19 januari 2012

Uppföljning av misstaget

Idag var det möte med chefen för kvinnokliniken för båda de största sjukhusen här i länet. Vi fick reda på hur det gått med utredningen, det som vi trodde var en Lex Maria, men som visade sig inte vara det. Socialstyrelsen ansåg inte att det skulle vara en Lex Maria av den anledningen att ultraljud så tidigt i graviditeten inte är HELT felsäkert. Vi tyckte det lät lite konstigt eftersom läkaren 5 dagar tidigare kunnat se en hinnsäck, men hon förklarade det som att jag ju blödde rätt mycket när jag kom in andra gången och att läkaren som vi träffade är en erfaren specialist och att det inte är troligt att hon skulle ha slarvat och vad ska vi säga, det är ju inget vi kan uttala oss om.

Vidare berättade hon att de haft möten och utredningar ändå kring detta och beslutat sig för att ändra sina rutiner för hur man hanterar önskade graviditeter där man misstänker spontan abort (dvs missfall) och behandla kvinnan och blödningen men inte se det som avslutad utan se till att man kommer tillbaka och gör ytterligare ett ultraljud när man gått fulla 7 veckor.

Detta vet jag faktiskt att de gör då en kollega till mig uppsökte gynakuten för några veckor sedan och blev hemskickad med orden att det är svårt att säga vad detta är och tillsagd att komma tillbaka om 1,5 veckor när hon gått fulla 7 veckor.


Läkaren berättade vidare om patientskadeförsäkringen och rådde oss att ska ersättning från den efter förlossningen för hon tyckte att det är först då vi kan se hur detta påverkat oss och vilka framtida eventuella men (psykiska eller fysiska) vi har fått av detta.


Det kändes som ett bra möte på det stora hela. Det som kanske inte kändes så bra var att hon ändå trodde att det kunde ha varit en tvilling som kom ut, och det går ju inte helt att säga om det var så att det var en spontan abort eller om det var påverkan av cytoteken.


Jag kan inte påstå att jag känner mig helt bedrövad, men lite olustigt känns det. Det är ju inte precis så att vi har superlätt att bli gravida och ja, det känns lite olustigt och lite sorgligt ändå när jag tänker på det. Läkaren sa att detta att vi kämpat och gjort icsi och inte har det så lätt att bli gravida gör det hela mycket olustigt och att alla skäms över att detta misstag skett. Nåja, det är som det är och vi känner oss ändå ganska nöjda med att förändringar i rutinerna gjorts.


Det jag tog upp med läkaren idag som jag inte sagt tidigare är att man ändå borde se till att de som blir hemskickade att vänta tills resterna efter ett missfall kommit ut, borde få någon slags instruktion om vart de kan vända sig med frågor för det de sa till mig var att om det börjar lukta illa eller om jag får feber så kan jag söka gynakuten igen, men jag fick ju aldrig det så jag visste ju inte vart jag skulle vända mig.



För övrigt så är det är så svårt att skriva nu. Det kommer inte ut nåt vettigt, bara en massa bladder och jag blir less på mig själv och svamlet. Det är liksom inget som inte har skrivits förut, på bättre sätt av andra och en del saker har jag själv skrivit om förut, också bättre än det skulle bli nu.

Jag mår också ganska bra. Jag har ingen huvudvärk längre vilket är fantastiskt skönt, däremot har jag börjat få foglossning. Jag kan verkligen inte gå några längre sträckor i rask takt längre, och att köra bil blir rätt så smärtsamt även det längre sträckor eftersom jag behöver trycka ner kopplingen ganska ofta. Men faktiskt så gör det mig inget. Jag grinar illa då och då av smärta men det är sant, jag mår bra.

Jag känner att jag är lite feg och lite vilsen i detta att planera för att det verkligen ska finnas ett barn hos oss. Jag känner att det finns flera saker som vi ju behöver men jag vet inte riktigt när jag ska våga köpa dem. Inte för att jag är så orolig för att det ska hända något utan mer för att jag inte vet när det kan vara lagom att börja och hur mycket av allt jag behöver. Hittills har vi köpt tre små plagg och lite tyg, för jag vill sy lite lakan. Något mer är det just inte även om vi väl kikar

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , då och då.

4 kommentarer:

Hedda sa...

Ja, det finns mycket elände kring hur ni blev felbehandlade. Men något gott kom ur det ändå, att rutinerna förändrats, det låter väldigt bra för alla som hamnar i er situation i framtiden.
Jag hoppas allting ska gå jättebra framöver, men förstår din känsla av att inte riktigt kunna/våga planera. Det ordnar sig nog ändå, tänker jag. Kram

Yevonde sa...

Åh fan vad trist att vara den som blir som förändringen. Den hade ju ftt komma lite tidigare. :( Planera i er egen takt. Visst är det skönt att ha en del ordnat, men det mesta går ju ändå.

Följer Annas vanliga blogg, hon är en bugga narkoman. Hon har den här bloggen med resentioner:
http://blogg.alltforforaldrar.se/alltombarnvagnar/

Kram!

Arne sa...

Hej!

Först gör sjukhusen alltid egna utredningar, och sedan får man veta om de gör en Lex Maria eller inte... hur som helst så är det ju bra att rutinerna ändras.

Men i vårt fall, skulle rutinerna ändras så att man alltid lyssnar med tratt, för att undvika att man missar hjärtrusning hos fostret... men det är ju bara rutiner som ändras på Karolinska sjukhuset. Jag känner inte att det räcker, liksom.

Hur som helst, vill jag råda dig att köpa allt du vill köpa. Det är inte för tidigt - och det finns glädje i att köpa saker till sin bäbis i magen. För mig var det så i alla fall. När vi förlorade vårt första barn i v. 33 + 4, ångrade jag att jag inte hade frossat mer i saker till henne, att jag inte hade vågat vara mer glad över graviditeten, när jag ändå hade möjlighet.

När jag väntade lillebror, frossade jag så mycket i saker som jag hade råd med.

Stort fortsatt lycka till!
Kram

Uma sa...

Hej raring! Hur går det med allt? Mår du bra? Eller är det tungt? Kram