En tanke så här på kvällskvisten.

För nästan exakt ett år sedan togs den här bilden. M spelade för oss och jag provade kameran. Jag visste inget då och jag tänker på det ibland, att jag inget visste.

Jag visste inte att pappa skulle bli så sjuk, att vi skulle blir ledsna och att vi inte skulle få tillbaks ett ägg förrän tredje IVF-omgången, och vi visste inget om missfallet som inte var något missfall, eller om Lillo som har huvudet under ena revbensbågen och fötterna under den andra.

Vi hade en föreställning om hur det kunde vara allt i framtiden, men jag tänker i efterhand att det tjänar lite till att spekulera för det blir verkligen sällan som man tänkt sig.


Läs även andra bloggares åsikter om ivf, icsi, pappa, missfall, jag, funderingar, musik, tankar,

som man är eller blir eller så..

Jag är nog en trygghetsnarkoman på många sätt. Jag gillar inte att utsätta mig för saker där jag inte har åtminstone någon aning om att jag har förutsättningar för att lyckas på det ena eller det andra sättet.

Ibland när jag känner mig uppåt trotsar jag det där glatt och gör saker som faller mig in men det blir liksom allt mer sällan numera. Inte ens en liten fika eller träff med en bloggvän har jag vågat mig på fast jag egentligen gärna vill och det stör mig att det ska vara så svårt att ta mig ur den här trygghetsbubblan, men jag tror kanske att det vänder nu, det känns så.

Min läkare tycker inte jag ska arbeta mer alls. Jag tycker det egentligen, men inser att det nog inte är så bra att göra det eftersom jag ju fortfarande har sammandragningar och eftersom min livmoder tydligen är lättretad - vad nu det kan tänkas innebära vet jag inte helt men jag lyder.

Jag tycker att det känns sjukt konstigt att veta att jag inte ska tillbaka till jobbet på evigheter. Jag har aldrig varit med om det förut och det känns konstigt, men samtidigt lite skönt, det måste jag erkänna. Jag ska försöka hinna med att noggrant fundera över vad jag vill med mitt framtida yrkesliv men jag tänker att jag ska lägga det på hyllan åtminstone något halvår innan jag börjar fundera för noga.

Det är v.32 nu och bebisen sparkar inte längre utan ormar sig där inne och buktar ut och böljar i magen, imorgon ska jag på TUL och det känns bra. Jag känner att jag vågar lita på det här nu med en viss reservation, men så är det nog för de flesta.

Läkaren frågade om jag har hunnit tänka på att jag är gravid med tanke på allt som varit och med pappa och allt ihop, jag började böla direkt (men jag skyller det på hormoner faktiskt) och sa att jag på sätt och vis inte tänker på annat även om jag inte riktigt alltid kan förstå innebörden av det hela.

Jag har börjat fundera på detta med förlossningen också. Jag vet att man kan bli igångsatt av cytotec.. Det är det jag känner mig mest skeptisk inför och något som jag kommer att motsätta mig i fall det skulle bli aktuellt. Jag vill inte det även om läkare säkert oftast vet vad de gör så känner jag att jag aldrig mer vill komma nära det läkemedlet. Jag hoppas att de kan förstå och respektera det.

Jag har också upptäckt att det som jag var med om inte verkar så värst ovanligt här kan man läsa mer om det, och här.


Läs även andra bloggares åsikter om missfall, gravid, jag, pappa, icsi, ivf, barnlöshet, funderingar,

Uppföljning av misstaget

Idag var det möte med chefen för kvinnokliniken för båda de största sjukhusen här i länet. Vi fick reda på hur det gått med utredningen, det som vi trodde var en Lex Maria, men som visade sig inte vara det. Socialstyrelsen ansåg inte att det skulle vara en Lex Maria av den anledningen att ultraljud så tidigt i graviditeten inte är HELT felsäkert. Vi tyckte det lät lite konstigt eftersom läkaren 5 dagar tidigare kunnat se en hinnsäck, men hon förklarade det som att jag ju blödde rätt mycket när jag kom in andra gången och att läkaren som vi träffade är en erfaren specialist och att det inte är troligt att hon skulle ha slarvat och vad ska vi säga, det är ju inget vi kan uttala oss om.

Vidare berättade hon att de haft möten och utredningar ändå kring detta och beslutat sig för att ändra sina rutiner för hur man hanterar önskade graviditeter där man misstänker spontan abort (dvs missfall) och behandla kvinnan och blödningen men inte se det som avslutad utan se till att man kommer tillbaka och gör ytterligare ett ultraljud när man gått fulla 7 veckor.

Detta vet jag faktiskt att de gör då en kollega till mig uppsökte gynakuten för några veckor sedan och blev hemskickad med orden att det är svårt att säga vad detta är och tillsagd att komma tillbaka om 1,5 veckor när hon gått fulla 7 veckor.


