På något sätt känns livet lite annorlunda sådana här heta sommardagar. Jag känner mig mjukare och lugnare om än något klibbig hela jag. M är ute och kör polisbil i värmen. Han kommer hem sent men trots mina tidiga morgnar ligger jag vaken när han kommer hem.
Första tecknet är att katterna rasslar mot ytterdörren och sedan hör jag hur porten nere i trapphuset går upp, sedan ytterdörren. M tror att jag sover, jag har fläkten surrandes på byrån och jag orkar inte röra mig. Efter en stund hör jag hur kläderna rasar av honom och hur han kliver in i duschen. Han sjunger inte nu, det är inte en sådan dusch. Annars sjunger han mycket just när han duschar. Efter en stund kommer han in till mig och pussas, och det är det där jag har väntat på sedan nyckeln sattes i dörren. Jag har väntat på att få bli väckt av M, på att han ska berätta om rånare, mördare och banditer, på att katterna ska börja trampa på honom och att vi sedan får komma till ro igen, tillsammans.
Ibland kommer vi inte till ro. Jag ligger och svettas i lakanen och snurrar som en propeller i sängen och tankarna far mest dit jag inte vill. Det känns nära nu, men konstigt nog inte så nervöst. Det är vad det är, det där resultatet och det blir vad det blir. Jag vill inte måla fan på väggen och jag vill inte tänka på OM.
Till slut håvar M in mig och stryker mig över ryggen och kramas. Det är fint med M, han gör sånt hela tiden och jag tänker att det kanske kan vara okej ändå. Det vi har gör att vi vill ha ett barn, och det vi har får vi förhoppningsvis behålla hur som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar