05 februari 2013

Som det är

Lillo sitter framför mig på golvet och leker med skrammelgrejer. Det är hans grej att leka och skramla, men det får inte bli för högt. När en vuxen tar hans maracas och skramlar med den fort blir han ledsen och rädd. Varje ny sak han får i händerna tar han, tittar på och skakar, jag tänker att det är för att undersöka hur den låter, om den låter.

Han känner på saker också. Länge länge sitter han och känner på golvets yta, var vi än är så känner han på golvet eller mattan eller han sitter på, han undersöker saker ganska så förnöjt där han är och därför tror jag att han kommer att krypa tidigast 2014.

Lillo är så fin, och så go. Han pratar och gör nya ljud konstant! Ett tag testade han hur högt han kunde skrika och hans mamma säger att det är högt! Och hon är jag.

Jag glömmer det nästan ibland, att jag är en mamma, men jag glömmer aldrig honom! Han sitter i minnet, och känslan av att ligga nära, nära eller av att bära honom finns i mig och mina armar hela tiden.

Ibland känner jag att jag inte är klok som inte bara kan älska att vara ensam med honom hela dagarna men det kan jag inte riktigt. Jag är inte sådan. Jag älskar honom och att vara med honom men jag vill fler saker och jag pluggar halvtid sedan ganska långt tillbaka. Det är tufft, inte bara för att Lillo finns utan för att nivån är en annan och för att M jobbar skift.

M och jag har det bra, men det knorrar på ett annat sätt än tidigare. Jag tror kanske att det har med mig att göra men jag blir så jävla arg och jag går här hemma ensam och eldar upp mig. M bråkar inte som jag så ibland är det svårt, men inte bara.

Ibland är det lätt också. Som när vi köpte böcker till mig  att läsa i min skola och fikade tillsammans. Lillo åt surdegsmacka med lite färskost på, drack vatten ur ett glas och var på strålande humör utom mot mössen som spelade xylofon i hans nya bok, de fick morr!

Då var det lätt att se på mina killar och känna samhörighet, stolthet och lycka och inte önska något annat alls i världen än att få finnas till med dem här, och nu, och framöver, i evighet.

Amen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

8 kommentarer:

Uma sa...

Fint att få höra lite från dig. Om vardagen.
Kram

kajsa sa...

Håller med ovanstående! Fint som snus att höra från dig!
kram

kajsa sa...

Håller med ovanstående! Fint som snus att höra från dig!
kram

kajsa sa...

Håller med ovanstående! Fint som snus att höra från dig!
kram

kajsa sa...

Håller med ovanstående! Fint som snus att höra från dig!
kram

kajsa sa...

Håller med ovanstående! Fint som snus att höra från dig!
kram

Yevonde sa...

Härligt att höra! :) Knorr är nog det normala med bebis i huset. När trötthet är en variabel så är det som svårt att itne knorra :) Kram!

MDB sa...

Vad fint! Knorret känner jag igen, men det går upp och ner.

Kram!