26 september 2007

Oron

M:s mamma dog ju för ett år sedan lite drygt. Det är fortfarande ofattbart och det är konstigt hur man kan fungera tros att ens närmaste försvinner. M har på det hela taget hanterat situationen på ett bra sätt, om man nu kan prata om hantera när ens mamma dör. Han har varit ledsen och blir det fortfarande. Han pratar om henne och vi åker till graven och ser till att den är fin, det var viktigt för mamman.

Men så är det oron. Han är rädd för att drabbas av samma sjukdom som hon. Han är rädd för att dö. I kväll har han läst om sjukdomar på nätet och nu har han två. Han känner efter på en liten knöl och lägger ihop. Sedan kommer han till mig och är blek och orolig. Han vågar inte riktigt gå till en doktor för han vågar inte veta. Jag försäkrar och kramar och stryker ut vecken i hans panna. Men det går liksom inte in.

Nu har vi hittat lappen med doktorns nummer och imorgon ska han ringa. Annars ringer jag. Hans oro får inte bli min!

3 kommentarer:

Anne sa...

Precis så och att du finns där är det bästa bot mot oron som han kan få.

Matilda sa...

Det är inte lätt med ärftliga sjukdomar. Hur mycket det än tar emot så är nog det bästa att kolla upp det, så kan man gå vidare med resten av sitt liv oavsett svaret. Annars kommer oron att knäcka en.

lycka till

smul sa...

Anne: jag försöker!

matilda: det är inte ärftligt. det är cancer, olika sorters men han sammankopplar det ändå.