Läkaren berättade vidare om patientskadeförsäkringen och rådde oss att ska ersättning från den efter förlossningen för hon tyckte att det är först då vi kan se hur detta påverkat oss och vilka framtida eventuella men (psykiska eller fysiska) vi har fått av detta.


Det kändes som ett bra möte på det stora hela. Det som kanske inte kändes så bra var att hon ändå trodde att det kunde ha varit en tvilling som kom ut, och det går ju inte helt att säga om det var så att det var en spontan abort eller om det var påverkan av cytoteken.


Jag kan inte påstå att jag känner mig helt bedrövad, men lite olustigt känns det. Det är ju inte precis så att vi har superlätt att bli gravida och ja, det känns lite olustigt och lite sorgligt ändå när jag tänker på det. Läkaren sa att detta att vi kämpat och gjort icsi och inte har det så lätt att bli gravida gör det hela mycket olustigt och att alla skäms över att detta misstag skett. Nåja, det är som det är och vi känner oss ändå ganska nöjda med att förändringar i rutinerna gjorts.


Det jag tog upp med läkaren idag som jag inte sagt tidigare är att man ändå borde se till att de som blir hemskickade att vänta tills resterna efter ett missfall kommit ut, borde få någon slags instruktion om vart de kan vända sig med frågor för det de sa till mig var att om det börjar lukta illa eller om jag får feber så kan jag söka gynakuten igen, men jag fick ju aldrig det så jag visste ju inte vart jag skulle vända mig.



För övrigt så är det är så svårt att skriva nu. Det kommer inte ut nåt vettigt, bara en massa bladder och jag blir less på mig själv och svamlet. Det är liksom inget som inte har skrivits förut, på bättre sätt av andra och en del saker har jag själv skrivit om förut, också bättre än det skulle bli nu.

Jag mår också ganska bra. Jag har ingen huvudvärk längre vilket är fantastiskt skönt, däremot har jag börjat få foglossning. Jag kan verkligen inte gå några längre sträckor i rask takt längre, och att köra bil blir rätt så smärtsamt även det längre sträckor eftersom jag behöver trycka ner kopplingen ganska ofta. Men faktiskt så gör det mig inget. Jag grinar illa då och då av smärta men det är sant, jag mår bra.

Jag känner att jag är lite feg och lite vilsen i detta att planera för att det verkligen ska finnas ett barn hos oss. Jag känner att det finns flera saker som vi ju behöver men jag vet inte riktigt när jag ska våga köpa dem. Inte för att jag är så orolig för att det ska hända något utan mer för att jag inte vet när det kan vara lagom att börja och hur mycket av allt jag behöver. Hittills har vi köpt tre små plagg och lite tyg, för jag vill sy lite lakan. Något mer är det just inte även om vi väl kikar

Läs även andra bloggares åsikter om gravid, missfall, oro, jag, icsi, ivf, barnlöshet, funderingar, M, barn då och då.

fortfarande väldigt ogreppbart

Det är inte helt enkelt att bara göra ett lappkast och bli glad. Det är så dubbelt, och jag försöker, och lyckas för det mesta, men inte riktigt och inte fullt ut. För jag är arg också. Riktigt förbannad och jag kommer inte att sopa det under mattan men jag vill att allt ska ske på ett juste och korrekt sätt och så vitt jag förstår kan tex inte jag göra en Lex Maria-anmälan utan det måste sjukhuset göra. Jag kan tycka att de borde det i ett sånt här läge, men vad vet jag.

Sedan får jag också tänka om vad gäller saker som jag tänkt.

• Tröttheten beror inte på missfallet, utan på att jag är gravid. 
• bristen på kaffesug beror också på att jag är gravid inte på att te är så mycket godare. 
• Kissnödigheten nattetid beror inte på tedrickandet utan på... graviditeten. 
• Trånga byxor beror på att jag är i v. 11 och inte (enbart) på att jag ätit för mycket mat.
• ömmande kroppsdelar får en förklaring
• och min magvärk är alltså inte en infektion efter missfallet utan.. graviditeten.

Allt detta är så svårt att förstå och jag kommer på massor med saker som jag ätit som jag inte borde,men jag tror inte att det är hela världen egentligen. Dock bekymrar det mig att jag slutade med folsyra och järn samma dag som jag trodde det var missfall eftersom det verkade meningslöst att fortsätta. Det bekymrar mig också lite, men inte mer än detta med cytoteken.

Det är också konstigt att jag känner det som att jag vet hur det känns att få ett missfall fast jag inte har fått ett. Och så undrar jag vad det var för en stor blodig klump som kom ur mig. Jag vet inte ens om det kan bli två hinnsäckar av ett embryo och i så fall vill jag inte tänka på att det kanske var en tvilling?

Det är mycket som snurrar och jag känner mig tacksam över att så många av er bryr er. Jag har läst kommentarerna flera gånger varje dag och både jag och M klamrar oss fast vid att så många tänker att det borde gå bra och att vi kanske får bli föräldrar snart ändå.


