Jag får ibland för mig att det där med hobby vore något. Och så försöker jag. Sist var det nog det där med symaskinen, det gick ju så där får jag säga. Jag köpte en symaskin och trodde att det verkligen var det som saknats i mitt liv och att jag nu skulle vilja sy kvällarna igenom. Men så var det inte riktigt.
Helt oanvänd är dock inte symaskinen, jag har ingen lagningshög, jag har snygga gardiner, dynor och påslakan men det har inte direkt blivit en hobby.
Min senaste hobby är att jag vill lära mig springa så där lätt och otvunget och det har jag ju hållit på med ett tag. Men det går också sådär. Jag springer och springer tycker jag men det går ju aldrig lätt. Hur känns det liksom för de som verkligen kan springa? Jag frågar M och han säger att det känns jobbigt och tungt då och då men att det mer är känslan efteråt som man vill åt. Grejen är väl mest att jag inte kan känna så efteråt när jag bara sprungit 3 kilometer om ens det.
stundens musik: Norsk gang
Läs även andra bloggares åsikter om jag, funderingar, träning, trams
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar