06 mars 2007

Plikten kallar

Jag har ett jobb som sällan lämnar tankarna. Tunga dagar bär jag jobbet med mig och har svårt att låta tankarna fokusera på fritiden ens efter jobbet. Lätta dagar har jag jobbet med mig i bröstfickan och vill gärna prata om arbetsdagen även på fritiden.

Bara... jag har tystnadsplikt. Jag får inte prata om mitt jobb. Jag får inte berätta om varför jag ibland har en pissig dag och jag får inte heller berätta vad som gör mina dagar toppen. Ibland är det jobbigt och ibland är det snudd på outhärdligt.

Ibland skulle jag vilja skriva om mitt jobb här, det är intressant, men underskattat. Folk tror att det är enkelt. Då skrattar jag. Bara ibland orkar jag argumentera. Oftast tänker jag att vad är vitsen med att argumentera med idioter, de är oftat inte mottagliga i alla fall, men ibland lägger jag ner tid och energin, ibland förstår någon ibland inte.

Idag har jag båda bitarna med mig hem, det tunga och det lätta. Tyvärr är det inte som med matematik att det positiva tar ut det negativa och man hamnar på noll. Utan ofta ofta hamnar man på minus.

1 kommentar:

AnnaKarin sa...

Jag känner verkligen igen tankarna som du har. Jobbade ett år inom vården och det var verkligen tufft att släppa allt när man kom hem. Alla har vi riktigt dåliga dagar, så ett litet inlägg som det här kanske kan hjälpa lite?!