Om att kanske våga hoppas

Att bloggen är så gott som död är ingen nyhet. men det är den. Den fungerar inte ens som ett tidsdokument för mig, men jag borde egentligen försöka skriva ner saker så att jag minns sedan när det är över, hur det än blir. För det är snart dags, det blir ett sista försök men det är knappt så att jag vill skriva det för det blir så definitivt.

Jag har läst ganska mycket om sekundär barnlöshet och förväntat mig att jag skulle känna detta på ett annat sätt. Att jag skulle känna mycket mer sorg över att inte kunna få ett andra barn hur som helst och när vi vill, men riktigt så sorgligt är det inte som första gången, men lite. framförallt hade allt varit så praktiskt om det funkade. Så många färre människor hade behövt vara inblandade i vårt barntillverkande och det hade känts mer.. privat. Jag lägger inte några värderingar i detta alls,  men , nu är vi åtminstone 9-10 personer inblandade i detta och hade det funkat hade det bara varit vi.

Lillo fyller snart tre och är väl inte så unik i vad det kan innebära att vara tre även om han ju också är så unik som varenda liten unge. Han är verkligen vårt största glädjeämne men också den enda som får M att tappa humöret och balla ur lite. Tro mig jag har levt med M i 10 år och han har inte blivit arg på mig så många gånger som han blivit på Lillo. Dock måste jag tillägga att han inte agerar ut sin ilska hela tiden, men han tappar humör och tålamod numera det gör han.

Om en vecka eller lite till

Det är ingen tid kvar alls egentligen, en vecka eller lite mer. Sedan är det annorlunda och efteråt. Som att allt detta handlat om en målgång, om att gå i mål och få högsta vinsten. På sätt och vis är det så. På sätt och vis är det så att om en vecka och efteråt är det som att allt börjar. Det som vi längtat efter och önskat oss och inte kan förstå.

Om en vecka eller lite mer så är vi i början av det som blir den stora starten och som kanske inte har någon målgång för inte är mina föräldrar i mål för att vi är vuxna... Eller så är det det de är, då när mamma i bland säger " tänk att jag har så intelligenta och kloka barn!!" kanske är det en slags målgång att kunna få säga det och vara stolt över sina barn. Jag vet inte.

För ett år sedan skrev jag om hur M blev eld och lågor över kolonilotterna här i området. Idag kan jag skriva om hur fint det är att få sitta på kanten av en odlingslåda och se på hur han ömsint stoppar ner förgrodd potatis i jorden som han grävt och luckrat för hand för att inte skada några maskar. Ibland rensar han undan lite ogräs som råkat bli kvar och sedan pratar han om hur Lillo kommer att få hemodlade smakportioner och hur det ändå måste vara det absolut godaste som en Lillo kan få.

Jag håller med och säger inget om att det kanske är så att potatisen sedan länge är uppäten i Oktober eller när det nu blir som smakportioner blir aktuella.

Det är fint att få drömma och tänka framtid med M, hans glädje över jordnära saker och händelser som smakportioner och att ha en barnsadel på cykeln med Lillo i med svamphjälm, gör att jag älskar den där människan om möjligt ännu mer. Jag ser på honom och jag ser verkligen att han inte är perfekt men han är så otroligt mycket det bästa jag kan önska någon i livet och jag tänker att just därför känns det bra att han är den som jag får uppleva och dela allt detta med.Jag kan faktiskt inte tänka mig att detta skulle kunna bli bättre på något annat sätt än med M.


Läs även andra bloggares åsikter om M, kärlek, ivf, icsi, gravid, barnlöshet, tankar, längtan, barn, funderingar, jag,

2011 - i backspegeln

Precis som förra året har jag i flera dagar kämpat med att försöka sammanfatta året månad för månad men jag kan faktiskt inte utan gör det på ett annat sätt istället

ÅRETS PROJEKT: har definitivt varit graviditetsprojektet. Att påbörja hormonbehandlingar, mecka sprutor, åka fram och tillbaka till Örebro för att göra äggplock, vänta på telefonsamtal och samtidigt försöka leva precis normalt under tiden har varit påfrestande och svårt men också otroligt på sitt sätt, inte minst nu så här med lite perspektiv på det hela. Dessutom så sitter jag här och är gravid och vågar kanske för första gången känna att det är på riktigt.



ÅRETS RESA: skulle kunna vara den vi gjorde till Örebro 26e augusti men jag säger ändå att det är resan till Gotland eftersom det kändes så befriande att få komma bort och andas någonstans där jag var jag på ett helt annat sätt än här med sorg och tungt att andas och där jag ständigt bara blev påmind om att barn var för andra än mig.
Och Gotland är alltid Gotland, med havet  och stenarna, och rabbis och de sista åren jag och M tillsammans lediga.

Vi gick också en kurs i finnskogspols för Mats Berglund M gick en låtkurs och det gjorde att det kändes ännu lite mer som att det var VÅR semester.



ÅRETS KÖP: tro det eller ej så har jag köpt en systemkamera som jag använder ganska flitigt faktiskt även om man inte skulle tro det när man kikar i bloggen. Jag ska försöka bli bättre på att lägga upp bilder, för min egen skull eftersom jag har upptäckt att bilderna tillsammans med texten blir ett bra tidsdokument för mig som är usel på att skriva upp viktiga händelser. Jag tror också att min iphone får kvala in som årets köp eftersom den har underlättat för mig i vardagen så otroligt mycket.

ÅRETS SÄMSTA KÖP: Jag köper ju inte så värst mycket saker, men det kan nog ändå ha varit ett par jeans som jag aldrig har använt och som jag redan gett bort eftersom de inte kommer att användas någonsin av mig.

ÅRETS SLIT: har varit att försöka forma en yrkesroll på deltid som egentligen krävdes heltid, samtidigt som jag var fullproppad med hormoner och en hel del sorg. Jag känner också att bristen på ledning när jag formade den här yrkesroll och de få och väldigt luddiga instruktioner gjorde att jag inte klarade av det riktigt och det gör fortfarande ont i mig eftersom jag yrkesmässigt alltid varit en ambitiös person. Under processen bad jag flera gånger om guidning och ledning om jag var på väg åt rätt håll och flera gånger fick jag veta att det var väldigt bra det jag gjorde och att jag hade fria händer. I efterhand har jag fått höra av samma person att jag inte gjorde på det sätt som var tänkt och att någon annan ska ha den rollen (någon som dessutom använder alla mina idéer och får credit för det) Jag har bestämt mig för att se tiden an ett litet tag men jag söker nya utmaningar och funderar till och med på att sadla om för jag är så oerhört besviken.

ÅRETS PLAGG: har med tanke på vintern som aldrig tog slut, återigen varit mina duckfeet som M gav mig till födelsedagen för något år sedan, jag fryser aldrig om fötterna längre och jag älskar dem!

ÅRETS LYCKA: Det finns det väl heller inga tvekan om vilken det är egentligen. För det är graviditeten. Både första gången när vi fick pluset och sedan också när vi fick veta att bebisen var kvar där inne trots att vi trodde att det var ett missfall. Åtminstone är det årets lycka så här i efterhand för det var så jäkla oroligt där ett tag att lyckan kändes otroligt långt borta, men den har krupit lite närmare och närmare och många stunder nu när jag faktiskt känner  beibisen flera gånger per dag så är det lycka och inte oro som tar överhanden.


ÅRETS SORG: Pappas sjukdom, ovissheten och oron vad gäller hans sjukdomsförlopp och även oron vad gäller mamma. Jag kan ju bara lite förstå hur det är när ens livspartner blir sjuk och hur det måste kännas när man vet att det finns ett slut ganska snart.


ÅRETS FILM: Ja... vilken kan det vara, jag vet inte riktigt. Jag har sett en hel del film men inget som jag tycker har etsat sig fast nåt vidare värst. Hade jag hunnit se Simon och Ekarna kanske den hade kvalat in men det har jag inte hunnit så den blir det inte.

ÅRETS BOK: svårt! Det blir nog ändå Håpas du trifs bra i fängelset, Susanna Alakoski. En riktigt bra bok som jag tycker att man kan läsa, den känns lite tung då och då men man blir stark i anden efteråt,, lovar     






ÅRETS LÅT: kanske den svåraste  av alla eftersom det kommit så många bra men jag tror ändå att om jag ska välja två så blir det Mumford and Sons - after the storm och First aid Kits The Lions Roar Låtar som betytt mycket för mig och som jag lyssnat på om och om igen. First aid kit såg jag för någon månad sedan och det var magiskt, får ni chansen så se dem!  


NÄSTA ÅRS FÖRHOPPNING: är ändå att alla ni som kämpar, alla ni som läser här ska få uppleva ett plus, att min familj ska få vara så friska de bara kan. Att ms och min bebis kommer i maj och att allt går bra. Längre än så kan jag inte tänka. Jag har inga andra förhoppningar även om jag visst skulle kunna tänka mig en och annan triss-vinst, en resa och en sommarstuga och allt det där, för egentligen känns det inte viktigt. Det känns bara viktigt att få ha min familj omkring mig, och att M och jag ska bli fler i vår lilla familj. Det är faktiskt allt som spelar någon roll för mig just nu.

Det finns mer att säga känner jag nu när jag skriver men jag avslutar det så här, med en förhoppning om ett fantastiskt Gott Nytt År till alla er!


Läs även andra bloggares åsikter om jag, ivf, gravid, icsi, barnlöshet, jobb, M, längtan,

fortfarande väldigt ogreppbart

Det är inte helt enkelt att bara göra ett lappkast och bli glad. Det är så dubbelt, och jag försöker, och lyckas för det mesta, men inte riktigt och inte fullt ut. För jag är arg också. Riktigt förbannad och jag kommer inte att sopa det under mattan men jag vill att allt ska ske på ett juste och korrekt sätt och så vitt jag förstår kan tex inte jag göra en Lex Maria-anmälan utan det måste sjukhuset göra. Jag kan tycka att de borde det i ett sånt här läge, men vad vet jag.

Sedan får jag också tänka om vad gäller saker som jag tänkt.

• Tröttheten beror inte på missfallet, utan på att jag är gravid. 
• bristen på kaffesug beror också på att jag är gravid inte på att te är så mycket godare. 
• Kissnödigheten nattetid beror inte på tedrickandet utan på... graviditeten. 
• Trånga byxor beror på att jag är i v. 11 och inte (enbart) på att jag ätit för mycket mat.
• ömmande kroppsdelar får en förklaring
• och min magvärk är alltså inte en infektion efter missfallet utan.. graviditeten.

Allt detta är så svårt att förstå och jag kommer på massor med saker som jag ätit som jag inte borde,men jag tror inte att det är hela världen egentligen. Dock bekymrar det mig att jag slutade med folsyra och järn samma dag som jag trodde det var missfall eftersom det verkade meningslöst att fortsätta. Det bekymrar mig också lite, men inte mer än detta med cytoteken.

Det är också konstigt att jag känner det som att jag vet hur det känns att få ett missfall fast jag inte har fått ett. Och så undrar jag vad det var för en stor blodig klump som kom ur mig. Jag vet inte ens om det kan bli två hinnsäckar av ett embryo och i så fall vill jag inte tänka på att det kanske var en tvilling?

Det är mycket som snurrar och jag känner mig tacksam över att så många av er bryr er. Jag har läst kommentarerna flera gånger varje dag och både jag och M klamrar oss fast vid att så många tänker att det borde gå bra och att vi kanske får bli föräldrar snart ändå.


Läs även andra bloggares åsikter om oro, icsi, ivf, barnlöshet, gravid, missfall, framtid, konstigt, längtan,

En klump i magen - lite mer på riktigt.

foto: Maria

Alltså...

jo jag går omkring med ett ägg eller ett embryo. Eller, jag känner inget så jag kanske inte gör det, men rent teoretiskt så gör jag det sen några dagar tillbaka.

Det är ingen lätt grej detta att hålla på och ha embryon i sig. Jag känner mig stressad och nervös och orolig och... faktiskt lite hoppfull också men bara lite. Förövrigt känner jag inget och jag vill helst inte veta nåt om andras gravidsymptom eller vad andra eventuellt har känt eller inte känt så jag har inte googlat och inte frågat andra eller halkat in på familjelivs 748 trådar om hur folk känt sig under ruvandet. Jag har heler inte vågat prata med någon om det och inte vågat tänka för mycket på det och det går ganska bra fortfarande att inte tänka.

Man kan tex gå på IKEA (och INTE gå så mycket på barnavdelningen, nästan inte alls) eller på K-rauta och köpa borr och kvartslist (och inte låta tankarna vandra till om i fall man kan bygga specialgrind till trappen) eller så kan man gå och äta sushi. (och inte fundera på hur det var med listeria nu igen) Allt detta kan man göra för att låta bli att tänka.


Läs även andra bloggares åsikter om jag, funderingar, icsi, ivf, barnlöshet, ruva, längtan, oro,

I'm not aware of too many things I know what I know and I know what I mean

Jag räknar ner nu, det är bara timmar kvar innan jag påbörjar sprayomgång 3. Det är inte helt lägligt att börja just nu dagarna före semestern, men jag gör det ändå. Jag väntar inte nu när tiden känns knapp och dyrbar. Kanske är det otåligheten i mig eller känslan av att vilja ha det överstökat som gör att jag väljer så här nu.

Jo det är jag som väljer, M är med mig, men jag väljer. Han har kanske inte ens funderat över om det fanns något val, och det har inte presenterats som ett val för oss heller, men jag vet ju att det finns ett, egentligen.

Jag har varit bortrest, hos mamman och pappan för födelsedag, grävande och umgänge i omgångar. Ett litet tag var jag hos ena systern och var behjälplig vid renoveringen av nya huset och jag längtar återigen till den andra kusten lite grand där det skulle vara närmare till min familj och mina kära, men jag har ju provat det, utan att egentligen ge det en chans. Jag träffade M några månader innan flytten och sedan var mina tankar bara kvar hos honom hela tiden tills jag flyttade tillbaka.

Pappa är fortfarande sjuk och fortfarande trött, det är lite upp och ner det där, dagsformen avgör verkar det som. Och så är det väl för mig med men jag orkar inte skriva om mig, jag är rätt så less på mig.

M, arbetar sista natten före semestern och det känns ganska fint att veta att vi har fyra veckors insomningar tillsammans framför oss. I praktiken är det inte så eftersom han somnar på kommando och jag inte, men jag tycker om tanken på att vara tillsammans, just nu är han min trygghet, och alltid är han min stora kärlek.

Eftersom sprayandet börjar nu har vi inte riktigt klart för oss vad vi ska göra under vår semester. Vi vet inte när vi måste åka till Örebro, vi vet inte när jag bör göra blodprov och jag försöker räkna ut när det kan inträffa, om vi kan åka till Italien, eller om det får bli något annat. Ett (kärt) bekymmer vi har är katterna, är det är inte alltid så lätt för oss att få kattvakt i fler än några dagar, så vi måste liksom lösa det innan vi planerar färdigt. I "värsta fall" blir det dagsutflykter med enstaka övernattningar i skärgården, och det känns som ett helt ok värsta scenario just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om jag, ivf, synarela, ivf, icsi, barnlöshet, M, funderingar, semester, längtan,

Om att vila

Jag funkar inte som jag ska just nu. Och det funkar inte att bli ledsen på jobbet längre. Jag orkar inte gå dit och känna redan innan jag kommer fram att jag får ont i magen av att bli påmind om allt det jag inte får och det vi inte är, jag och M. Just nu vilar ja fast ironiskt nog somnar jag inte utan blir liksom tröttare och tröttare tills jag somnar någon gång på morgonen eller kanske knappt alls.

Och pappan som jag försöker att inte gråta över... fast det går inte så bra. Jag gråter en hel del helt enkelt.

Stressyndrom, tja man mår som man förtjänar kanske även om man kunde tycka att man nog förtjänade lite bättre ändå


edit 4/6

Fina ni, jag är sjukskriven sedan ett tag tillbaka. Det var det jag menade med att jag vilar utan att kunna sova, och jag menade inte bokstavligen att jag mår som jag förtjänar. Jag vet att jag inte gjort något för att förtjäna det här. Det var mest en liten bitter tanke kring uttrycket som sådant. Jag är inte så värst sammanhängande.

Jag mår faktiskt inte skit precis hela tiden, jag gör inte det. Men det är tanken på att vara på jobbet bland alla barnen som får mig att få ångest för jag har kmpat med det så himla länge nu och det är inte ens så att jag förstått att jag kämpat med det så mycket som jag har. Och jag orkar inte gå tillbaka och börja sitta på på toalocket och gråta tyst i pappersnäsdukar, det var mer så jag menar, för jag var där häromdagen och lämnade papper och jag grät hela vägen hem för jag orkaar inte vara mitt eget arbetsredskap just nu. jag orkar inte bemta och mta andra i olika kriser och vara en bra vuxen för de som behöver det för jag har nog med mig själv. Allt detta skulle jag nog ha skrivit för att vara tydlig.

Fina ni som blev orolga, menade inte att oroas. kram

ps. tack för 2 awards, jag skickar dem vidare till alla ni som tar er tiden att att gå in och titta här då och då fast jag inget skriver knappt.

