Förra året vid den här tiden spenderade vi vår lediga tid på ett hospice. Vi satt i rummet där M:s mamma låg och fikade eller småpratade. Vi väntade på värmen allihop och önskade att Hon skulle hinna se vårblommorna en gång till. Förra året pratade vi minnen och om sedan, efteråt...
Att prata om efteråt kändes fel och vi kände oss nog en smula skyldiga, men vi visste ju att det skulle hända. Vi visste att Hon skulle dö, men vi visste inte att det skulle vara två veckor kvar.
M:s mamma och jag var väldigt olika, men vi kom bra överens. Hon tyckte mycket om mig, säkert för att jag tyckte (tycker) så mycket om Hennes son. Hon sa att hon var glad att han träffat mig och att Hon hunnit lära känna mig lite grand ialla fall. Det är jag med, och jag tänker på Henne varje dag, varje dag tänker jag på hur Hon såg på M med kärlek i ögonen, och på hur Hon kallade honom dumma unge och på hur Hon velat vara med, nu också.
Men vi tänker på Henne tillsammans ibland, och M berättar och jag frågar. Och det är så det är just nu, att stunderna vid graven blir stunder av minnen, och stunder av småprat och blommor. Det spelar ingen roll vad vi tror för det känns fint att tänka att Hon tyckt om att vi var där, att vi brydde oss, att graven hade påskblommor, och att vi tänker på Henne, ofta!
Andra bloggar om: nostalgi, saknad, ledsen, funderingar,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar