16 juli 2010

I've been to sorrows kitchen and licked out all the pots

Vi får lägga hela barngrejen åt sidan. Om ett par veckor ska M ultraljudsröntgas, han ska skiktröntga buken och bröstet och de ska ta en biopsi på andra testikeln. Efter det ska de bestämma om han ska strålas eller om han ska opereras. Vi bör lägga hela barngrejen åt sidan och vi ska fokusera oss på Ms hälsa i första hand. Läkaren på stora sjukhuset har tillsammans med andra, bland annat en expert på radiumhemmet kommit fram till detta.

Just nu har jag svårt att få luft känns det som. Jag känner mig liksom tom och tung på nåt vis och jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna fungera och bära på den här oron samtidigt.

Jag kommer inte att räcka till för att bära M helt och hållet känner jag. Den hr gången är jag för insyltad och leden och har så mycket mycket egen oro.

Föräldraskapsflotten som vi var beredda att hoppa upp på, driver med allt raskare takt, ut i havsbandet. Just nu ser jag den som en liten, liten prick.

Det är svårt alltihop.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

5 kommentarer:

MDB sa...

Fy så jobbigt! Finns det någon bra du kan prata med och få stöd om du skulle behöva? Det är inte lätt att både vara orolig och försöka stötta själv på samma gång. Stor kram till er!

elina sa...

men åh, nej. livet gör sådana tvärvändningar ibland och man förstår inte varför det blir som det blir.
Varje gång jag har varit i kris har det i alla fall för mig fungerat att prata. prata, prata, prata med vänner eller profesionella. Har du någon att prata med? Annars finns jag! Inte profesionell men bra på att lyssna ändå. mail eller en fika! Det är bara att säga till! KRAM

Maria sa...

Jag har inga ord som gör att trycket lättar, för just nu finns det nog inga såna ord. Jag vill bara att du ska veta att jag FINNS här om du behöver mig! Mängder med kramar

Hedda sa...

Hej! Jag har precis hittat till din blogg och jag gillar den jättemycket och känner igen mig i delar av den. I vårt fall var det inte min kille som blev sjuk, det var jag. Jag fick en hjärntumör för drygt två år sen när vi precis bestämt oss för att försöka bli gravida på allvar. Som tur var överlevde jag sjukdomen och är idag så gott som återställd.

Jag kan också säga att sjukdomen stärkte vår relation och att vi idag har det bättre tillsammans än tidigare, eftersom sådana saker gör att man får lättare att se det viktiga.

Tyvärr tog tumören mina sista fertila år och idag har vi två spår att följa - adoption och äggdonation.

Vad är det jag vill säga? Jo, självklart ska det gå bra med din kille. Och skulle hans fertilitet påverkas negativt av en eventuell behandling, så finns det möjligheter. Visst, spermadonation eller äggdonation blir inte "detsamma" som ett helt genetiskt barn. Men det är ert barn.

Jag vet att er situation är extremt tuff och ni har kanske en jobbig period framför er, oavsett. Det du behöver för att orka stötta din kille är stöd från andra i er närhet. Det är inte säkert att den hjälpen automatiskt erbjuds från vänner och familj. Om det går, försök att uttrycka dina behov av stöd. Min kille fick ingen hjälp som anhörig, vilket jag nu i efterhand kan tycka var väldigt tufft för honom.

Jag önskar er all lycka till! Och kommer att fortsätta titta in här och vill gärna veta hur det går.
Kram Hedda.

moi sa...

Tack för fina kommentarer, allihop!


Jag är så usel på att svara på dem men jag läser dem och jag blir väldigt glad.