Läs även andra bloggares åsikter om oro, icsi, ivf, barnlöshet, gravid, missfall, framtid, konstigt, längtan,

Ofattbart o(t)roligt

Jag fick komma till en gynekolog idag för att se om jag behöver skrapas eller inte. Jag fick ju inte komma tillbaka till gynakuten där jag varit och konstaterat missfallet så jag chansade och frågade den gynekolog som hjälpt mig ta ultraljud och räknat äggblåsor i Stockholm, en mycket trevlig kvinna som jag gillar.

Jag fick lämna urinprov där det konstaterades att graviditetshormonerna inte gått ur kroppen på mig ännu och sedan skulle hon kolla lite med ultraljud osv.

Rätt som det är utbrister hon; "Men herre Gud här finns ju ett perfekt foster, vad håller de på med på gynkakuten?!?!" Jag fattade verkligen ingenting. Jag förstod inte vad hon sa eller så gjorde jag det för jag började gråta och sa att det inte var möjligt och så kom jag plötsligt att tänka på cytokeken som jag fick, och så började jag gråta mer.

Summa summarum. Jag är gravid trots allt. Jag ska gå hos specialistmödravård eftersom cytoteken kan ha skadat fostret (fast det är inte säkert för det var så tidigt, orala tabletter och bara två) och därför behöver man ha koll.

Jag är chockad, lite glad, orolig och arg! Jag frågade läkaren om en läkare på en gynakut verkligen kan missa sånt här, och min gynekolog sa att nej det ska inte vara möjligt. Jag har visst bakåtliggande livmoder, men en sådan sak ska en läkare på en gynaqkut inte missa.

Jag är inte den hämndlystna typen men jag är arg. Jag vill att den här läkaren faktiskt ska veta vilket misstag hon begått. Jag vill att sjukhuset ska veta att hennes stress (hon var stressad för hon var själv där) kan ha skadat vårt foster. Och jag vill inte att det någonsin ska ske igen.


Läs även andra bloggares åsikter om arg, gravid, icsi, ivf, oro, missfall,

And so it is

Det liksom rullar på livet. Jag och M, M och jag. Katterna.

I går fick M svar på sin senaste ultraljudsröntgen. Lyckligtvis har hans cellförändringar inte förändrats mer och det ser ut som tidigare. Vi väntar på att han ska på en till röntgen för den där fläcken han hade på lungan. Men allt drar ju ut på tiden så att man kan bli galen! Det känns lite, när vi summerar ihop alla sjukhusbesök och all oro, som att vi nästan normaliserat det för mycket men det är väl så man fungerar antar jag. För att orka, och för att det är som det är. Vi kan just inte ändra på något så vi får väl köpa läget mest.

Jag mår inte riktigt bra efter missfallet ännu, jag menar fysiskt. Jag är så otroligt trött och jag får ont i magen då och då. Jag blöder fortfarande men det är tydligen normalt(?) Jag kan säga att jag är mer än lovligt trött på sjukhusvårdsupplysningen som säger saker som om de vore självklara. Hur ska man kunna veta vad som är normalt med ett missfall bara av sig själv?

Nu hoppas jag att jag kommer in i en normal cykel så snart som möjligt så att jag får veta hur den är och hur jag fungerar fortsättningsvis.

Under hösten ska vi gå och lyssna på First Aid Kit, Gillian Welch och Ryan Adams. En bra konserthöst!


Läs även andra bloggares åsikter om cancer, icsi, ivf, jag, M, missfall, musik, oro

tomt

 Jag trodde att det var över, jag har ju ingen erfarenhet av missfall tidigare, jag borde inte ha det heller kan jag tycka, men det var inte över. Idag kom resterna ut och det gjorde så fruktansvärt ont och det var blod överallt. Jag fattade inte vad som hände. Jag satt i soffan, drack lite the och satte i halsen, hostade och trodde på riktigt att jag kissade på mig men det var blod, igen. Och jag som trodde att det var över.

Så här i efterhand känns det ändå bra att jag fick se på ultraljudsbilden i torsdags att det var tomt, att det inte fanns något kvar av det som vi fick se i söndags. Jag tror att det hjälper mig mentalt att förstå att det inte är ett misstag, att cytoteken jag fick inte aborterade något utan hjälpte mig att få ut det som skulle ut.
Hade jag inte sett det hade jag funderat med tanke på att det har pågått egentligen över en vecka och tagit så lång tid. Jag kommer inte att plåga mig med att göra något gravtest för att se om det ger utslag, det gör det ju förmodligen, jag vill inte se det.

Det här är enda gången jag varit gravid. Jag är närmare 40 än 30 och jag vet inte om jag kommer att få upleva det igen. Så idag känns det liksom snopet, konstigt och liksom lite som vanligt.

Jag är mer van vid att vara ogravid och ledsen än vid att vara gravid och hoppfull. Den här känslan som jag har idag känner jag igen.


Läs även andra bloggares åsikter om missfall, ivf, icsi, gravid, barnlöshet, ledsen, oro, jag, funderingar, konstigt, saknad,