14 april 2013

Om våren

Kanske är det vårens första riktiga dag. M har rensat upp i vår pytteträdgård, vi har ätit glass och druckit kaffe, gått en liten promenad, och Lillo har krupit ute i överdragsbyxor och smakat på en sten. Det känns som saker man gör en vårdag.Dock ligger snön kvar som ett smolk i ögat, men jag tänker efter och minns hur det på dagen för 7 år sedan var likadant och hur vi for tillbaka tvärs över Sverige och hann träffa Ms mamma innan hon dog. Hon fick aldrig veta att Lillo finns, det hade hon älskat, mer än något annat.

Pappa fick träffa Lillo, men han fick aldrig se honom krypa, eller leka med katten och fjäderpinnen i evigheter. Han vet inte att han kan rörelserna till flera sånger och att han älskar fil och kardemumma.

Pappa som är född och uppvuxen i Stockholm, ska ligga på Skogskyrkogården. Det känns mycket mycket bättre än jag kunnat tänka mig. Det känns som att han får komma hem och som att jag nästan ska få träffa honom igen, fast det gör mig ledsen också. Jag hade hellre hälsat på honom i mitt barndomshem och hört hur han gullat med Lillo mer än i mina tankar.

3 kommentarer:

K. sa...

Oh, jag har tänkt så mycket på din blogg det senaste. Jag har alltid läst den, men den har ju inte varit så uppdaterad det senaste. Jag gissar - och hoppas - att ni har fullt upp med familjelivet.
Jag har själv fått barn nu. En jättefin, bra liten person. Igår dog min pappa, i skitskitskitsjukdomen. Jag fattar nog inte riktigt, men skriver här. Tänker att det vore fint att läsa några ord om hur livet är sen. Att det är bra, eller åtminstone uthärdligt. Det är ju oerhört fint med en egen liten familj ändå och jag tänker att det är det som får en att gå upp på morgonen.
Förlåt för ett något förvirrat inlägg och god fortsättning. kram!

Lenox sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Moi sa...

K, det gör mig sorgsen att läsa om din pappa. Alla har sin egen sorg men jag tänker ändå att det är svårt och tungt.

Men det är roligt att läsa om ditt barn, Det kan jag också relatera till och visst är det så att livet får ytterligare en mening även om det inte är den enda, i alla fall inte för mig.

Och så tänker jag att det kanske inte är så konstigt att du tänkt på min blogg heller, du har läst om hur jag gått igenom ungefär samma saker som du just gått och går igenom och det är väl ganska naturligt att du relaterar till det. Jag blev väldigt glad för din kommentar och jag fick arslet ur vagnen och skrev ett inlägg, tack vare dig. sköt om dig.

kram