21 februari 2010

Antiklimax de lux

När M och jag kom in i undersökningsrummet blev jag väldigt fundersam eftersom det såg ut mycket mer som just ett vanligt undersökningsrum, än ett rum där någon skulle få bedövning eller bli sövd. Och det såg inte heller ut som ett rum där man skulle kunna göra mer än möjligtvis glo någon ner i halsen.

Och det blev ingen biopsi Det blev inga svar utan ett slags jävla antiklimax där jag var så utmattad att jag sov 5 timmar när jag kom hem, och vi får vänta ytterligare en till två månader, så klart.
Men det var skönt att få höra att det bekymmer vi verkar ha är ganska vanligt och att han var ganska säker på att bara man letade lite så skulle det kunna finnas spermier och att ICSI skulle kunna vara ett lämpligt alternativ för oss.

Men jag ropar inte hej ännu, det är ju fortfarande ingen som sett några och vi vet ännu inte om det verkligen finns några.

Men vi har köpt ett litet radhus nu, det gör det så himla mycket enklare för mig att fokusera på annat. Inte för att v bor där ännu men jag måste ju möblera och tapetsera i tanken och leta lämpliga möbler på blocket och så.. Det måste jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

15 februari 2010

Joo i morgon, jag bävar och vill inte, fast jag vill veta. Jag är rädd helt enkelt.

Kanske har det ett litet radhusköp tagit den värsta udden av rädslan, men bara kanske.

08 februari 2010

förhud?



Ibland undrar man ju nästan vem som sitter och knåpar ihop de små orden de vill att man ska verifiera med. Stava kan de inte heller!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

07 februari 2010

domedagsdags och gyozas

Det är domedagsdags snart. M och jag får reda på om vi överhuvudtaget kan bli biologiska föräldrar tillsammans och det tär mer än jag trodde. Häromdagen svämmade jag över riktigt ordentligt och öste ur mig av allt som jag kände och allt som jag tänkte, eller i alla fall nästan allt. Det blev okej efteråt. Vi kom fram till viktiga saker som att vi behöver ta hand om oss och kanske göra det till en rutin snarare än att handla och städa.

Men så snart alltså, vet vi och det känns oerhört befriande samtidigt som det känns skrämmande. För jag vill inte behöva ta ställning till hur vi gör i framtiden. Jag vill inte behöva ta ställning till om adoption eller donation är ett alternativ för oss även om jag ju naturligtvis har funderat lite över det i smyg, trots att vi inget vet ännu.

Jag 0känner ibland att jag skulle vilja vila från allt. Från att vara i edn här bubblan där det mesta påminner mig om att vi skulle vilja få ett barn, där vi hela tiden påminns om att vi inte kan få, och där hela tiden de flesta andra i min omgivning gläds och där vi förväntas dela glädjen hela tiden. Jag skulle vilja pausa och bara stänga av men jag vet inte hur man gör, inte alls.

Och under tiden letar jag hus, lagar gyozas och drömmer drömmar om att få leta barnvagnar och spisskydd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,