Vinstlott med garanterad vinst

Äntligen har vi fått ett brev som berättar för oss att vi faktiskt ska få planera vår behandling. Det känns som lycka! Som att vi hittat ankaret och som att vi kanske kanske är på G.

Men jag bromsar mig och så säger jag till mig att "pass på nu bli inte för glad, gläd dig inte för mycket, det kanske aldrig blir något", men bara idag, bara idag ska jag känna mig som att jag har köpt en lott med garanterade vinst.

och så ska jag tänka att när vi blir föräldrar så ska vi göra sånt här med vårt barn hela dagarna.




Läs även andra bloggares åsikter om längtan, glad, kärlek, konstigt, ivf, icsi, barnlöshet,

lika olika som alla lika

Jag har skrivit om det här med missunsamhet och att jag ibland kan känna mig som en liten usel människa som inte orkar vara den vännen som jag skulle vilja vara.

Det är känsligt när mina vänner blir gravida och det är känsligt när folk antar att det alltid går lätt att bli gravid , för det väcks något i mig som "säger det är nåt fel på er som inte kan klara det som alla andra normala par kan". Det väcks också något som bör tycka att välmenande råd som "slappna aaaav, om du slutar känna press, tar lite drottningbigelé, bisolvon eller akupunktur, då går det nog bra ska du se, är okej. Jag ska liksom vara tacksam över att jag kan adoptera, att vi är friska och att vi inte är döende.

Och nu till knorren, det är jag. Jag är tacksam över M, jag är tacksam över hur fin familj jag har och jag är tacksam över att det finns möjligheter för par som oss, som skulle vilja bli föräldrar tillsammans.

Att bli förälder är ingen rättighet det vet jag nog (snarare en skyldighet när man väl har bebisen i sin famn) Men känslorna rår jag inte alltid över. Jag arbetar med barn och jag träffar dem varje dag, och jag bidrar med så oerhört mycket till så många familjer varje dag och ibland orkar jag inte vara godhjärtad och då kan det hända att jag vräker ur mig lite.

Underbara Clara (som förövrigt är just ganska underbar) är gravid, och den dagen jag läste det blev jag avundsjuk så in i bomben, men jag skrev inget syrligt. Jag läste och gladdes med henne. Häromdagen skrev jag en kommentar till det här inlägget att nio månader kanske inte är så lång tid i ett annat perspektiv. Det betyder inte att jag inte unnar henne att glädjas över sin graviditet. Därför kan jag tycka att det är oerhört irriterande när andra berättar att sånna som tex jag tycker att det är roligt att hon är gravid men vi tycker också så här...

Jag är jag. Och som jag känner och som jag tänker, det skriver jag om, och står för själv. Jag hör till de som är ofrivilligt barnlösa men det innebär ju verkligen inte att alla vi resonerar likadant, eller tycker likadant eller reagerar likadant. Vi är precis lika olika som alla andra olikingar och likingar.


äsch jag snurrar in mig. Är det någon som förstår vad jag försöker säga?



Läs även andra bloggares åsikter om underbara clara, jag, bloggar, gravid, längtan, ledsen, ivf, icsi,

Följ min blogg med bloglovin

oh happy day!

Ingen spridning, och vi är alldeles glada i kväll. vi är tillbaka här ungefär. Men känner oss nog lite gladare än vi var då.


P.C Jersild syndrom sa läkaren. Man går in för att ta några prover, får reda på något annat större och farligare, och så blir det värre och värre tills man är tillbaka ungefär där man började.

Jahaja, nu var det bara detta med att få reda på vilken sorts behandling, när var och hur. Och så var det det där med barn. Just det ja, så var det ju.

Tack för lånta tummar!!

Läs även andra bloggares åsikter om jag oro, cancer, inf, icsi, sjuk, glad, längtan,

I've been to sorrows kitchen and licked out all the pots

Vi får lägga hela barngrejen åt sidan. Om ett par veckor ska M ultraljudsröntgas, han ska skiktröntga buken och bröstet och de ska ta en biopsi på andra testikeln. Efter det ska de bestämma om han ska strålas eller om han ska opereras. Vi bör lägga hela barngrejen åt sidan och vi ska fokusera oss på Ms hälsa i första hand. Läkaren på stora sjukhuset har tillsammans med andra, bland annat en expert på radiumhemmet kommit fram till detta.

