Vi skulle lyssna på Stefan Sundström, miss Li och Nina Ramsby, M och jag. Det skulle bli så bra och det skulle vara på kulturhustaket och det skulle bli romantiskt och allt! Det var tvärkört, inte en biljett kvar, och vi lunkade ner för att kolla uteserveringen på Debaser där Mont Mardié spelade, men näää... Vi hamnade på Gondolen och jag var glad att vi satt där, jag var glad över att se Stockholm ur den vinkeln och sa det också. M höll med, satt tyst ochsa till slut att han inte visste vad han skulle prata om och jag blev så förbannat ledsen. Det la sordin på allt jag kände och allt jag tänkte och jag ville bara komma där i från.
Så vi gick, och jag pratade lugnt och sansat och frågade och han svarade och kände sig dum, vilket jag inte alls ville, jag ville förklara. Och när vi pratat oss nästan hela vägen ner till Tunnelbanan kom det. All min oro, tårarna och det där jag aldrig tänker högt ens, att jag känner mig ful och att jag är rädd att vi ska råka träffa henne och att jag till och med köper nya kläder i fall hon är där vi är. Att jag inte känner mig tillräcklig och att jag faktiskt inte känner att jag är så bra.
Ja så nu vet han.
...................................................................................................................................
Andra bloggar om: jag, M, funderingar, relationer, ledsen,
2 kommentarer:
Men gumman. Näe. Å jag kan känna det du beskriver. Det är tungt. Så skönt ändå att du fick sagt det. Undrar om det känns bättre nu? Tänker på dig :D
Det känns bättre, det känns ialla fall som att jag fick förklara varför jag är lättantändlig och det var skönt!
Tack för tanken!
Skicka en kommentar