste inte koncentrera mig.

Och jo jag ser fram emot saker, ibland mycket men det tar lång tid för mig att ta tag i saker att se fram emot och vissa känns snudd på oövervinnerliga. Jag ångrade snabbt att vi skulle åka iväg på midsommarafton, jag ville hellre bädda in mig i vita fluffiga lakan och se på film kändes det som, och i slutändan blev det ganska bra för M fick övertid på ett nattpass och kom inte hem fören sent sent på förmiddagen och vi kunde inte ge oss av.

I stället kikade vi lite på lokala midsommardansen och sedan blev det ön till Ms farmor och pappa fr grillmiddag och de blev glada för att vi kom, hemma somnade M medan jag låg och läste böcker. En helt ok dag ändå.

För övrigt tror jag att jag börjar må bättre. Jo jag tror det för jag gråter inte hela tiden men å andra sidan så känner jag mig lite mer blank. Det var ganska skönt att gråta så där mycket och jag känner nästan att jag saknar tårarna lite grand, hur konstigt det än låter. Det var också enklare för de runt omkring att förstå att jag mådde dåligt, nu hamnar jag automatiskt i ett läge där jag försöker strama upp mig och verka gladare än vad jag är för det är vad folk önskar och förväntar av mig.

Jag funderar också ganska mycket över det här med adoption. Jag funderar över att jag ingenstans läser om att någon varit orolig över att man inte ska kunna älska barnet man tar emot. Alltså, jag känner ångest över att jag funderar över det där men ajg tänker samtidigt att nog måste folk ändå ha tänkt det?

På samma gata som vi bor finns en familj med en adopterad pojke, jag tror att han är adopterad från ett afrikanskt land och ibland känner ibland jag att jag skulle vilja prata med någon i familjen, men jag vågar inte. Jag har ingen naturlig anledning att prata med dem för alla familjer här umgås över sandlådan och om jag börjar hänga där kan man ju fundera över vad jag gör där egentligen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

09 juni 2011

Hur tänkte jag nu?

Hur kommer det sig att jag gång efter annan hamnar på gravidbloggar och inte kan sluta läsa?
Hur kommer det sig att jag vet var det är extrapris på bebiskläder i ekologisk bomull eller var man hittar fina vintage-dito?
Hur kommer det sig att jag vet vilka vagnar som har klämrisk enligt 2008 års barnvagnstest men också vilka som åtgärdat det till 2010 års test?
Hur kommer det sig att ligger vaken på nätterna och funderar över hur vi ska få plats med en barnvagn i hallen så som den ser ut nu?
Hur kommer det sig att jag inte passar på att dricka vin i mängder, gå på krogen, göra äventyrsresor och allt annat som småbarnsföräldrar tycker att jag ska vara glad över att jag kan?

Jag funderar dock på om jag inte ska försöka åtgärda det sista, i alla fall vinet. Jag har idag köpt två flaskor rosé och en flaska prosecco. Sedan tidigare har jag en dunk med rosé i kylen, i fall...

Fast jag dricker ju aldrig, och sällan rosé, varför har jag köpt det där?

03 juni 2011

Om att vila



Jag funkar inte som jag ska just nu. Och det funkar inte att bli ledsen på jobbet längre. Jag orkar inte gå dit och känna redan innan jag kommer fram att jag får ont i magen av att bli påmind om allt det jag inte får och det vi inte är, jag och M. Just nu vilar ja fast ironiskt nog somnar jag inte utan blir liksom tröttare och tröttare tills jag somnar någon gång på morgonen eller kanske knappt alls.

Och pappan som jag försöker att inte gråta över... fast det går inte så bra. Jag gråter en hel del helt enkelt.

Stressyndrom, tja man mår som man förtjänar kanske även om man kunde tycka att man nog förtjänade lite bättre ändå


edit 4/6

Fina ni, jag är sjukskriven sedan ett tag tillbaka. Det var det jag menade med att jag vilar utan att kunna sova, och jag menade inte bokstavligen att jag mår som jag förtjänar. Jag vet att jag inte gjort något för att förtjäna det här. Det var mest en liten bitter tanke kring uttrycket som sådant. Jag är inte så värst sammanhängande.

Jag mår faktiskt inte skit precis hela tiden, jag gör inte det. Men det är tanken på att vara på jobbet bland alla barnen som får mig att få ångest för jag har kmpat med det så himla länge nu och det är inte ens så att jag förstått att jag kämpat med det så mycket som jag har. Och jag orkar inte gå tillbaka och börja sitta på på toalocket och gråta tyst i pappersnäsdukar, det var mer så jag menar, för jag var där häromdagen och lämnade papper och jag grät hela vägen hem för jag orkaar inte vara mitt eget arbetsredskap just nu. jag orkar inte bemta och mta andra i olika kriser och vara en bra vuxen för de som behöver det för jag har nog med mig själv. Allt detta skulle jag nog ha skrivit för att vara tydlig.

Fina ni som blev orolga, menade inte att oroas. kram

ps. tack för 2 awards, jag skickar dem vidare till alla ni som tar er tiden att att gå in och titta här då och då fast jag inget skriver knappt.