28 september 2012

4 månader


Det var aldrig meningen att jag skulle sluta skriva. Det blev bara så. Lillo tog visserligen inte så mycket tid då precis i början, men besöken! Det var som en aldrig sinande ström på nåt vis. Jag har aldrig haft så fullt upp i min sociala kalender som då och det var fint och inte bara av ondo så klart.

Men han är underbar vår bebis! Så glad, så nöjd och rolig att hänga med. Han älskar när vi pratar och sjunger för honom och älskar när han lyckas få tag på en test av mitt halvlånga hår. Han blir så till sig att munnen blir som en strut som bara kan säga åååh åååh, eller aaoouu.

Han gillar sin speldosa, vi kan dra upp den i 40 minuter utan att han tycks tröttna på den och senaste kärleken är en liten randig tyggiraff. Lyckan är total över att han kan greppa tag i den och få in huvudet i munnen.Vi märker tydligt vilka sånger som han blir extra uppspelta av, och hur intresserad han börjar bli av allt som händer omkring honom.

Jag och M förundras över honom varje dag, kanske mest över hur mycket han redan kan och förstår. Jag vet ju att bebisar lär sig massor varje dag men jag har ju inte sett det på nära håll varje dag förut. Tänk bara att han liksom vet när han är hemma. Här hemma pratar han och snackar och tjuter av glädje hela dagarna, är vi någon annanstans är han visserligen glad men han är avvaktande och undersöker och tittar på saker på ett helt annat sätt än hemma.

Han sover bra på natten Lillo, inte så mycket på dagen fast han är trött och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera just den biten ibland. Jag oroar mig lite över att han faktiskt får för lite sömn när han sover så lite på dagen. Jag känner mig ibland ganska dålig som inte lyckas få honom att somna. Jag får så mycket tips och råd från olika håll kring detta, men det är som att folk inte tror mig när jag säger att man kan köra omkring med honom i bilen i en halvtimme utan att han somnar fast han är dyngtrött och att man efter det kan promenera med honom i vagnen en timme med samma resultat. När han sedan somnar sover han aldrig ( i princip längre) än vad hans cykel är. Vi kan ställa en klocka efter honom, vi vet att han vaknar efter exakt antal minuter, det slår fel kanske en gång på tio, inte mer.

M var hemma länge med oss, innan han började jobba och nu är det tillbaka till samma gamla vanliga med en hel del övertid och olika tider hit och dit. Det går bra och är lite skönt. Att vara hemma tillsammans i evigheter är inte bara enkelt. En dag i veckan läser jag på universitetet och M får vara stand by och köra Lillo  när det är dags för mat ty han vägrar flaskan hårdnackat! Det går väl över, men så är det med honom. Napp har han vägrat (förutom en vecka i början) trots att vi försökt länge,  varje dag med olika sorter och med samma. Nu har jag nästan gett upp, tänker att det kanske fortfarande kan finnas ett behov när vi slutar med amningen men hittills är det inte ett stort problem för han går att söva med klappar i rumpan och sång bara han är mätt och torr.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med detta att skriva på en blogg. Jag har gjort det länge och slutat till och från. Jag kanske inte ska ta ett beslut nu men jag är ganska säker på att jag inte kommer att skriva så mycket framöver eftersom tiden helt enkelt inte finns. Jag måste nog tyvärr prioritera att duscha och att plugga de korta stunder han sover om jag inte är ute och rullar barnvagnen då förstås.

Jag har verkligen fått så mycket stöd och pepp och glädje från alla (?) som läser (läste) här under graviditeten. Det var en skitjobbig tid och jag inser i efterhand att jag var mycket mycket mer orolig och ledsen än vad jag kunde eller vågade erkänna. Jag inser det nu i efterhand när jag inte alls känner samma stressnivå i kroppen som jag gjorde då. Det är lite dubbelt för jag njöt också och saknar magen lite grand nu även om jag är väldigt nöjd över att kunna knyta skorna själv!

Det är också skönt att inte vara i fokus på det sättet som jag blev i och med min oro och det är skönt att livet går vidare nu. Det är inte på paus. Jag har upplevt den här perioden då vi försökt få barn som en paus i livet som det är. Nu fortsätter det framåt och jag vet inte helt och hållet i vilken riktning men jag ser framåt och tycker nog ändå att framtiden ser ljusare ut än på länge.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

23 september 2012

att resa hit

Man ska inte tänka som jag gör, att det är något fel på en men det är så svårt att låta bli. Tex, tänker jag och undrar vad det är för fel på mig som inte har kompisar som hälsar på mig och M där vi bor. Jo visst några som bor här i stadens närmaste närhet men inte de från där jag är uppvuxen. Jag träffar dem varje gång jag hälsar på föräldrarna och hör av mig ofta och så. De verkar alltid glada och en av dem åker ganska ofta upp för sitt jobbs räkning, hör alltid av sig, men ingen av dem har varit här där jag bor nu i vårt hem med vår familj.

Inte heller var de i vårt förra hem, och det är inte det att jag inte bjuder in, för det gör jag, men varje gång kommer det svar som "ja gud vad roligt det vore, vi skulle ha en riktig tjejhelg".. eller " ja det vore verkligen superkul vi kan gå ut och shoppa och sedan gå ut på kvällen.." Jag slocknar lite då men jag säger inget utan sväljer och säger ja. Men det händer inget, trots sms där jag frågar om de kikat på helgerna nåt framöver. I stället planeras annat in som inte händer här och förresten kanske det kvittar, jag vill inte trava Drottninggatan upp och ner eller stå och hänga på nåt disco någonstans och känna att jag spyr på nästa idiot som har ögonen fulla med öl och vill ligga kvart över tre.

Jag vill ju visa staden som jag ser den, där man kan åka ut och gå på en ö, till ett växthus och se på krukor eller där man kan äta ungersk gulasch i ett hål i väggen eller kanske dumplings för att vara lite trendigare än vad som går i barndomsstaden.

Men ingen kommer hit, så jag åker dit och ler och tycker mycket om mina vänner fast jag blir lite ledsen och undrar vad det är för fel på mig och mitt, när ingen nästan någonsin vill komma hit.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,