Just nu har jag svårt att få luft känns det som. Jag känner mig liksom tom och tung på nåt vis och jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna fungera och bära på den här oron samtidigt.

Jag kommer inte att räcka till för att bära M helt och hållet känner jag. Den hr gången är jag för insyltad och leden och har så mycket mycket egen oro.

Föräldraskapsflotten som vi var beredda att hoppa upp på, driver med allt raskare takt, ut i havsbandet. Just nu ser jag den som en liten, liten prick.

Det är svårt alltihop.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, framtid, funderingar, föräldrar, icsi, ivf, jag, M, längtan, sjuk, oro, ledsen,

Who would've thought... it figures

Fortfarande inget nytt, eller jo. Vi har blivit remitterade från privat urolog till Karolinska, oh the irony! Vi valde ju bort landstinget för att det tog tid och så bollas vi tillbaka.

Det jag inte vågar tänka är att det är för att de inte har specialistkompetens nog privat. Men jag tänker inte så. Jag vågar inte.

Jag har just klippt håret på M. Det är något rörande över hur hela långa han sitter naken i badkaret medan jag klipper honom. Håret ligger i tussar runt honom och hans nacke blir aldeles lång och pojkvek allteftersom håret försvinner.

Det är något med nacken som gör att jag blir alldeles ledsen. Det har inte med nacken att göra men jag tänker på hur länge sedan det var som vi fick vara lyckliga och obekymrade tillsammans. Just nu minns jag knappt. Eller jo, jag minns. Men det är så avlägset och jag blir liksom ännu lite sorgsnare över att vara där jag är nu.

Det var aldrig meningen att detta skulle bli en IVF-blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om ivf, oro, kärlek, M, nostalgi, längtan, ledsen, jag, barnlöshet,

I fell down in that hole again I am a lump of gelly I am a dead fish

M och jag köpte en grill andra dagen i vårt radhus. vi skojade med varandra, fnissade och sa att detta måste ju vara det viktigaste köpet vi kunde göra med tanke på att det var med hjälp av grillen vi skulle umgås med grannarna. Alltså vinka över staketet och kommentera grillglöd, ungefär så tänkte vi.

Vi har inte monterat den ännu. Vi har inte fått bort alla kartonger heller, vi har inte målat om och valt tapeter och inte ens bestämt hur det ska se ut här hemma eller liksom kommit i ordning varken inne eller ute. Jag tycker att det är lite jobbigt ibland, men det hänger ihop med att vi jobbar mer än tidigare just nu. M och jag har varit lediga 5 dagar tillsammans på en månad och tre av dem var vi hos mina föräldrar. Just nu ser jag fram mot att få ha semester.

Sen vet vi att vi kan bli föräldrar tillsammans också. Eller det finns förutsättningar för det eftersom det fanns spermier som man kan plocka ut och plantera in i ägg. På torsdag ska vi skriva in oss på en klinik, privat eftersom vi får vänta ytterligare 18-24 månader annars. Jag tycker att det känns konstigt.

Jag känner mig ganska orolig och rätt sänkt. Jag tror att jag skulle ta det personligt om det inte skulle funka nu. Det skulle kännas som att det var mitt fel. Vansinnigt men ingen har sagt att jag är så värst klok alltid.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, hemma, icsi, ivf, jag, framtid, verklighet, konstigt, längtan,

Den dumma jäveln

För ett tag sedan i september fick jag ett telefonmeddelande där en kompis till mig sa: ring mig för jag har nåt jag vill berätta...

Jag började gråta och fick ont i magen för så klart skulle hon berätta att hon var gravid! Så klart skulle hon vilja att jag skulle vara en god vän som hon kunde berätta om sin lycka för. För jo hon är sådan. Hon skulle vara lycklig.

Jag fick skriva ett brev till henne där jag förklarade att:

Förlåt mig. Jag ringer inte dig idag. Jag förstår nog vad du vill säga och jag är så glad för er skull. Det blir fantastiskt spännande. Åtminstone tror jag att det är så att ni väntar en bebis. Fantastiskt! men jag ringer inte idag, för jag skulle börja böla och gråta i telefonen. Det är inte juste mot din lycka.

M och jag har försökt så länge nu och vi kan nog inte få barn tillsammans. I alla fall inte på naturlig väg och det är jobbigt och svårt. Sist jag ringde dig tänkte jag berättat men det blev inte så, jag kom av mig.

