Det var en lång bilresa från mamman och pappan, den som var när jag oroade mig som värst. M körde under tystnad och jag lutade huvudet mot fönsterrutan i bilen och såg hur billyktorna bildade röda radband framför oss, som ett eko på mina tysta böner om att missfallet inte skulle vara ett missfall utan bara inbillning och en helt liten normal blödning.
Vi for till gynakuten och jag fick veta allt som jag ju egentligen vet, att man kan blöda, att det är normalt, att det så här tidigt knappt ens går att avgra om det är ett missfall eller inte. Men jag har inte haft mer ont. Det har kommit lite lite blod, men det blöder liksom inte.
Jag är the worrying kind. Jag försöker låta bli. jag har sett hinnsäcken och ett sesamfrö, ett litet gryn som sägs bli en bebis, det är konstigt. Jag förstår det förnuftsmässigt men det är som att hela jag är inställd på att det inte kan fungera för oss och att jag därför inte kan känna det heller.
Jag hade någon slags tanke att jag skulle gråta av glädje när jag såg det positiva beskedet, jag föreställde mig det, att tårarna skulle rinna och att det skulle kännas skönt och fint äntligen. Små, små stunder av detta får vi då och då men mest är det oro och som en slags skam över att jag inte kan känna mig riktigt glad. Jag borde ju det, jag är ju det egentligen, men ändå.. så är det som att det inte går.
Läs även andra bloggares åsikter om oro, jag, gravid, icsi, ivf, barnlöshet,
1 kommentar:
Jag hade precis som du föreställt mig att jag skulle bli överlycklig och gråta av glädje, men icke. Det kom som du säger småstunder av lycka, och på något sätt släppte den där klumpen i magen och bröstet, fast den byttes mot oro istället. Tyvärr var min oro befogad och jag fick utomkveds i 7:e veckan. Jag bävar för oron när/om jag blir gravid nästa gång... Jag håller tummarna för att du ska kunna glädjas mer snart och att allt ska gå vägen. Det är ändå störst chans att det gör det...
Skicka en kommentar