24 augusti 2009

Det fanns inga spermier visade det sig. Jag har liksom laddat lite för att skriva detta. Till och med fast jag ju liksom vet att det är jag som läser är det jobbigt och ledsamt att behöva sätta det på pränt. Det som skulle vara så enkelt och roligt har förvandlats till något av en mardröm.

Jag är riktigt riktigt, ledsen ganska ofta just nu. M han är inte som jag. Han går in i annat och funderar inte på samma sätt eller i alla fall inte så vitt jag har förstått.

Igår låg vi vakna ganska länge och pratade. M tänker förstås mycket på mig, han är ledsen över att jag också drabbats säger han men jag ser det inte riktigt på det sättet. Jag tänker mer att det är vi som par som har drabbats om man nu kan tala om det som att man drabbas när man talar om barnlöshet. Barnlöshet liksom.

Det var ju inte meningen att det skulle bli så här, alls.

1 kommentar:

Anne sa...

aj. jag vet inte vad jag ska skriva, bara att jag har läst och att jag känner med er. Jag hoppas att ni hittar en lösning som kan hjälpa. och hitta tröst i varandra.