Jag vet att det är dumt att berätta det på det här viset och jag vet att det är dumt att berätta det just nu. Det är inte heller juste mot dig, men om jag ringer dig kommer jag att börja gråta, ringer jag dig inte är jag en dum jävel och du kommer att undra varför jag inte ringer. Så jag kom liksom inte på något annat sätt.

Du får inte tro att jag är missunnsam! Jag är verkligen inte det. Jag är glad för er skull, men just idag blir det konstigt. Jag måste få vänja mig vid tanken liksom. Jag vill orka vara en god vän, men nu, just så här idag orkar jag inte.

Men så var hon ju inte gravid utan är det nu i stället, och har vetat i en knapp vecka. Och hon vet hur jag känner och har varit juste och berättat tidigt för att jag inte ska bli överrumplad.

Men hon överöser mig med graviditetssymptom som trötthet och menssmärtor och barnmorskeval och annat. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag känner mig verkligen så himlans himlans dum.

Jag vet inte hur jag ska hantera det här, och kan tala om att jag nu har blivit den dumma jäveln.


Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, gravid, vänner, jag, längtan, verklighet,

När M är borta tänker jag för mycket.

Jag vet att jag vid något tillfälle i barndomen har sagt att jag ville ha fyra barn och ingen man.

Senare ändrade jag mig och sa att jag ville ha en man men inga barn. Så tänkte jag ganska länge. Även när jag var tillsammans med J, och var det ganska länge.

För jag ville aldrig ha barn med J, jag ville inte ha barn med någon som inte uppskattade mig, som inte var snäll och som faktiskt inte var särskillt trevlig men jag kunde inte se det då. Inte ens att han inte var snäll. Jag ljög för mig själv och trodde han var det. Jag trodde att jag inte ville ha barn.

När det tagit slut och jag började må bra igen kunde jag förstå och se att det där med att jag inte ville ha barn, var ett försvar för att jag aldrig skulle kunna skaffa barn med honom, inte med någon som var som han.

Med M kan jag ju inte heller, men nu handlar det ju inte om mina psykologiska spärrar eller om att jag inte kan för att han inte är en person som jag kan tänka mig att skaffa barn med utan om att vi kan inte tillsammans. Oh the irony!

Jag förstår inte hur jag ska klara av att få ordning på mig och tankarna kring detta. Varje dag tänker jag och funderar, varje dag inser jag att det fortfarande är minst fyra månader kvar bara till vi får en tid för ytterligare undersökning. Varje dag påminns jag om att jag är en som längtar efter barn och som inte har några och som inte kan få några med mannen jag verkligen vill dela framtiden med.

Varje dag kramar jag ungar, varje dag får jag kärlek av dem, bråkar med dem och får en liten glimt av alla sidorna av vad det skulle kunna innebära att vara en familj med barn. Och det gör ont ibland, så ont att jag gråter tyst i pappershanddukar på toalettlocket emellanåt innan jag återigen går ut och möter barnen som inte är mina.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, föräldrar, jag, ex, tankar, verklighet, M, längtan, kärlek,

Vi knullar för nöjes skull

Jag känner plötsligt hur trött jag är på att hålla masken. Jag är trött på att känna stygn av sorg när det skojas om familjelyckan, eller lilla fina barnbarnet eller när de går på me and I parties eller vad farao det nu är. Jag känner mig på riktigt trött och matt i hela kroppen bara jag tänker på att det ska fortsätta så här.

Några vet. Min familj, Ms farmor och några vänner. Långt ifrån alla, bara några men fler ska få veta när det känns bra.

Det är dock ganska utmattande och svårt att berätta märker jag. M tystnar och går som in i sig själv en stund före själva berättandet. Folk tystnar och vet inte vad de ska säga, några verkar tro att de ska komma med lösningar på problemet och det värsta jag vet är när jag får höra att vi bara ska slappna aaaav, inte stressa för då löser det sig aldrig.

Åh vad jag är trött på att få höra att vi ska slappna aaaav. Det handlar inte om det. Det handlar om att det inte finns spermier, det finns inga om vi så proppade i oss valium så kommer det inte att finnas några och jag antar att det är sant numera. Att vi bara knullar för nöjes skull, några barn lär det ju inte bli gjorda hur vi än pippar menar jag. Men det är sant som Linda skriver, det är inte sämre med kärlek i en burk. Det blir inte finare barn för att de är "hemmalagade". Och det är inte finare för att de är biologiska, men ändå hoppas jag på det, fortfarande.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, funderingar, jag, längtan,

Det är en dag som alla andra egentligen. Inget som har förändrats för oss. Vi har inga barn, vi verkar inte vara närmare att få några heller. Jag har varit ledsen idag: Kanske för att Ms andra omgång med prover visade sig vara tomma de också. Vi fick veta härom dagen.

Idag är jag ledsen imorgon är en annan dag. Jag vet inte vilken men idag vet jag att jag maler i mig kryptoniter och längtar efter varm mörk choklad från chokladfabriken. Jag önskar att det var en gravids begär. Jag önskar att jag visste att det fanns en möjlighet för oss två att bli föräldrar tillsammans. Ja alltså det blir vi ju om vi blir föräldrar men jag menar ju biologiska föräldrar. Just nu är det vad jag önskar.

Det är för att jag vill att vi ska få befinna oss i bubblan, den där man funderar på vem bebisen blir lik..

Det är vad jag önskar mig just nu

Det fanns inga spermier visade det sig. Jag har liksom laddat lite för att skriva detta. Till och med fast jag ju liksom vet att det är jag som läser är det jobbigt och ledsamt att behöva sätta det på pränt. Det som skulle vara så enkelt och roligt har förvandlats till något av en mardröm.

Jag är riktigt riktigt, ledsen ganska ofta just nu. M han är inte som jag. Han går in i annat och funderar inte på samma sätt eller i alla fall inte så vitt jag har förstått.

Igår låg vi vakna ganska länge och pratade. M tänker förstås mycket på mig, han är ledsen över att jag också drabbats säger han men jag ser det inte riktigt på det sättet. Jag tänker mer att det är vi som par som har drabbats om man nu kan tala om det som att man drabbas när man talar om barnlöshet. Barnlöshet liksom.

Det var ju inte meningen att det skulle bli så här, alls.

nattliga funderingar

På något sätt känns livet lite annorlunda sådana här heta sommardagar. Jag känner mig mjukare och lugnare om än något klibbig hela jag. M är ute och kör polisbil i värmen. Han kommer hem sent men trots mina tidiga morgnar ligger jag vaken när han kommer hem.

Första tecknet är att katterna rasslar mot ytterdörren och sedan hör jag hur porten nere i trapphuset går upp, sedan ytterdörren. M tror att jag sover, jag har fläkten surrandes på byrån och jag orkar inte röra mig. Efter en stund hör jag hur kläderna rasar av honom och hur han kliver in i duschen. Han sjunger inte nu, det är inte en sådan dusch. Annars sjunger han mycket just när han duschar. Efter en stund kommer han in till mig och pussas, och det är det där jag har väntat på sedan nyckeln sattes i dörren. Jag har väntat på att få bli väckt av M, på att han ska berätta om rånare, mördare och banditer, på att katterna ska börja trampa på honom och att vi sedan får komma till ro igen, tillsammans.

Ibland kommer vi inte till ro. Jag ligger och svettas i lakanen och snurrar som en propeller i sängen och tankarna far mest dit jag inte vill. Det känns nära nu, men konstigt nog inte så nervöst. Det är vad det är, det där resultatet och det blir vad det blir. Jag vill inte måla fan på väggen och jag vill inte tänka på OM.

Till slut håvar M in mig och stryker mig över ryggen och kramas. Det är fint med M, han gör sånt hela tiden och jag tänker att det kanske kan vara okej ändå. Det vi har gör att vi vill ha ett barn, och det vi har får vi förhoppningsvis behålla hur som helst.

Nyss hemkommen från en veckas vistelse i Norge. Sjukt vackert, man blir liksom lite stum och nästan religiös. Eller så förstår jag i alla fall varför det är så lätt för norrmän att bli nationalromantiker.

Jag kom också hem till en massa gravidbesked. Jättekul! För de andra som blivit gravida. Verkligen grattis och allt sånt, men jag kan så klart inte låta bli att sucka inombords och tänka att det är lite orättvist.

Vi har påbörjat utredningen nu. Jag har lämnat prover och M ska lämna prov här snart också. Jag har ingen panik men jag känner mig lite ledsen. Det är så konstigt att veta vad man vill med sin närmaste framtid och att inte kunna påverka det alls egentligen.

stundens musik: Samson - Regina Spector