26 juni 2011

En slags fortsättning



Hur svårt ska det behöva vara att få ur sig ett par inlägg då och då? Jag kan inte, jag skriver fyra, fem rader och sedan är det stopp. Jag kan inte.

Jag har fyllt i någon slags enkät angående ångest och depression där man i förväg får se vilka siffror som tillhör vilken nivå av ångest eller depression, inte så så smart för jag sitter hela tiden och tjuvkolllar för jag vill absolut inte hamna i den som hör till depression. Absolut inte! Jag har ingen lust att springa i samtal och prata och bara ösa ur mig. Jag har pratat och pratat om hur jag känner och skrivit om det så nu vill jag inte mer. Eller jag vill inte prata om det med någon från början ännu en gång. Jag vill inte hålla på och berätta utan att det är ett samtal där jag också får vara mottagare. Jag kan ju knappast ha det som krav hos en kurator eller psykolog att denne också ska berätta om sitt liv.

I enkäten fick jag också besvara om jag har svårt att njuta av böcker och filmer eller om jag har svårt att se fram emot saker.. Alltså jag kanske inte ser alla filmer som jag vanligtvis skulle se, jag läser inte heller böcker på det sätt som jag vanligtvis gör. Jag väljer saker där jag slipper tänka och jag väljer gärna böcker eller filmer jag redan läst eller sett. Safe, jag vet vad som händer, jag måste inte koncentrera mig.

Och jo jag ser fram emot saker, ibland mycket men det tar lång tid för mig att ta tag i saker att se fram emot och vissa känns snudd på oövervinnerliga. Jag ångrade snabbt att vi skulle åka iväg på midsommarafton, jag ville hellre bädda in mig i vita fluffiga lakan och se på film kändes det som, och i slutändan blev det ganska bra för M fick övertid på ett nattpass och kom inte hem fören sent sent på förmiddagen och vi kunde inte ge oss av.

I stället kikade vi lite på lokala midsommardansen och sedan blev det ön till Ms farmor och pappa fr grillmiddag och de blev glada för att vi kom, hemma somnade M medan jag låg och läste böcker. En helt ok dag ändå.

För övrigt tror jag att jag börjar må bättre. Jo jag tror det för jag gråter inte hela tiden men å andra sidan så känner jag mig lite mer blank. Det var ganska skönt att gråta så där mycket och jag känner nästan att jag saknar tårarna lite grand, hur konstigt det än låter. Det var också enklare för de runt omkring att förstå att jag mådde dåligt, nu hamnar jag automatiskt i ett läge där jag försöker strama upp mig och verka gladare än vad jag är för det är vad folk önskar och förväntar av mig.

Jag funderar också ganska mycket över det här med adoption. Jag funderar över att jag ingenstans läser om att någon varit orolig över att man inte ska kunna älska barnet man tar emot. Alltså, jag känner ångest över att jag funderar över det där men ajg tänker samtidigt att nog måste folk ändå ha tänkt det?

På samma gata som vi bor finns en familj med en adopterad pojke, jag tror att han är adopterad från ett afrikanskt land och ibland känner ibland jag att jag skulle vilja prata med någon i familjen, men jag vågar inte. Jag har ingen naturlig anledning att prata med dem för alla familjer här umgås över sandlådan och om jag börjar hänga där kan man ju fundera över vad jag gör där egentligen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

5 kommentarer:

Hedda sa...

Vad skönt att du börjar må lite bättre. Men synd om du känner att du måste strama upp dig. Hoppas människor runtomkring dig förstår att du kan vara ledsen ändå.

Det där om att älska sitt adoptivbarn. Jag tror nog att alla tänker på det någon gång, att tänk om jag inte kan älska det. Det är en tanke hos mig, men inte en känsla, nånstans tvivlar jag inte på att jag ska älska barnet. Kanske inte från första stund, men sedan. Men jag vet ju inte. Jag tänker - hur kan jag inte älska ett barn som ges till mig som mitt? Men visst tror jag att alla nångång funderar över det.

TeachGirl/TeachMom sa...

Jag var rädd för att inte älska våra barn, och det är väl ganska normalt eftersom man blir liksom inslängd i mammarollen. Precis som jag kan tänka mig att det är för personer som är gravida så växer kärleken fram, bit för bit.

Yevonde sa...

Usch. Låter itne kul att vara blank. Fnns det inga forum där du kan prata med adoptivföräldrar på nätet? kanske är skönare att prata anonymt? Fint att ni hade en bra midsommar iaf. Kram!

Ida sa...

Föder man egna barn vet man inte heller om man kommer älska dem. Men det brukar liksom ordna sig.

Nelle sa...

Skönt att du börjar må bättre. Men det är svårt att hela tiden ha sorgen med sig, även om inte tårarna kommer lika lätt hela tiden.

Det kanske är bra att fundera över sådant som handlar om hur du skulle känna för ett adoptivbarn? Det kanske är ett steg på väg? Jag tror att det växer fram, precis som med biologiska barn.

Sköt om dig!
Kram